Varför lämnar man inte tidigare?

Jag blev inte fysiskt misshandlad men psykiskt.
Vid vilken tidpunkt skulle jag ha lämnat honom direkt? Det var inte så att han var underbar men förändrades över natten. Han var snäll och omtänksam och älskade att skämma bort mig, men han var naturligtvis inte perfekt. Jag tyckte han svor lite för mycket, var lite pedantisk och så förstod jag inte alltid hans humor. Småsaker bara. Det finns ingen perfekt människa, så självklart accepterade jag att han inte var det.
När jag tittar i backspegeln, så kan jag se hur han ändrade sitt beteende. Just då kunde jag det inte. När han vräkte ur sig något som sårade mig, så var det en engångshändelse. Han hade sovit lite för lite, haft en dålig dag på jobbet eller kanske han var lite stressad. Vem som helst kan råka låta lite otrevlig en sådan gång.

Hans beteende förvärrades så långsamt och omärkligt, så det kom liksom aldrig en tidpunkt när jag kände att nu fick det vara nog. I stället så lyckades han och alla i vår omgivning övertyga mig om att det var jag som gjorde fel. Folk runt omkring såg ju bara den trevlige mannen jag var gift med. Den man som gjorde allt för sin fru, trots att hon både var lat och okänslig. Alla trodde på den bild han gav av mig, och när alla tyckte att jag gjorde fel och var fel, då tänkte jag att det måste vara så.

När jag till slut lämnade honom, då berodde det på att jag upptäckte att han en längre tid både bedragit mig med en annan kvinna och att han ljugit för mig hundratals gånger.

Din erfarenhet är ju en del av förklaringen. Det är lättare att lämna när det olämpliga beteendet kommer ganska snabbt in i relationen när kvinnan inte hunnit bli nedbruten och missledd.

Det är betydligt svårare att kunna förhålla sig objektiv till en persons beteende när förändringarna är små och kommer gradvis under flera år, samt att personen ständigt använder effektiva metoder att bryta ner offret psykiskt och fysiskt.

Jag tycker inte att det är konstigt att manliga psykopater lyckas manipulera kvinnor att stanna hos dem. Och vem som helst kan råka ut för en psykopat. Naturligtvis finns det antagligen skyddsfaktorer även mot en psykopat, t.ex. att man kommer från trygga förhållanden, har ett nära socialt nätverk, har få svagheter som andra kan utnyttja, god självkänsla, etc. Men ingen går säker - precis som man kan bli påkörd av tåget, kan man bli styrd av personer med manipulativa förmågor.

Det finns ju många exempel på hur vi människor blir manipulerade av bedrägliga personer, t.ex. under nazityskland eller Donald Trump, Jimmy Åkesson, etc.

Jag tänker att det är sorgligt om vi skuldsätter kvinnorna som blir utsatta, men det är förstås inget fel att försöka förstå hur processen går till och vilka eventuella skyddsfaktorer som finns.

Anledningen till att fokus hamnar på kvinnan själv, är antagligen för att många försöker uppfinna en förklaring till att de själva inte kommer kunna drabbas av det. T.ex: "Jag kan inte hamna i en sådan situation, eftersom jag är en kvinna med stark vilja". Även om det är helt fel resonerat, så uppfyller det sin funktion i och med att personen därmed kan intala sig att sådant bara händer andra.

Exakt så.

Forskningen säger tvärtom - enligt studier har de våldsutsatta kvinnor som blir gravida i de flesta fall blivit utsatta för våld redan före graviditeten.

psykiatristod.se/regionala-vardprogram/psykisk-sjukdom-i-samband-med-graviditet-och-spadbarnsperiod/vald-mot-kvinnor---riktlinjer-for-modrahalsovarden

Fast problemet är, att om man överlämnar sitt och sina barns öde till samhället - så kan man inte veta vad samhället beslutar i slutändan. Och då kan det bli ännu värre, när mannen nu är rosenrasande. Och dessutom kanske kommer att få ha barnen ensam på umgänge. Pappornas ställning är MYCKET stark i Sverige jämfört med de flesta länder i världen, och därför är det också svårare för svenska kvinnor med våldsam man att skilja sig - trots vår höga procent av förvärvsarbete.

