Hur länge är era barn barn?

Jag är född på 90-talet. Också jobbat tidigt - och innan dess jobbat svart för småpengar (plockade hjortron och sålde, gick ut med grannars hundar o.s.v. från ca 9 års ålder). Första riktiga jobbet med städning på hotell, 14 år. Andra jobbet på restaurang, 15 år. Tredje jobbet på radiotjänst, 18 år. Dagen efter studenten tog jag tåget när till min nya stad, för att jobba där innan jag skulle börja högskolan till hösten. Köpte lägenhet där med en kontantinsats av pengar jag sparat undan sedan jag var 14 - pappa hjälpte mig dock på börsen så pengarna kunde växa ordentligt.

Jobbade under hela studietiden. Fick barn medan jag skrev kandidatuppsatsen. Gifte mig vid 23. Köpte villa vid 24.

De flesta jag pluggat med och jobbat med har gjort liknande resa. Kanske väntat något år med att flytta ur föräldrahemmet och ytterligare några år innan barnen kom, men inte att någon fortsatte vara ett förvuxet barn som mamma tog hand om...

Nu har jag bara en 16-åring, men jag tänker väl ungefär så att hon började få ta mer och mer eget ansvar från 12-13-års åldern. Sen ökas det ju på med åren och när hon tar studenten förväntar jag mig att hon flyttar hemifrån och klarar sig själv (men självklart skulle vi stötta henne om det dyker upp några större oväntade problem). 

Är dock föräldrarnas val hur mkt de vill hjälpa sina vuxna barn. Oavsett om det egentligen gör skada eller ej.
Det ska heller inte vara en tävling för hur mkt man klarar vid en viss ålder, alla är olika.

Det lät som skryt du..
Är inget fel att inte köpa villa fören man är 35, eller inte alls. Var inte det tråden handlade om.

Jag tänker att ens barn är barn och vuxna i olika situationer, och även vuxna barn, eller andra vuxna runtomkring en, kan behöva hjälp och stöd i olika situationer, och även att man som föälder till vuxna barn vill veta saker även om man inte lägger sig i hur det vuxna barnet gör med saker.

Om mina vuxna söner ber om hjälp och stöd i att till exempel träffa soc, ja då ställer vi upp, som stöd. Det betyder inte att vi skulle prata för dem, mendet är nog så jobbigt att ha att göra med myndigheter första gången. Om mina vuxna söner skulle få någon sjukdom eller något tillstånd som kräver skötsel så skulle jag i alla fall ta reda på hur, inte för att mina söner inte kan själva, utan för att jag vill veta. Kunskap är en trygghet, och beroende på vad det är så kan omgivningens kunskap om sjukdomen eller tillståndet rädda liv. Då kan det vara helt legitimt att ta sin in i sitt vuxna barns lägenhet om man inte får tag i det vuxna barnet. 

Här daltas inte. Fick du egen tvättkorg som 12-åring? Grattis. Mina ungar har haft det sen de var 4-5. De fick börja hjälpa till att laga mat i samma ålder, och haft en egen matlagningsdag i veckan sen de var 8, då även plannering och inköp, med vårt stöd och hjälp de första åren så klart, ingick, och lära sig hushålla med sina egna pengar.

Det är ingen merit att vägra hjälp när man behöver det bara för att man är vuxen. Tvärtom anser jag det mycket vuxnare och mognare att kunna erkänna att man behöver hjälp, och ta emot den, vad det än gäller.

Givetvis är det föräldrarnas val, men är det ett smart och rimligt val?

Det är en beskrivning av mitt liv, som jag skapat och är stolt över. Har jag sagt att det är fel att köpa villa vid 35, eller inte alls?

Jag ville och fick klara mig själv från att jag fyllde 18 och flyttade hemifrån för att börja studera. Började sommarjobba vid 15.

Så vill jag att min son också ska känna att han förväntas göra, även om han har det betydligt bättre förspänt än jag hade. 

Han har haft olika hushållssysslor och fått lära sig laga mat från 11 års ålder ungefär, är nu 16 och har haft sitt första sommarjobb via kommunen även om det i mitt tycke var löjligt lätt med tider 9-15 de flesta dagar. Det var bara en dag som det var kass väder som de fick gå och plocka skräp som var riktigt "jobbigt" och han vann skräpplocktävlingen i vikt räknat och fick ett enkelt pris för det. Han tyckte att resten av ungdomarna där var jätteslöa. Och självklart fick han själv ansöka om sommarjobbet och skaffa fram papper som utdrag ur belastningsregister mm. Han har redan internetbank och eget kort men då bara tillgång till sina fickpengar.

