Känner mig ensamast i världen

Jag tror definitivt att samtala med en duktig psykolog är rätt väg att gå för att allt handlar om att få rätt verktyg och styrkan att träna och åter träna. I denna process ingår också att stärka självförtroendet vilket också är något som kräver mycket arbete. 

En gnutta av det du återberättar känner Jag igen mig i då jag en gång i tiden var väldigt blyg och den siste att ta plats, tyckte att jag ständigt var pinsam vilket hämmade egentligen all glädje i livet på den tiden. Det som fick min situation att vända var att jag tvingades ta plats samt nödgades samtala med människor i mitt yrke, med tiden blev jag starkare och starkare och sedan några år har jag inga som helst problem att tala inför väldigt stora sällskap. Så mitt recept är tvinga sig in i obekväma situationer med rätt verktyg åter och återigen. 

Hoppas du finner nyckeln! 

Hej fina du!

Vad tråkigt att du har det på det sättet.. Skriv ett pm till mig om du vill ha en vän. Jag kan vara din vän.

Jag tänker ditt "problem" som tudelad, ett praktiskt (hur gör man egentligen) och ett känslomässigt (att känna sig sämre och mindre värd.)

Det praktiska:

1. Var tydlig med att du behöver tydlighet (eller gör som du själv känner för, kan vara olika i olika situationer). Jag har en närstående med aspergers där just detta är ett av de störe utmaningarna. Hon har lärt sig att vara tydlig från början och ställa de frågor som behövs för att hon ska kunna slutföra uppgiften. Vissa människor är väldigt bra på att läsa av vad som är på gång och vad som förväntas av en andra behöver få det tydligare. Det är inte något att skämmas för, folk är olika helt enkelt.

2. Gällande samtal mm, så kan man faktiskt få KBT för detta. Det innebär ju inte att alla osäkerhetskänslor försvinner direkt men man kan få verktyg och förståelse för samtalets osynliga regler som kan ge en trygghet i sociala situationer. Så har du svårt för detta tycker jag att du ska söka stöd. Inte för att dd inte duger som du är utanför att nya ku skaper kan öppna upp och göra ditt eget liv roligare.

Det känslomässiga

Du har ju låg självkänsla och verkar skämmas för de saker som du är "sämre på". Detta går givetvis också att arbeta med på olika sätt. En sak att börja med är att se dina "brister" som kunskaper/förmågor och inte som essientiella delar av vem du är. Dvs skilja på kunskaper och person. Man är inte en sämre människa för att man är dålig på att läsa, tex, man är sämre än snittet på att läsa helt enkelt inget annat. Duär inte en sämre människa för att du har utmaningar att läsa mellan raderna eller att se deosynliga reglerna i ett samtal. Du är helt enkelt bara lite sämre på just de sakerna än genomsnittspersonen. Och det går att träna på med rätthjälp - och då helt och hållet för din egen skull - för att tex genom att bli bättre på att ta plats också ge andra möjlighet att se hur fantastisk du är!

När det gäller det sociala kan det vara lättare att hitta sin roll och ett bekvämt socialt sammanhamg i mer styrda situationer. Tex i föreningslivet där man träffas en specifik tid för att göra en specifik sak tillsammans och där man från början vet att man delar ett intresse. I såna sammanhang är ramarna för den sociala interaktionen tydligare vilket kan underlätta.

Jag tänker att det också i samtalet med psykologen kan vara bra att lägga upp som ett tvådelat problem. 1. Du har många gånger svårt att förstå vad som förväntas av dig (lösa instruktioner/saker som sägs mellan radErna) och att komma in och delta i samtal. 2. Du har låg självkänla och känner dig ensam och att du skäms över ditt sätt att vara.

Tack för att du tog dig tid att svara så långt, vad fint av dig!

Du satte ord på hur jag känner och hur jag borde tänka. Det är svårt att tänka klart när man är mitt upp i det.

Tack, tar med mig detta <3

Tack för att du tog dig tid att svara <3 Skönt att det finns hopp om att kunna fungera bättre.

Har du någon man, kan du prat med honom? Går det bättre om ni eller du ett annat par och inte en massa människor samtidigt? Det är ofta lättare att prata med en vän man träffar då och då än med släkt som man ser ofta.
Känner igen mig mycket i det du skriver.

Ja, det har jag. Han är min stora trygghet och jag kan prata med honom. Han brukar säga att jag är supertrevlig och jätteduktig och inte alls konstig eller så.

Men det hjälper tyvärr inte mig så mycket, det känns som att han inte riktigt förstår. Därför känner jag att jag måste prata med någon och bokade tid hos psykolog.

Klokt beslut! Men det är skönt att du har någon som står dig nära. Och vet du vad, jag tror att han har rätt om dig

Klokt beslut.

Känner igen mig i allt, kunde ha varit jag som skrivit inlägget. För mig hände något i barndomen som gjorde att jag inte kunde lita på människor längre, såg min pappa misshandla mamma ett antal gånger och låg i flera år rädd varje natt. Detta gjorde att jag blev extremt blyg och tillbakadragen. Som vuxen har jag insett varför jag är som jag är men det är svårt att släppa in människor i livet och lita på någon. Har tappat alla vänner sista tiden också, jag skärmar av mig.

Känns skönt att någon känner igen sig, även om det är jättetråkigt att du, också, känner så. Vi är inte ensamma <3

Har du pratat med någon om det du upplevde som barn? Låter som ett riktigt trauma.

Jag fick också se jobbiga saker när jag var liten, inte lika allvarliga som det du var med om. Men har många gånger fått se och försöka ta hand om min mamma när hon varit jättefull.

Jag har verkligen noll vänner nu för tiden. Skärmar också av mig och tar avstånd. Jag vet inte riktigt varför. Jag orkar typ inte ha några relationer? Plus att jag känner mig så tråkig så jag gör folk en tjänst genom att inte komma för nära.