Du kan inte veta om du kommer att få ensam vårdnad, och du kan inte veta om mannen kommer att få umgängesrätt utan kontaktperson. Det kan gå åt båda hållen. För jämförelse, så hade mamman som ställde sina barn framför tåget i Hässleholm, trots all misshandel, alla hotelser och alla kränkningar INTE fått igenom kontaktförbud, och inte mannen hade fått umgängesrätt med barnen utan kontaktperson. Om hon hade stannat hos mannen och gått emellan och tagit smällarna i några år till, tills barnen blev så stora att rätten lyssnade till deras vilja - så hade barnen åtminstone fått leva. Det är så verkligheten ser ut för många kvinnorr, tyvärr. 

Du kan inte heller veta om du får en lägenhet efter kvinnojouren. Dom har ju inga lägenheter att dela ut, och inte soc heller. Och det kommer hela tiden nya kvinnor i akut behov av hjälp.

Asylsökande som fått PUT är ALLTID prioriterade till de få sociala kontrakt i allmännyttan som fortfarande finns (alltså att soc garanterar hyran till hyresvärden). De flesta hyresvärdar ställer orimligt höga krav på inkomst i förhållande till hyran idag. Dessutom måste man ha stått i kö - i storstäderna i många år. Det händer att en kvinna skrivs ut från kvinnojouren till - ingenting.

Eller typ ett akutboende, där hon får dela kök, toalett, badrum och uppehållsrum med missbrukare, kriminella och psykiskt sjuka personer. I detta läge går många kvinnor tillbaka till mannen - som då först ska ha sin hämnd. Det kan till och med bli så illa, att pappan får hela boendet, då han i alla fall har en bostad där de kan vara. 

Långt, men kan vara värt att läsa... 

Till er som "fattat direkt" och "dragit": Ni har alltså träffat 1 man och tycker att ni kan jämföra er och sätta er över alla miljoner kvinnor som inte lyckats med detta. Det anser jag är både naivt och inskränkt. 

Jag har också träffat män som har haft ett otrevligt beteende och där jag avslutat direkt. Det har vart mycket enkelt. 

Sedan blev jag en gång sådär djupt förälskad i den vackraste mannen jag någonsin mött. Det var fyrverkerier och explosioner när vi träffades. Vi hade bara ögon för varandra på första dejten.. Han hade allt och mer än jag ens visste fanns och vi träffades igen dagen efter, och igen, och igen... Ingen fick nog.. 
Det var sommar och vi satt uppe hela nätterna tills det började ljusna igen, drack vin och berättade om våra liv och både glädje och sorg. Han öppnade sig om sin pappa som träffat en ny kvinna när han var 10 och som lämnade honom, hans syskon och mamma och aldrig mer hörde av sig, trots att han bodde kvar i samma förort. De stötte på varandra ibland men pappan låtsades som om de inte kände varandra. Han fick nya barn och hans gamla barn var utbytta. Sorgen var så påtaglig. Han berättade om relationer, spännande jobb han haft, resor han varit på..  Han var så vacker, och så skör, och hade ett skratt som gav mig som elektriska stötar inuti. Har aldrig känt så varken förr eller senare.
Min alkohoholiserade pappa hade precis dött och han lyssnade på mina tankar, tog till sig mina känslor och jag kände att det här är han jag ska leva med. 

Det gick månader och vi var bara med varandra. Han började sova hos mig jämt.
Det var bara så självklart. Vi ville vara med varandra 24/7.

Jag hade skapat mig ett riskbruk av alkohol tiden innan vi träffades. Med en pappa som var alkoholist så var det skamligt att erkänna. Det började lite så... Jag kunde vara hemma och laga mat och ta mig ett glas vin, som sedan blev för många och när han kom hem så var jag full. Han blev besviken. 
Där började mitt underläge. Det var ju jag som hade problem och det var jag mycket väl medveten om. 

Han blev emot att jag drack, och jag var medveten om mitt riskbruk och hade inga problem med att säga att jag inte skulle dricka så mycket, men trots att jag försökte så lyckades jag inte hålla det alla gånger. Där blev jag lögnaren. 

Min mamma uppfostrade oss med besvikelsemetoden. Hon blev aldrig arg på oss, utan besviken. Jag hade berättat detta i ett tidigt stadie i våra timmar av djupa samtal. Besvikelse var då det han började använda på mig. 

