Narcissistisk förälder, hjälp mig?

Jag och många andra är i en liknande situation. Vi har varit gifta med en narcissist och har barn som träffar den föräldern regelbundet.
Min man pratar tydligen ofta om mig med vår dotter. Hon i sin tur tror på en rak kommunikation, så hon kommer till mig och säger saker som "Pappa säger att han inte ville ha fler barn efter mig, men att du ville ha fler för att slippa jobba". Eller "Pappa säger att han aldrig fått kasta bort något för dig, för att du ville spara på precis allt. Att du är en sådan där som samlar på allt skräp.". Kanske "Gillar du inte katter? Pappa säger att du inte var snäll med vår katt."

Jaha, vad ska man svara? Hur kan jag försvara mig? Och hur försvarar jag mig mot sådant som hon inte har berättat om? Som jag inte ens vet om ... Ofta tar han en sanning, vrider på den, lägger till lite och drar i från lite och så uttrycker han sig på ett sätt som gör det negativt. Ta katten t ex. Han fick inte ligga i vår säng, för han var en utekatt och fick i bland med sig småkryp i pälsen. Den sanningen blev till att jag inte var snäll mot katten och att det kanske berodde på att jag inte gillade katter.
Min dotter är som du; hon har en narcissistisk förälder. När han säger till henne att jag gjort ett dåligt jobb med hennes uppfostran, så antyder han för henne dels att jag är en dålig mamma och dels att hon är ouppfostrad. Hon duger inte i hans ögon. Det känner du kanske igen?

Jag har lärt mig den hårda vägen att inte försvara mig när jag får höra av andra om saker min exman sagt om mig. I stället svarar jag "Jaså, säger han det? Det var inte snällt sagt." eller "Jaha, tycker han det? Så märkligt!". Om någon ställer en direkt fråga, så svarar jag. Och så kan jag möjligen säga att jag inte förstår varför han tycker det är så intressant fortfarande att prata om mig.

Tack så jättemycket för ditt svar!

Jag tycker du är riktig stark som klarar tackla detta. Men är du inte rädd att ditt barn ska bli påverkad av din exman? Det är sånt som oroar mig, att man hela tiden isåfall måste berätta sin version för personen och inte den förvridna som min pappa sagt. Det blir en ständig stressande kamp att oroa sig för vad den andre personen tycker om den informationen den nyss hört. Är trixet bara att inte ta åt sig? Jag måste nog lära mig tänka så..

Lider m dig. Ja, trixet är att låta din pappa sänka sin trovärdighet själv. Den släkting kommer att märka att din pappa är den störde av er. Ännu snabbare om du kategoriskt bara säger just så - jaha, säger han det? Så minns inte jag det, osv.

Är själv kristen och tillhör högkyrkligheten. Om din släkting ser sig omkring kommer hem att märka att det faktiskt finns jättemånga kristna som absolut inte har något problem med homosexualitet. Om hen ändå har det råder jag hem att vända sig till en präst i sin hemförsamling/pastorat eller till stiftet. Prata och diskutera kring hens ställningstagande. Är släktingen ngt värt för dig och du för hem är detta en enkelt gjort. För dig att du låter släktingen få tid att bearbeta och rikta om delar av sin tro - för släktingen att hen rannsakar sin tro för dig.

Lycka till och berätta ingenting privat för din pappa.

Den första tiden efter skilsmässan var jag livrädd. Ändå visste jag att regel nr 1 vid en skilsmässa var att inte prata illa om den andra föräldern, så hur skulle jag kunna säga att han ljög? Jag var tvungen att ha is i magen. Lita på att han skulle ledsna på att prata om mig och att min dotter skulle genomskåda honom till slut. Hon började fråga honom om varför han pratade om mig med henne. Började säga att hon inte ville prata med honom om mig. Att det inte kändes rätt. Då blev hon straffad genom att han frös ut henne. Hon fick inte komma till honom och han var ganska otrevlig mot henne även i telefon. Nu är hon 17 år och de har minimal kontakt.

Däremot hade vi gemensamma vänner, som helt har dragit sig undan mig. Jag vet inte allt han sagt om mig, men det är tydligen något han ägnat sig åt även när vi var gifta. Hälsat på en kompis, suttit och suckat och klagat på att jag slösade bort våra pengar, att jag aldrig gjorde något hushållsarbete eller att jag försummade vårt barn.
Jag har insett att de där vännerna aldrig var riktiga vänner åt mig, så det är ingen förlust. Ändå gör det förstås ont att veta att så många tror att jag är en dålig människa.

Din släkting kan bedöma situationen själv. Och du ska lita på att de människor som valt dig verkligen accepterar och vill ditt bästa. Du behöver inte ha kontakt med din pappa, han är dig helt ovärdig. Så ondskefull han är! Sitt eget kött och blod???? Be aldrig om ursäkt för vem du är TS. Och det är mycket leva och låta leva som gäller. Diskutera inte din pappa med din släkting om denne inte tar upp ämnet själv, ödsla ingen tid på det. Bara lev och försök räkna de goda människorna i ditt liv som välsignelser.

Jag har brutit med min narcissistiske far, gjorde det när jag var 25 efter ett år i psykologsamtal. Jag ville tänka igenom hur det kunde påverka resten av mitt liv, när jag fick barn o.s.v. Men jag kom fram till att det var en person jag faktiskt klarade mig bättre utan eftersom han orsakade mig psykisk skada varje gång vi sågs, och jag har aldrig ångrat mig.

Det var lite tjabbel första åren, han försökte bl.a. förbjuda sin släkt att gå på min 30-årsdag, och mina halvsyskon sa att han muttrade nåt om "hon kommer nog krypande när hon vill ha pengar". Vilket är rätt skrattretande när man har en bra karriär, en välbeställd man och annars gott om vänner att låna lite av om det skulle krisa.                 
Inte att förglömma att jag hellre hade tuggat av mig armen än att ta emot pengar av honom.

Men mitt beslut är klart inte rätt för alla. Mina halvsyskon har fortsatt kontakten med sin far på armslängds avstånd, men ses i princip bara på storhelg och födelsedag. De berättar inget privat och borstar av sig eventuella pikar bara. Man kan inte ta en sådan överkritisk och självförhärligande person på allvar, då blir man lätt självmordsbenägen.

Låt nu din släkting smälta nyheten så ska det nog bli bra igen, en riktig kristen accepterar kärlek oavsett form och lämnar dömandet till gud. 

Tack alla fina människor som skrivit i inlägget! Jag har läst varenda ett och sitter nu och funderar hur jag ska bära mig åt. De känns liiite lättare att fler varit med om liknande upplevelser! Jag ska försöka tänka i dom banorna ni gjort, de bästa är ju att inte ha nån kontakt med en sån person, alltså min pappa. Tack jättemycket för svaren!