Skriver ni om era barns diagnoser?

Det är ju en diskussion som pågår om hur mycket man ska dela bilder och info om barn på sociala medier. Jag funderar på hur ni med barn med npf och andra känsliga diagnoser gör. Jag har många personer i min omgivning som skriver om sina barn. Det är fina inlägg, inget kränkande, som skrivs för att informera och öka acceptans. Men jag tänker ändå att det är problematiskt. Har barnen verkligen accepterat att det står att de har svårigheter med vänner, är hemmasittare, lider av ångest, måste ta mediciner, har självmordstankar eller könsdysfori? Kan föräldrarna verkligen bedöma vad det får för konsekvenser när det skrivs ut på facebook eller IG?

Jag har själv två barn med npf. Jag skriver aldrig om det öppet. Däremot är jag med i två slutna grupper. Ibland ställer jag frågor och då försöker jag skriva så lite information som behövs, och jag går också igenom grupperna några gånger per år och har bort mina inlägg.

Jag kanske tänker fel. Vi borde kanske vara mer öppna för att minska stigmat kring vissa diagnoser. Samtidigt, vem är jag att vara öppen åt mina barn?

Jag pratar en hel del om dem, men då väljer jag ju sammanhang, och ord fastnar inte som inlägg på sociala medier.

Hur tänker ni?

Jag anser att det är mycket olämpligt eftersom det kan drabba barnet negativt i framtiden. De kan förlora arbetstillfällen och kompisar. Världen är inte särskilt tolerant.

Det kan nog vara olika, hur medvetna barnen är. Men även om man är säg 14 år och säger ok när mamma frågar om hon får skriva något - är man verkligen mogen nog för att förstå konsekvenserna av att mammas jobbkompisar, bekanta, föräldrar till klasskompisar etc etc tar del av svårigheterna man kämpar med?