Han hade även gamla sår av hur han blivit behandlad i tidigare relationer. Flickvänner som vart otrogna. Jag skulle ju aldrig vara otrogen mot honom och när hans svartsjuka började visa sig så tänkte jag att: "Bara han lär sig lita på mig så kommer allt bli bra."
Dock så hittade han ju saker... Jag hade spelat Wordfeud med en kille jag vart på 1 dejt med, men som jag inte var intresserad av. Den killen hade nu tjej, och jag var ju svinkär i min kille. Safezone tänkte jag. Tills den killen skrev något olämpligt som jag ignorerade men som min kille då råkade se. Det blev ett helvete. 
Jag fick plocka bort alla killar från min facebook, för här hade jag beviset på att alla killar vill något mer..
Jag vägrade länge. Jag är inget offer! Ingen säger åt mig vad jag ska göra... Tills han på något sätt lyckades vända det till att det var viktigt för mig att ha kvar dessa killar och jag ville bevisa att det inte var så. Jag var så kär, och jag hade ju ändå övertrampat som inte sagt ifrån till killen som kommit med inviter.  Jag ville inte göra honom besviken.. 

Jag hade också ett ex som inte kunde släppa taget och som jag av en anledning var tvungen att ha kontakt med. Det var så mycket bråk. 

Så fortsatte det... 

3,5 år i ett helvete. Han slutade vara den där härliga killen. Satt mest på balkongen med mobilen, rökte och var sur.
Han gick igenom allt hela tiden. Mina känslor försvann men jag var fortfarande så jävla rädd. Inte för att han slog mig, men det psykiska var värre. 
Han hade aldrig sagt förlåt. Allt han gjorde mot mig var ju pga det jag gjort först, så jag lyckades få det till att han trodde att han gjort slut en gång. Han var ju van vid att jag tiggde och bad om förlåtelse, men nu lät jag honom gå. Han försökte få tillbaka mig efteråt, men jag var så färdig. 

Det är 7,5 år sedan och än idag när jag ser en bild på honom när han ler, så kan jag få den där elektriska känslan i magen. Det är helt sjukt. 
Jag är i en relation sedan 6,5 år tillbaka med en man som jag älskar och är så underbar, men den där elektriciteten har jag bara upplevt med han som misshandlade mig psykiskt i över 3 år.... 

Så vill bara säga - Man kan bara döma andra tills du har gått ett liv i deras skor.

Jag håller med dig om att det antagligen finns skyddsfaktorer i t.ex. en trygg uppväxt. Men jag tror inte att de är helt avgörande - vem saknar helt svagheter som en skicklig psykopat kan utnyttja? De svagheterna hos dig har han samlat på sig under förälskelsefasen när du har öppnat upp dig och berättat vem du är.

Det är lätt att på förhand säga att man kommer att lämna en person som visar svartsjuka tendenser. Men vem vet vilken person du är när psykopaten väljer att visa dig de sidorna av hans personlighet? Om man tror det är lätt att lämna i det läget förstår man inte de psykologiska processer som ligger bakom.

Ett bevis på hur lätt vi blir påverkade i vår tankevärld av andras åsikter är att titta på den politiska utvecklingen angående t.ex. invandring. Om vi går tillbaka till 2002 då Bo Lundgren var partiledare för moderaterna så inträffade det s.k. valstugereportaget, fyra dagar före valet, där det framkom att många politiska kandidater för moderaterna i valstugorna hade främlingsfientliga åsikter. Detta innebar att moderaterna tappade stort under valdagen.

Idag är partiet öppet för att samarbeta med SD, och kan vara helt öppna med de åsikter som fällde dem under valstugereportaget.

Det har skett en kollektiv förskjutning om hur man öppet kan kritisera och ogilla gruppen invandrare. Den förskjutningen tror jag de flesta reflekterande människor kan upptäcka även inom sig själva om de tänker efter. Jag som är för invandrare har också omedvetet påverkats så att jag behöver rätta mig själv ibland när konstiga automatiska tankar kommer över mig. Jag och många andra har blivit påverkade av den rådande opinionen. 

Om man säger en sak tillräckligt många gånger så kommer till slut ens åsikter att förändras i den riktningen. Det är en stor del av förklaringen till att du inte i förväg kan veta om du i en framtid omedelbart lämnar en psykopat när han visar svartsjuka tendenser efter att han fått möjlighet att vrida ditt sinne i den riktning han önskar.

I stycke 2 skulle det förstås stå, att mannen HADE fått umgänge med barnen utan kontaktperson. 

Dessutom är ju denna skönhet och "underbarhet" hos mannen oftast inbillad. Omgivningen tycker inte att karl'n är något speciellt. Det kan vara bra att lyssna på sina vänner som kan se personen objektivt, för när man är förälskad kan man inte det. Man ser inga fel, eller alternativt så ser man dem men lyckan i att få vara med honom är så mycket större än den naggande oron över felen. Innan man sätter fast sig med gemensamt boende, äktenskap eller - ännu värre - graviditet. 

