Otrohet, nu flyttar de ihop

Jag tycker det minsta man kan göra är att berätta att man funderar på separation, så att det åtminstone finns utrymme för den diskussionen.

Att bara släppa bomben när det är ett faktum, och man redan har en ny, är inte snyggt skött.

Omvänt hade jag nog varit mån om att vi skulle kunna fortsätta ha en bra och vänskaplig föräldrarelation, och därför försakat en del. T ex tänkt mig att vänta en tid innan separationen fått landa. Tänka lite framåt, på barnets bästa. Inte förvänta sig att den lämnade direkt storsint ska finna sig i situationen och förlåta, utan inse att sättet man lämnar på kommer att prägla den framtida relationen till varandra och därmed också barnet.

Även om jag inte kommer tala illa om honom, blir det inte tal om nån vänskaplig relation. Jag vill aldrig mer se nån av dem och kontakten får hållas till ett absolut minimum. Det hade inte behövt bli så.

Jag tycker det minsta man kan göra är att berätta att man funderar på separation, så att det åtminstone finns utrymme för den diskussionen.

Att bara släppa bomben när det är ett faktum, och man redan har en ny, är inte snyggt skött.

Omvänt hade jag nog varit mån om att vi skulle kunna fortsätta ha en bra och vänskaplig föräldrarelation, och därför försakat en del. T ex tänkt mig att vänta en tid innan separationen fått landa. Tänka lite framåt, på barnets bästa. Inte förvänta sig att den lämnade direkt storsint ska finna sig i situationen och förlåta, utan inse att sättet man lämnar på kommer att prägla den framtida relationen till varandra och därmed också barnet.

Även om jag inte kommer tala illa om honom, blir det inte tal om nån vänskaplig relation. Jag vill aldrig mer se nån av dem och kontakten får hållas till ett absolut minimum. Det hade inte behövt bli så.

Ett väldigt avvägt och intressant inlägg. Vill inte säga emot dig, bara nyansera lite.

Jag har också fått dessa tankar under skitstormen, skillnaden är dock att mitt ex agerade impulsivt. Återigen inte för att hon hade egoism i sitt DNA utan för att hon saknade erfarenhet och långtidsperpektiv. I slutet av stormen kom jag fram till två stora existentiella frågor. Vad är egentligen förlåtelse? Är det att sluta kräva någon form av avslut och uppgörelse? Eller är det allt detta plus att vara beredd att öppna sitt hjärta för vänskap med denna person igen? Och vad är skuld egentligen, om man gjorde någonting ogenomtänkt och sårande, men inte kalkylerande utan utav ren desperation? Å andra sidan har brottslingar ofta haft svårt liv själva, ska man amnestera dem också per automatik?

Den stora tragedin med separation är att människor som har en gång varit jättekära och byggt familjen inte kan vara vänner pga alla sår. Trots att det var kanske oundvikligt att saker skulle bli som de blev.

Det finns flera saker han kunde gjort istället för att bara vara otrogen (oavsett om det var fysiskt eller känslomässigt).

1. Sagt att han funderade på att avsluta relationen, att något inte kändes bra. Han sa aldrig ens att han ville göra slut innan.

2. Ge parterapi en chans.

3. Göra slut först, sen efter en tid inleda något nytt. Även om han träffat den här tjejen, hade de kanske kunnat vänta lite av respekt och för vårt barns skull.

Då hade vi kunnat göra slut på god fot, ha en någorlunda vänskaplig separation och vårt barn hade kanske till och med fått träffa oss båda under samma tak en och annan gång. Som det känns nu kommer jag inte få frid förrän nån av oss inte lever längre.

Sättet han gjorde på nu får mig att känna som att han hängde kvar med mig tills nåt bättre dök upp. Om han inte älskade mig längre hade det varit mer omtänksamt att släppa (utan att direkt ersätta mig med någon ny).

De har ljugit och gått bakom min rygg och jag vet inte längre vem jag kan lita på, inte ens mig själv.

Och mitt barn får såklart inte välja om hon ska träffa den nya, det är redan ett faktum. De ska bo ihop.

Det är mycket skylla-allt-på-exet och ganska lite eget ansvar här. Det är lätt att måla upp en bild av otrogna ex som hemska människor, men de flesta jag vet som blivit kära i någon annan har verkligen försökt i sina förhållanden och till sist gett upp. Den nya har blivit en katalysator att ta sig ur ett gammalt dåligt förhållande, men jävligt få människor gör så i trygga, lyckliga förhållanden där sexet funkar och man vill samma saker.

Istället för att bry dig om att den nya får vara med ditt barn, TS, kanske du ska fundera över vad du missade och varför det blev som det blev. Du själv är den enda du kan förändra.

En del här skriver att man hade velat veta att saker inte var bra tidigare. Medan det kanske fanns chans att reparera/prata/gå I terapi osv. Att det är konstigt att få bomben plötsligt när den som vill lämna redan har processesat klart. Och då står man där ensam med sina känslor och exet kan snabbt gå vidare medan man själv har allt "sorgarbete" framför sig.

Jag kan absolut förstå det och skulle så klart själv vilja veta om min man började tvivla. Så klart hemskt att gå o tro att allt är bra när den andra inte tycker det.

Men jag har själv gjort så mot mitt ex när jag lämnade honom. Jag berättade inte förrän jag var helt säker själv på att jag ville lämna. Jag har visserligen ångrat att jag gjorde så. Jag borde ha bjudit in honom i mina tankar. Men jag vill ändå förklara hur jag tänkte för att ge en nyanserad bild:

Jag berättade inte att jag funderade på separation. Men jag har vid flertalet gånger berättat om saker jag inte var nöjd med utan att det blev skillnad. Därför var jag ändå förvånad att han tyckte att det kom som en blixt från klar himmel och att han trodde att allt var så himla bra när jag tyckte det var så uppenbart att det inte var det.

Jag och mitt ex var extremt dåliga på att kommunicera både om allvarligare saker men vi hade även slutat att prata med varandra om vanliga vardagliga saker. Hur dagen hade varit tex. Jag pratade med vänner o viss släkt istället. Så när jag började få tankar om separation, även fast han var den som hade mest med det att göra, var han den jag minst av alla ville prata med det om. Alltså jag ville prata med honom lika lite om det som jag ville berätta om nåt roligt på jobbet.

Det jag tänkte var också att jag inte ville dra upp en sån sak i onödan eller hur jag ska förklara det. Alltså om jag under min process gång hade kommit fram till att "jo jag älskar min man och vill stanna vi klarar det här" så hade det känns konstigt att så ett dåligt frö i onödan. Typ att ska jag säga en så stor sak så ska jag säga det för att jag är säker (och därmed är det ju också försent). Helt fel så klart för då missar man ju chansen att kunna göra det bra. Men det var så jag tänkte då.

Kan inte annat än hålla med. I andra trådar kan man till exempel läsa om människor som är förtvivlade för att deras partner inte velat ha sex med dem på väldigt länge och vägrar prata om problemet för att komma fram till en lösning. Rådet brukar då vara att lämna förhållandet för att lösa problemet, men om de gör det och hittar någon annan att ha sex med så ses de också som svekfulla svin medan den som blir lämnad alltid är ett oskyldigt offer utan ansvar för situationen. Hur man än vänder sig har man tydligen ändan bak.