Otrohet, nu flyttar de ihop

Nej jag har inte blivit bedragen och har inte bedragit någon själv heller.

Jag bara resonerar. Men jag är på djupet intresserad av mänskligt beteende och mående, vår inställning och hur vi resonerar kring känslor och det som händer.

Rent krasst är utgångsläget detsamma, man blir lämnad.

Låt oss säga att bara känslomässig otrohet utspelat sig. Mannen i fråga har fått känslor för en kollega, och det verkar besvarat. De gillar varandras sällskap, och trivs ihop, attraktion finns. Men båda eller bara den ena är redan i en relation, så det är låst läge så ingen vill vara fysiskt otrogen.

Vad ska då personen göra? Bryta upp familjen så fort känslor för någon annan uppstår? Hålla tillbaka känslorna så gott det går och låtsas att man trivs i den befintliga gamla relationen? 

Eller avvakta och se om känslorna lägger sig? Berätta för partnern att man fått känslor för en kollega?

Om vi ponerar att känslorna inte lägger sig och längtan efter att få vara fysisk med den nya blir för stark, man vill inte vara kvar i den gamla relationen längre, vad göra?

Ok man gör slut. Och går sedan rakt in i den nya. 

Skulle det kännas "fair" och respektfullt. lättare för den lämnade att förstå och acceptera?

Otrohet, dvs om partnern har varit fysik med någon annan och gått bakom ryggen en längre tid, ja det är fult och respektlöst och sabbar tilliten. 

Men då är det den bristande respekten och den förlorade tilliten som är det värsta, inte det faktum att man blivit lämnad och att partnerns känslor är borta?

Spelar det roll om partnern också blir singel eller går vidare med den nya?

Jag kan också intyga att jag kände liknande, att jag kommer inte kunna ge mig igen. Men det går över. Är lyckligt kär igen.

Du undrar hur jag förhåller mig till det scenario du målade upp?

Det du beskrev med kollegan är ett respektfullt och vuxet sätt att agera på och troligtvis kanske det funnits problem redan i detta hypotetiska förhållande. Annars är man ej öppen på samma sätt för dessa känslor om man är 100% monogam. Vad jag TROR iaf. Enligt mig själv. Ingen form av otrohet är okej! Varken känslomässig eller fysisk. Är man känslomässigt otrogen har man redan börjat skapa sig en verklighet i tanken utan sin partner och för mig är det ej kärlek.

Bryr man sig om sin partner om man varit otrogen, nej. Det gör man inte. Man tänker på sig själv. Alltid. Man kan säga att man bryr sig för att inte verka vara ett as eller om man har barn och man behöver samarbeta, och bryr sig om den komunikationen för sin egen skull elr för sitt barns skull men man bryr sig genuint inte om sitt ex.

Det är intressant att diskutera olika infallsvinklar men jag färgas naturligtvis efter mina erfarenheter av att bli bedragen.

 

Mitt numera ex och den nya som han var otrogen med flyttar ihop. Varannan vecka ska de ha mitt barn. Går sönder.

Hur hanterar man det här?

Mitt numera ex och den nya som han var otrogen med flyttar ihop. Varannan vecka ska de ha mitt barn. Går sönder.

Hur hanterar man det här?

Gud, jag lider med dig, är i samma situation, med lite modifikation.

Jag kan bara känn ilska, allt som jag såg i personen är som förändrat. Mina barn är äldre och jag behöver inte linda in något.

Önskar att jag kunde säga några uppmuntrande ord, men det finns nog inga. Du kommer bli ärrad utav detta. För mig är det andra förhållandet på raken som slutar på samma sätt. 

Att den nya skall vara med dina barn, ja det borde vara olagligt. Allt gott till dig.