Men tyvärr får man ofta höra att man "bara är avundsjuk", när man försöker påpeka för en väninna att hennes Adonis bara ser ut och uppför sig som vilken nedgången pundare som helst...

Det sker successivt och i många fall är det så subtilt att man inte förstår vad det är som pågår, om det enbart är psykiskt. Jag befinner mig i ett förhållande som jag förstått inte är hälsosamt iallafall, men det är svårt att säga om det är psykisk misshandel eller ej. I ena stunden känner jag att det är det, i nästa tänker jag bara att han är lite korkad och att jag missförstår honom. Jag flyttade ifrån honom, och jag vet att jag borde lämna honom helt och att det han gör (silent treatments, anklagelser, negativa kommentarer t.ex) inte är normalt och ok. Men det är lätt att hitta bortförklaringar, undra om det är en själv det är fel på, tänka att det inte är så farligt, att man själv är överkänslig etc, speciellt när det finns känslor kvar. Han har beskrivit sina tidigare förhållanden som helt normala.

Jag är stolt över mig själv som flyttade ifrån honom iallafall. Droppen var när han höll en av sina flera timmar långa utfrågningar och inte lät mig gå fast jag sa att jag inte ville diskutera mer. Han stod fysiskt i min väg så att jag inte kunde lämna rummet. En vecka efter det flyttade jag. Efter det har det varit bättre men fortfarande inte bra. Så nu känner jag att slutet är nära. Något litet hopp, något tvivel står i min väg. Han har gått med på att prata med psykolog efter det sista utbrottet han hade. (han skriker och gapar inte men kör med dessa långa, långa utfrågningar och ifrågasättanden som man inte kan fly undan)

Han är väldigt bra på att prata och få mig att betvivla det jag tänker och känner. Speciellt när vi bodde tillsammans. När vi är isär kan jag tänka klarare.

Han var hur fantastisk som helst första halvåret och är det fortfarande i perioder. Då glömmer man det dåliga.

Tror mycket handlar om integritet, grundtrygghet och fostran hemifrån. Jag är fostrad till att vara självständig och leva mitt liv exakt som jag vill. Har alltid gått min egen väg och varit oberoende. Ex som visat svartsjuka, kontrollbehov eller aggressivitet har åkt ut med huvudet före. Likaså ex som inte tagit ansvar för vardag, hus och hem.

Förstår mig faktiskt inte på kvinnor. Samma män hittar ständigt nya kvinnor som dom kan misshandla och bedra och samma kvinnor lyckas alltid hitta nya idioter som kan fortsätta att behandla dom dåligt.
Samtidigt finns det massor med vanliga ordentliga män utan några problem men som aldrig kan träffa en kvinna.
Men det är klart att det blir väl tråkigt i vardagen då..

Jag tror mycket handlar också om förebilder. Jag har förebilder både från mor, mormor och gammelmormor. Kvinnor som aldrig tagit skit. Som lämnat och slängt ut karlar som inte kunnat uppföra sig och det även i tider då man verkligen var utsatt som ensamstående kvinna, när samhället inte alls hade samma skyddsnät som idag. Där de hamnat i lägen där det faktiskt inte funnits mat på bordet. Dessa kvinnor genomsyrar hela vår familjs historia. Man tar ingen skit.

Det är därför det är så beklämmande att just barnen ofta bärs fram som en anledning till att man stannar i destruktiviteten. För detta ritar kartan för barnens framtida relationer att växa upp så. Både för pojkarna och flickorna.

Jag förstår att man är orolig för att hamna i en varannan veckas situation där man kanske förlorat kontrollen över hur barnen har det, men istället får barnen växa upp på heltid i destruktivitet. Och den signalen man sänder till barnen genom att avsluta och att kämpa är viktigt.

Men främst önskar man ju att brytet skulle komma innan barnen.

Fast så kan man känna även som kvinna. Även om kvinnor mer sällan misshandlar män fysiskt, så är det förvånande hur många hysterikor, tjatmostrar, kontrollerande och svartsjuka, lata och fläskiga och ohygieniska, samt extremt ytliga och korkade kvinnor det finns... men partner och ett par ungar har de allihop. Och de behöver inte ens vara snygga!

...och sedan finns det andra, som skulle vara tacksamma för nästan vilken man som helst, och som skulle kunna bli trogna hustrur och ömsinta mammor... som aldrig får en chans att träffa någon. Eller blir avvisade och utestängda och förödmjukade varje gång de vågar ta ett initiativ. Och de behöver inte ens vara fula!

Det finns absolut 0 rättvisa i kärleksspelet mellan könen.