I sommar har jag börjat lära honom lite om aktier och fonder samt var man hittar info kring börshändelser, så att han sedan kan ta hand om sitt eget kapital som kommer från farfar, farmor och oss. Att vara smart med de pengar man har är något jag inte fick lära mig under min uppväxt, men trots en del missar har jag fått ut mycket mer av att investera än att låta pengarna stå på ett bankkonto. Jag hoppas att min son kommer att intressera sig för investeringar och hålla i den  fördel han har fått, och just nu är han sparsam och ser inte alls poängen med att köpa en massa saker och kläder.

(fast jag var iofs också sån i hans ålder men spenderar glatt lite mer idag)

Jag försöker lära mitt barn det som behövs för att klara vuxenlivet och han är redan ganska klok och inte särskilt impulsiv trots ung ålder.

Bra jobbat, det ska du vara stolt över tycker jag! 

Jag tycker också det är tragiskt hur det blivit. Dessa personer gör sina barn en stor björntjänst, barnen kommer få det riktigt svårt när de ska kliva in i vuxenlivet. Samhället har också blivit mer överbeskyddande, barn får inte göra någonting själva. När jag var 7- år gick 90% av min klass till skolan själv, idag skulle föräldrarna bli anmälda till soc om deras barn gick själv till skolan. Vi gick också och badade själva i mellanstadiet, idag måste barnet i princip vara 18 år för att få vara själv på stranden. 

Det har du rätt i.

Håller med. Inte kan de få göra någon meningsfull PRAO heller. Alla arbetsplatser som min son ville vara på blir han inte ens insläppt på före 18, medan jag fick hantera både provrör och läkemedel i vårdens laboratorium/apotek som 14-åring.
Jag hade hemskt gärna velat visa honom verkstaden på mitt jobb men det går inte heller.

Himla lätt att veta då vad man vill jobba med i framtiden när man inte ens kan få se vad de med en viss utbildning gör?

Jag skulle säga att min 17-åring är ganska vuxen.

Hon ansvarar för allt praktiskt med att boka och omboka tandläkartider, lagar mat när hon behöver och fixar sånt som inte automatiskt går med i familjens stordriftsfördelar. Hon skulle klara sig utmärkt några veckor själv.

Hon sommarjobbar och har bra koll på pengar. Det hon saknar är väl koll på försäkringar, elavgifter och annat man inte ställs inför föränn man bor själv.

Hon kommer garanterat ringa och fråga en massa den dagen hon flyttar hemifrån men det finns recept jag fortfarande ringer och frågar min mamma om också :)

Mina barn kommer att vara mina barn hela sitt liv. Det betyder inte att jag "daltar" med dem och inte lär dem eget ansvar.

Har tvillingar som fyller 8 år i höst. De får vara med och hjälpa till med maten, de hjälper till att vika sin egen tvätt, stoppar in tvätt i tvättmaskinen och torktumlaren, vet hur man sorterar den (men inte än helt och hållet vad som ska tvättas på vilken temperatur). De städar sina rum och hjälper till att sortera ut saker när de vuxit ur dem eller blivit för gamla för dem.

Vi pratar med dem om att saker kostar pengar och att man ibland måste spara för att ha råd eller försaka något annat. 

Så svaret på frågan gav jag högst upp, de kommer alltid vara mina barn, jag kommer alltid att finnas där för dem som ett stöd men de får ändå lära sig ansvar. Din fråga är felställd.

Frågan var inte "Hur länge är era barn era barn?".

Måhända, men de kommer alltid att vara barn för mig, även när de är vuxna. Även om jag lär dem att bli självständiga redan nu, precis som min mamma lärde mig. 

Frågan skulle inte varit "Hur länge är era barn barn?" utan "Varför lär man inte sina barn att bli självständiga?" eftersom det är det du är ute efter. 

Jag kommer alltid att finnas där för mina barn, stötta dem när de ber om hjälp. Jag kommer inte att göra jobbet som behövs åt dem men jag kommer att stötta dem om de så önskar. Mitt mål är att de ska bli självständiga män som kan ta sitt ansvar för hem och hushåll och allt annat som man behöver ta ansvar för som vuxen. 

Sen är det ju som så att ett visst mått av curlande och "sopande av vägen" är bättre än att behöva stå på egna ben alltför tidigt i livet.

+1

Jag har en son med autism av lite svårare sort och två barn utan diagnoser. Gällande barnen som inte har diagnoser förväntar jag mig absolut att de ska kunna bete sig som vuxna vid 18-20 års ålder. Dvs jag tänker inte försörja dem och låta dem bo hemma "fritt" då de gått ut gymnasiet. Utan då måste de skaffa sig arbete eller annan inkomst tex studiestöd. Detta med att bli vuxen kommer ju gradvis och inte över en natt allt man måste lära sig.

Gällande sonen med autism tänker jag inte heller försörja honom och låta honom bo hemma fritt i vuxen ålder utan i hans fall söker vi hjälp från samhället tex boende på gruppbostad och anpassad sysselsättning eller vad det nu kan bli. Jag tror det är bra för alla att få vara vuxen och behandlas som en vuxen men med autism behövs såklart stöd.