7 årig dotter förstör familjen

För du låter henne komma undan med mord. Sluta dalta med henne och börja ta tag i henne

Hon gillar att vara på landet. Bra där har du nåt. Säg till henne nästa gång hon är uppkäftigt elak eller nåt annat då får hon vara hemma i år. Det är bara snälla barn som får vara på landet 

Det är inte så svårt barn behöver gränser inte daltande

Nu har jag inte läst hela tråden utan bara skummat igenom och läst alla OPs inlägg. Jag funderar lite på varför det diskuteras NPF så friskt här? Det kan finnas en rad bakomliggande orsaker till varför barnet är utåtagerande och att utgå ifrån att det skulle handla om en neuropsykiatrisk störning innan någon vet orsaken är bara problematiskt. Speciellt då hon uppenbarligen inte verkar ha några problem i andra miljöer än hemmet.

OP - har din dotter alltid haft sådana här problem eller är det relativt nyligen (de senaste åren) uppkomna? Det låter nämligen som om ditt barn lider av ångest när hon är hemma. Ångest är ett plågsamt tillstånd, speciellt när man är liten och inte har lärt sig att känsloreglera. Det är inte ovanligt att barn som utsätts för trauma börjar uppvisa sådana beteenden. Mig inkluderat. Vet du om något omskakande har hänt i hennes liv innan eller i samband med att det här började? Det behöver inte vara något jätteallvarligt för att vara traumatiserande utan kan handla om en flytt, separation, plötsligt uppkommen mobbning, ett nytt syskon, saker som får livet att se påtagligt annorlunda ut helt enkelt. I mitt fall handlade det om misshandel hemma och det finns en misstanke om sexuella övergrepp, men det var också ett extremt fall.

Jag tror inte att ni kommer någonstans med hård och konsekvent uppfostran. Det låter som om tösen känner sig otrygg hemma, alternativt med er eller med auktoritära figurer överlag. Hade jag varit i er sits så hade jag avsatt lite extra tid bara för henne. Säg, en dag i veckan är 7-åringens dag. Då umgås en förälder och hon själva hela dagen. Låt henne välja en aktivitet, en maträtt, en outfit osv som hon känner sig bekväm med. Få dagen att kännas speciell och rolig, något som hon ser fram emot och deltag i hennes valda aktiviteter. Försök prata med henne samtidigt, ställ undersökande frågor (utan att vara för påflugen) och bygg upp en förtroelig relation. Börjar hon bråka så börjar hon bråka. Lyssna på henne, försök att inte låta er provoceras och fortsätt som vanligt. Inga hot. Spegla hennes känslor och validera "Jag vet att du är arg/ledsen nu och det är okej". Och sedan försöker ni bara igen nästa vecka.

Jag är ingen expert och jag kan givetvis ha fel, men det här är mina fem cent.

Men sluta! Jag har jobbat i årtionden med såna barn och det FUNKAR INTE så som du föreslår. 

För att man vill utreda henne. Det görs inte bara för att föräldrarna vill det. Det måste finnas en stor sannolikhet att det kan vara så. Och man brukar förstås först utesluta andra orsaker. 

Ja, jo, så mycket begriper jag också. Men att det har blivit trådsanning att tösen skulle ha NPF och alla ger TS tips (och förmaningar...) därefter är bara problematiskt. Det är möjligt för barn att må dåligt utan NPF också och det är imo fel att utgå ifrån att NPF skulle vara fallet när man inte vet. Det kan göra betydligt mer skada än nytta.

Vad är det jag ger efter och vad är det hon vad är det hon får som hon vill ha?

Att inte pressa och stressa ett barn är det att ge efter? Att skolan anpassar så hon inte krashar när dagen är slut? Att själv vara lugn och ligga steget före?

Hon vinner absolut inget på ett utbrott. blir ju bara utmattad av att skrika. Skulle du locka med något roligt i den stunden så är hon inte heller mottaglig, Hon har efteråt sagt att när hon har sagt att hon vill dö så har hon velat det just då, för hon allt är så jobbigt och hon  tycker att hon är dålig. 

