en sladdis eller inte?

Det kan bara var och en bestämma. Men självklart blir det tuffare med en till. Men det kan vara värt det säkert.

Själv skaffade jag ett barn och är helnöjd med det.

Det blir en stor omställning, det får du vara beredd på.
Att ha självgående barn och sen börja om sliter. För man behöver kunna och förväntas vara ett stöd på så många nivåer samtidigt. Allt från att prioritera en nyfödd som inte kan vänta på mat eller blöjbyte och som måste gå först, till att hjälpa till med läxor, vara engagerad i idrott eller andra aktiviteter, lösa frågeställningar och problem kring de äldre barnen, ha koll på allt hemma (ihop med partner givetvis om man är två föräldrar) osv. Samtidigt som alla ska må bra, ha mat och rena kläder och du ska få till vettigt med sömn.
Vi har 11 år drygt mellan barnen och det var 100% självvalt. Och även om vi var förberedda och insåg att det här kommer bli en utmaning - så är det jobbigt mellan varven. Det värsta var när den yngsta fick kolik. Syskonet förstod ingenting - här kommer ni hem med en bebis och han bara skriker och skriker. Han var ofta iväg på sin träning på kvällstid när det skreks som mest men då frågade han när han kom hem - "har han slutat nu"?
Och nu när yngsta är dagisbarn och äldsta går i högstadiet så är sömnen det svåraste. Att kunna vara uppe sent med äldsta ibland, att unna mig det för att jag vill tex. kolla på film eller fotboll med honom, och sen veta att yngsta vaknar ca 0530... Man ska räcka till åt alla håll.
Men vill man så går det förstås. Det är självklart värt det.

Hur stor blir åldersskillnaden till de äldre barnen, med tanke på att du kallar det sladdis?

Jag har en lillasyster som är 9 år yngre än mig och en storasyster som är 3 år äldre. Vår lillasyster fick ju en helt annan uppväxt än jag och min storasyster, i praktiken var hon ett ensambarn för vi äldre syskon växte ju upp medan hon var ett småbarn. Inte förrän i vuxen ålder har vi nåt slags syskonrelation med henne eftersom  vi växte upp med så olika åldrar. Vi äldre flyttade ju hemifrån när hon gick på typ lågstadiet. 

En annan aspekt är att vår mamma hade en bebis när hon kunde varit bara mamma till större barn vilket tog mycket av hennes tid som vi kanske hade behövt. Så blir det väl i viss mån alltid med syskon, men större skillnad ändå. Jag minns att hon missade saker som vi gjorde på grund av att hon var gravid, ammade, var tvungen att passa bebisen eller om det var aktiviteter som var olämpliga att ta med en bebis på. Ett till syskon i närmare ålder hade varit annorlunda.  

Sen kan jag tycka att om man vill ha en bebis så får man lov att vilja ha ett barn. Man behöver inte älska trotsålder och potträning, men man måste ta hela paketet, inte bara det mysiga. Du får inte en bebis, du får en ny familjemedlem som ska växa upp precis som de andra barnen och bli en vuxen självständig individ till slut. 

Jag stannade vid 2 även om jag har 2 lätta söner som idag är 14 och 17 år gamla.
Var lite sugen att försöka få en dotter en stund, men skuggan av min egen uppväxt som mellanbarn gjorde att jag inte ville riskera yngsta sonen att få det som jag har haft det och fortfarande har det...
Sedan var kompisar med dotter på 1,5 år på besök och då försvann alla planer på flera barn.
Det var så skönt att ha självgående barn och slippa passandet.

När jag sedan skilde mig så dejtade jag inte män med småbarn eller män som ville ha barn. 
Visst är bebisar söta när de sover eller är glada och nöjda, men det är de ju inte hela tiden. Och energinivån hos barn upp till mellanstadieålder...

Värderar lugn och ro mer än en massa barn. Och jag har servat en mansbebis också mitt i barnuppfostran så nej tack!

Jättebra synpunkter. Jag hade ju varit närmre min stora son om vi inte skaffat den lilla helt klart. De senaste åren har vi delat på oss mycket och då maken är mer insatt i sonens intresse än jag så har det naturligt sett blivit så att han åkt med. Även om jag också förstås gärna varit där och sett utvecklingen och jag vet att sonen hade uppskattat det. Så om man har stor åldersskillnad blir det  nog tyvärr väldigt tydligt så att man lägger just mer tid på den lilla än att bara vara mamma till det/de större barnet/barnen.

Och sen just att man får hela kittet. Man får bebisdoften, goset, leendena, den tultande ettåringen och alla goa kramar men man får också sömnbristen, känslan av att vara fast i rutiner kring amning/flaskmatning, blöjbyten, eventuell kolik, BVC-besök, massa vab och annat kring det lilla barnet som man kanske är förbi för länge sen. 

Är det åldersrelaterat så att man känner smått panik inför att åldras och att kanske aldrig mer kunna bära ett barn så är man inte ensam. Det är naturligt. Barnafödandet är ett av livets alla kapitel. Och har man "snöat in" helt på bebisar och födslar så kanske man kan försöka få del av det på annat sätt, genom att utbilda sig till att jobba på sjukhus, förlossning eller BVC?