Oengagerad föräkder

Hur gamla är barnen?

På vi.ket sätt har ni pratat om detta? Har ni satt er ner och tagit fram gemensamma rutiner? Jag tänker att om han har svårt att känna av vad som är lagom är ju dessa saker relativt lätta att ta fram tydliga rutiner/scheman för. Sånt som sen är lätt att fälja/förhålla sig till. Så har ni i grunden samma åsikt om vad som är bäst borde det gå att lösa med tydliga rutiner.

Är hans tolkning av problemet samma som din? Eller finns det en risk/möjlighet att det inte handlar om oförmåga utan om olika åsikter?

Gissar att du sköter "allt" hemma? Då har han säkert vant sig vid det och tar inte tag i saker, vare sig runt barn eller annat? 
Är du som förälder även till honom? Dags för ändring i så fall. 

Det finns två vägar att gå här.

Antingen sätter ni er ner och går igenom vad som behöver styras upp varje dag. Det här kan ju verka konstruktivt men det innebär med största sannolikhet att du går från projektledare blir delegerande ansvarig. Värdelöst.

Eller så roddar du ungarna själv och utesluter honom helt ur planerandet. En mindre person att dadda och ta hänsyn till i alla fall. En trist lösning för relationen dock.

Hur som helst så har han satt dig i klistret och du har nu att välja mellan pest eller kolera för hur du ska hantera detta, för han har puttat över ansvaret på dig.

Ena är lite mer än 2 år och har mkt spring i benen. Det här barnet behöver aktiveras ordentligt. Andra barnet är 4.5 år och behöver stöttning i mkt (påklädning, att äta, att komma igång med saker, socialt samspel osv). Att ha en lugn dag hemma fungerar inte för den lilla skulle riva hela bostaden och skapa en massa konflikter och den äldre skulle fastna nonstop med ipad.

Han menar på att vi har olika syn på föräldraskapet. Att jag är för mkt och har för höga krav. Men han har tex inga problem att ge barnen paddor och glass alla mål om dagen. Han kan beställa hem mat åt sig själv men tycker att det är okej att barnen äter snabbnudlar. För mig är det en självklarhet att barnen ska ha mat och att dom måste få vara barn och komma ut och aktiveras. Den lilla har ett stort rörelsebehov och får barnet inte det blir det massor med onödiga konflikter.

Jag förstår att får dom inte röra på sig kommer nattningen ta tre timmar av den lilla. Jag lär mig och ser till att lösa det. Pappan blir arg och förbannad i stället när barnet inte kan sova.

Det är som att han ursäktar allt med att han jobbar.

Det har varit så länge. Från början hette det att barnen var mammiga och därför skulle jag göra allt för han dög inte. Nu väljer barnen bort honom och jag säger att det är för att han inte är närvarande eller engagerad.

Problemet är att jag varit hemma med barnen länge av olika orsaker och han förstår inte vad det jobbet innebär. Jag har som du säger uteslutit i perioder men det är ju inte så jag vill att barnen ska växa upp. När den äldsta börjar fråga varför pappa aldrig är med känns det helt galet.

Jag menade att det är skillnad på hur man kan bemöta det om det är en oförmåga som han själv är medveten om, håller med om och vill hitta sätta att arbeta bort eller om han anser att hans sättär lika bra som ditt och att han inte anser att det ha dlar om oförmåga utan om att ni har olika åsikter om vad som är bäst bara.

Detär också skill ad på om det faktsikt är oföemåga som du skrev i ts ellerom det ha dlar om vilja från hams sida.

Jag känner igen det där beteendet. Han fattar inte hur mycket jobb det är med barn. Och när han ska ha barnen själv en dag så gör han minsta möjliga, och konsekvenserna av det får du ta (och även barnen i det långa loppet).

Har du redan pratat med honom om detta tidigare så tror jag att det är svårt att nå fram. Han vill inte ändra på sig. Möjligen om du kan ta upp detta med någon samtalskontakt genom BVC så att en utomstående part kan prata med honom.

I annat fall så tror jag att enda möjligheten till att få honom att förstå är att separera och ha barnen halva tiden var. Först då hade han blivit tvungen att krypa till korset och stå för att han är så icke kapabel till att tillgodose barnens behov. Steg nummer ett är ju att han måste erkänna att han är kass på detta. Om han erkänner det så kan man ju jobba utifrån det. Antingen blir svaret att han inte förmår bättre och inte kan anstränga sig mer. Eller så kan man jobba med hans föräldraskap och han kan lära sig att se barnens behov, och också vilka konsekvenser som blir om man inte tillgodoser deras behov.

Separation är ju ett stort steg att ta bara för att få honom att kapitulera och erkänna sin oförmåga. Det bästa är ju att börja med en utomstående samtalskontakt som kan prata med honom.