Otrohet, nu flyttar de ihop

Bara sådär? Först prasslar de ett tag, i vissa fall flera år.

Nej många fler föredrar att både äta kakan och ha den kvar.

Anledningen till att jag nämnde terapi som ett förslag är att din fråga i TS ju är

Mitt numera ex och den nya som han var otrogen med flyttar ihop. Varannan vecka ska de ha mitt barn. Går sönder.

Hur hanterar man det här?

Att gå i terapi är ett förslag. Att enbart fokusera på vad du kan göra är ett annat. Att tänka på all oförrätt du blivit utsatt för är en omväg, iaf utifrån min egen erfarenhet av att vara där du befinner dig. Som sagt, vi kan tävla i jävlighet. Mitt var rätt jävligt och jag har haft ett helvete. Jag tror jag har känt varje känsla du ger uttryck för. Men din fråga var inte om medhåll, du undrade hur man hanterar det. Se framåt. Var arg, men låt inte ilskan ta överhanden. Risken är att du själv trasslar in dig i situationer som kräver att du backar, och det vill man inte ge sitt ex. Be the better person. Om ett par år kommer just det att bereda dig glädje, tror jag. Jobbigt som fan just nu, men sedan, när du, ditt barn och alla omkring dig kan se att wow, fan vad snyggt du skötte det, trots att ingen kunde kräva det av dig! Där har du en revansch att njuta av. Som dessutom kommer ditt barn tillgodo.

Om man vill äta kakan och lämnar man väl inte relationen utan stannar kvar och är otrogen. Nej, jag tror fortfarande att det är ganska få som lämnar ett bra förhållande  för någon annan. Särskilt om det finns gemensamma barn med i bilden vill man nog inte gärna lämna ett fungerande förhållande och bara träffa barnen varannan vecka.

Precis som nån skrev ovan: jag trodde också starkt på familjen, även om det var lite tungt och tjafsigt periodvis. Att sånt försvinner med tiden. Fanns inte en tanke på att ge upp (hos mig då). För så dåligt tyckte jag inte att det var. Vi hade fortfarande närhet och ömhet, andra bitar kan ha gått förlorade i fartblindhet. Men hade han kommunicerat att han funderade på att lämna, att det inte var vanligt småtjafs som föräldrar kan ha, då hade vi kanske kunnat rädda det. Jag förstår inte varför han hellre gick än kommunicerade. Han sa även nej till mitt initiala, i chock-förslag om att gå i terapi för att kunna ha en bra separation. Nu känner jag själv inte heller för det, jag vill inte träffa honom.

Terapi är säkert bra, men jag kommer inte ha ekonomi till det på minst två-tre år. Jag hade nyligen börjat plugga när vi separerade, så jag har inget fast jobb utan extraknäck och csn. Inte hans ansvar såklart, men han hade kunnat lämna mig på en bättre plats i livet. I synnerhet som jag styrde upp hans ekonomi (som var dålig) när vi träffades.

Ska man bearbeta en separation är det nog privat terapi som gäller.

Prasslet kanske blir gravid eller börjar ställa ultimatum. Att känslor växer fram för någon man prasslat med länge är inget ovanligt. Även om den tanken var långt borta när man började prassla.

Tycker man att ett förhållande är dåligt kan man dra direkt. Att prassla under lång tid innan man drar handlar om något annat..

Jag tror de allra allra flesta inte inleder något prassel över huvud taget om himlen är helt klar där hemma. Så klart det finns sådan personer som alltid behöver de kickarna/uppmärksamheten/bekräftelsen. De som är notoriskt otogna även om de har det bra. Men jag tror inte de flesta är så.

Jag påstår inte att det är rätt att vara otrogen för det. Jag påstår dock att det är konstigt att de lämnade (oavsett om det är otrohet inblandad eller ej) ofta är så chockade och inte sett det komma.

Ts säger att hennes man inte gett henne några signaler om det och visst så kan det ha varit i just hennes fall.

Men jag som har varit den som lämnar (och alltså kan ge en bild från den andra sidan) vet att det också kan vara så att man sagt till flera ggr om saker som inte funkar. Man kan ha gråtit, hotat, ställt ultimatum, bråkat som samma saker i flera år. Och ändå står den andra där och fattar ingenting när han blir lämnad och säger till och med att vi hade det superbra.

Så när den lämnade säger, jag fattar inget för han sa inget, så behöver det inte vara så. Det kan vara så. Men det kan vara helt tvärtom också.

En sak jag har erfarnhet av bland vänner och i min egen separation är att den som lämnar ofta har en mycket mer nyanserad bild av förhållandet, sig själv och den andra än den som blir lämnad (oavsett om det är otrohet eller inte med i bilden).

De som lämnar är ofta mer objektiva. De kan säga saker som den andra gjort bra respektive dåligt men även vad man själv har gjort för bra respektive dåligt.

Den som blir lämnad tycker bara att den som lämnat gjort fel.

Skulle man prata med mig tex skulle jag säga att "si o så gjorde jag fel i förhållandet o si o så gjorde han fel och tillsammans funkade inte det alls". Frågar man honom skulle man få höra hon bara drog fats allt var perfekt, hon är dum i huvudet, hon har lurats, jag gjorde allt för henne, fick inget 4illbaka".

Det är inte så enkelt att bara dra direkt när man har hus och barn. De flesta gör nog så gott de kan för att reparera förhållandet i det läget, inte sällan i flera år. Så det är inte så konstigt att de under tiden de kämpar med förhållandet ibland får känslor för någon annan. Sedan är det naturligtvis inte ok att agera på de känslorna och vara otrogen.

Otrogna rövhål är inte direkt kända för att vara ärliga..