Normativa par

Svarar utifrån mig själv (förstås). Jag umgås mest med par med barn, liksom vi själva. För att det antingen är folk jag känt i evigheter eller att de bor i närheten. Jag har inte mycket tid att umgås överhuvudtaget så letar inte direkt efter nya vänner (i 40-årsåldern med barn i skola och förskola och generellt rätt trött). Skulle en nyinflyttad granne verka trevlig så skulle det inte göra skillnad om hon var singel med barn men kanske inte fullt lika intressant utan barn? Hade inte aktivt sökt upp samma person om det var en man dock (men det hade troligen min mycket sociala make gjort istället).

Ingen jag känner har separerat men skulle någon göra det så skulle jag gärna fortsätta umgås. Kan möjligen vara lite känsligt att umgås med båda i ett separerat par, särskilt om de är osams eller någon fallit för någon annan etc? Det var lite snabba tankar från mig i ämnet!

Uj, jag tycker det där beror på många olika saker. Min man är t.ex. inte så social, han är introvert och vill bara umgås ibland även om han tycker om folk.

Eftersom jag är hypersocial så umgås jag då med flera vänner själv.

Min bästa väninna är frivlligt barnlös och helt ointresserad av barn så vi umgås oftast bara vi två.

En annan vän har tre barn och en man som reser mycket så då har dels vi tränat ihop själva och dels har jag tagit min man och barn till hennes familj för middag och så.

Min svåger och svägerska är supertrevliga så dem äter vi med som par med barn, men männen träffas också för sig och vi tjejer för oss själva för kortspel eller barrunda ute.

Jag kan åka själv till London eller Stockholm och hälsa på gemensam manlig singelvän, och ibland har min man gjort detsamma.

Vi har åkt på semester både med ett frivlligt barnlöst par (då utan vår son) och med ett par olika barnfamiljer allihop tillsammans. Men då ser vi alltid till att ha egna boenden så att man kan få paus från varandra när dagen är slut.