Mamman till min dotter har gått bort, träffat ny efter 5 år och har uppstått problem.

Man börjar bedöma personen redan på första dejten, huruvida det är någon man kan tänka sig träffa mer. Att ha så många bilder framme på exet när man bjuder hem en ny, verkar bara konstigt.

Jag hade lagt en kommentar om det och sett hur han reagerade, för ödsla tid på någon som ännu inte kommit vidare är inte intressant.

Inget utrymme för avslappnad dejting alltså. Allvar på första dejten. Låter inte så kul, men du är ju lite äldre också.

Jag har ingenstans skrivit att en person är hatisk BARA för att hen inte vill omges av en död persons bilder.

Jag syftade på Ess och hennes 10000 x inlägg i senaste rätt många åren om hur mycket hon ogillar sin mans barn

Jag baserar på Ess egna inlägg att just hon passar inte som styvmor.

Är du ny på FL?

Jag tycker ofta du är rationell och klok, så även nu. Om jag dejtade en man vars hustru gått bort skulle jag vilja att platsen var ledig nu, inte att jag skulle liksom behöva tävla för att ersätta henne. Minnessaker är så klart rimligt, men jag skulle inte vilja ha åtta bilder av hans döda hund eller farfar eller tenniscoach överallt heller, liksom.

Flickan måste förstås tillåtas minnas sin mamma, men jag vet inte hur sunt jag tycker det är att vara så aktiv i sin sorg fortfarande som TS (och i förlängningen) dottern verkar vara. TS skriver att de just fått barn när hans hustru dog och då kan ju flickan knappast ha några egna minnen kvar utan lever i TS bubbla bara. Det låter faktiskt inte riktigt hälsosamt.

Jag tycker också att minnessaker är ok, men det ts beskriver anser jag va över min gräns för vad jag vill befatta mig med.

Jag hade inte stannat på middagen ens.

Sitta och dinera i ett masouleum? Aldrig  i livet. Fast jag hade aldrig hamnat där från början, vad ska jag med en änkeman med småbarn till?
Det kan inte bli annat än problem.

Hej! Många svar jag fått, tack för att ni tagit er tid att svara. Jag har läst vad ni skrivit och har reflekterat över det hela.

Jag tycker att jag "gått vidare", det är svårt för det är ju något jag alltid kommer bära med mig och kommer ju alltid finnas hos mig. Men jag upplever inte att jag är fast där längre, att jag ältar.

Jag vill även inte gå vidare som i att glömma och aldrig tänka, nämna min förra fru. Det var en stor del i mitt liv som jag alltid kommer minnas med värme.

Jag vill bara förtydliga att det inte är extremt mycket bilder på min bortgångna fru, inte som något altare, jag vill inte att det ska ses som någon sorg utan just minnas. I vardagsrummet har vi många familjebilder däribland är min förra fru med, boken som ligger framme är som sagt mycket för dotterns skull, jag vill inte att det ska vara något konstigt utan det ska kännas naturligt för henne att bläddra i den så den ligger framme. I dotterns rum tycker jag det är självklart att det ska finnas bilder på hennes mamma.

Någon undrade hur gammal min dotter var, hon är 8. Hon var 3 när hennes mamma gick bort.

Jag har många gånger tänkt att jag vill hålla henne "levande" för min dotters skull och jag själv vill heller inte glömma. Hon var en stor del av mitt liv och gav mig min dotter. Hade det istället varit jag som gick bort hade jag önskat att min fru skulle hållt mig vid "liv".

Men jag förstår självklart att det är svårt med någon ny. Absolut. Hade det blivit tal om att flytta ihop så tycker jag att det bör vara i en nya bostad, minnen måste såklart inte sitta på väggen utan kan vara i hjärtat också.

Jag blev väl överrumplad av hennes frågor. Svårt detta. Jag tycker man kan få minns någon och prata om denna, att det ska vara naturligt men älska igen.