Nja, det är väl erfarenheten som säger att om man som föräldrar gör som man ska, och ändå biter det inte alls, då brukar det vara NPF. Det är just då där inte vanlig konsekvens och allt annat som brukar fungera med barn INTE funkar. 

Det du inte verkar förstå är att barn som bråkar, skriker, härjar runt gör det av en orsak. Det är inte för att de är djävulens avkomma. Samma barn reagerar ofta helt annorlunda i en annan miljö. Barnet kan vara trött, hungrigt eller barnet kan vara extra känslig för intryck, ha kognitiva svårigheter, etc.

Bra föräldraskap är att se till barnets behov och förstå och åtgärda orsakerna till barnets beteende. Dåligt föräldraskap är att tänka som du, att rekommendera hårda ord och strikta förhållningsregler som bara skapar ytterligare konflikter och otrygga barn.

Om vi t.ex. har ett barn som har svåra impulsproblem och som ofta hamnar i konflikt med omgivningen - hur ska man då agera på bästa sätt? Jo, man behöver minska konflikthärden för att barnet ska slippa känna att det är oönskat och hatat. Hur känner sig ett barn som hela tiden får hårda tillsägningar av de vuxna för ett funktionshinder som barnet själv inte rår för, tror du?

Man minskar på konfliktnivån hemma genom flera olika åtgärder:
1. Avledning. Precis innan barnet triggas och kommer i affekt leder man bort ämnet till något annat, "Titta därute ser jag en fågel som vill hälsa på dig"

2. Anpassar miljön runt barnet. Man undviker t.ex. att handla med barnet om det ofta skapar stressiga situationer. Man stänger kanske av köksfläkten eller andra bakgrundssorl som kan trigga barnet. Fungerar inte barnet med många personer i närheten ser man till att barnet får sitta enskilt. Den vuxne anpassar miljön för att konfliktnivån ska hållas på ett minimum.

3. Analyserar ens misslyckanden. Man frågar sig ständigt vad det är som triggade barnet så att man kan hinna ingripa nästa gång. Man tar lärdom av sina misstag.

4. Om det blir konflikt så ser man till att inte trigga barnet ytterligare. T.ex. så är det ingen idé att prata förstånd med ett barn som är i affekt. Bättre att vara lågt affektiv och vänta in tills barnet har lugnat ner sig. Svårt, men viktigt att vara vuxen i detta.

Att familjen får anpassa sig (eller trippa på tå, som du vill kalla det) till ett barn med kognitiva svårigheter är inte bara rimligt, det är nödvändigt för att familjen ska kunna fungera. Vad är alternativet? Om du försöker "sätta gränser" eller vara hård med ett sådant barn, så kommer du att skapa fler konflikter. Sedan när du försöker vara hård igen, så skapar du ännu fler konflikter och sedan så hamnar ni i ett kaos som ni inte vet hur ni ska komma ut ur.

Detta vet alla som har haft att göra med ett barn som har kognitiva svårigheter, men de som har "vanliga" barn förstår inte detta.

Visst kan det bli jobbigt för syskonen när en familjemedlem har kognitiva svårigheter, och det är därför det är så viktigt att föräldrarna använder bra strategier för att hålla nere konfliktnivån. Lugnet främjar syskonkärleken och ger barnet med svårigheter chans att öva sig på det viktiga samspelet och empatin.

Var skrev jag att TS barn har autism? Jag gav bara ett exempel för dig som handlade om att se till varje barns specifika behov genom att se till orsakerna bakom beteendet och inte gapa om att "sätta gränser och vara hård".

min pojke kastade ner alla madrasser från alla sängar och välte ner glödlampor och annat i samband med detta idag. detta utlöstes av att han blivit uppretad av lillebror. han brukar säga "nu blir jag galen" sen kör han. Vi har börjat prata om att han redan ska avstyra beteendet innan han är maxat uppretad och då lämna rummet.. ibland låser han in sig på toa och det är ju bra stoppa innan det rinner över..

Vi har även börjat stoppa skärmtid som straff. för att åter få tillgång till skärmar får han vara snäll och bete sig önskvärt. det har gått vrå hittills.

Ni har missat något i uppfostran.