Varför provoceras en del människor av att vissa väljer att endast skaffa ett barn?

Oavsett vad det gäller så tror jag folk blir provocerade för att det är annorlunda från deras egna val, att andra gör olika tar de som ett ifrågasättande av hur de gjort.

Vi har bara ett barn så jag är lite nyfiken på svaren, men tror det ligger lite i att det avviker från normen och just det där att de tycker synd om ensambarnet, fast de egentligen inte vet nånting.

Jag har valt att skaffa endast ett barn och jag har då och då fått höra frågan -när är det dags för ett syskon-.

Mitt spontana svar har alltid varit att jag endast vill ha ett barn och OM jag, mot förmodan, skulle skaffa ett till så skulle det inte vara i egenskap av -ett syskon till mitt redan befintliga barn-. För DET provocerar mig å det grövsta! Att barn nummer två skaffas för att barn nummer ett ska få ett syskon. Vad är grejen med det?

Argument jag fått höra har varit bl.a. att barn behöver syskon, att det blir ensamt utan syskon, osv.

Min unge har väldigt många vänner, så ensam skulle jag inte kalla honom. Dessutom leker han ju med kompisar som HAR syskon - men uppenbarligen så har ju inte de syskonen någon nytta av varann på så vis, då han aldrig leker med hela syskonskaror. Alla hans vänner har syskon, men syskonen leker inte ihop. De har egna vänner.

Jag är väldigt nöjd med mitt val då jag har så mycket tid, pengar och ork. Jag och min unge delar fritidsintressen och spenderar väldigt mycket tid tillsammans, trots att han idag är 12 år.

På semestrar åker vi antingen med andra familjer, eller tar med en kompis, eller så hittar han nya vänner på resan.

Jag ser verkligen inga nackdelar med att vara ensambarn - för man är liksom inte ensam.

Jag växte själv upp med endast min mamma och min barndom var fenomenal och jag kände mig heller aldrig ensam. Precis som mitt barn, så lekte jag med kompisar som själva hade syskon - men syskonen var aldrig med. Så jag förstår inte grejen med det där - syskon umgås ju inte med varann i den utsträckningen? Alla barn i en syskonskara har ju egna vänner.

Jag tror också att provokationen beror på ett ifrågasättande av det egna valet att skaffa 2, 3, 4, 5 barn. Man tänkte väl aldrig att 0 eller 1 barn ens var ett alternativ, men med facit i hand hade man kanske velat se det alternativet innan unge 2, 3, 4 eller 5 kom.

Sen finns det ju de som älskar barn och gärna skaffar 5-10 ungar just för att ha en megafamilj. Men det gör man ju enkom för sin egen skull, inte för de redan befintliga barnens skull (tvärtom, skulle jag vilja påstå. Hellre växa upp som ensambarn än i en familj med fyra syskon eller fler).

Håller med, tror också på detta. Vissa tar allt som andra gör och som de själva inte gör, som kritik. 

Min mamma och min man är båda ensambarn.

Speciellt min mamma har varit väldigt noga med att säga till mig genom min uppväxt att aldrig bara skaffa ett barn, utan minst 2 eftersom att hon har känt sig så ensam genom sin uppväxt.

Min man har också uttryckt att han saknat ett syskon och han har fått ansvara och hjälpa sina föräldrar oerhört mycket och inte haft nån att hjälpas åt med. Jag märker även att han är otroligt bortskämd, han har fått allting som han har pekat på, vilket jag tror är lätt hänt om man dels bara har ett barn och dels om barnet kommer när föräldrarna är lite äldre.

För att man tycker syskon är fantastiskt, värt allting. Både att växa upp med syskon och att se sina barn växa upp tillsammans. 

Alltså tycker man synd om ensambarnen.

Jag har trivts jättebra som endabarn och har aldrig velat ha syskon. Mamma frågade mig när jag var 7 år gammal och hon funderade på att skaffa barn med min styvfar (som redan hade vuxna barn) och det var stenhårt nej.

Min man och hans helsyster hatar varandra sen barnsben och kommer aldrig mer att träffas när sista föräldern lämnar jorden. Sin halvbror har han dock jättebra relation med, de är som riktiga bröder.

Det finns inga garantier för goda relationer hur man än gör.

Men det är ju hellöjligt.

Alla kan ju inte gärna vilja bli sjuksköterska, bo på hästgård, ha tre barn som heter NovaLi, Liam och Ebba, en bjäbbig hundracka som heter Kenzo och en medelmåttig karl som inte kan tvätta, eller tror dessa kvinnor det?

Clone Wars på riktigt. 

Men blir folk verkligen provocerade eller frågar dom bara ok ska ni skaffa ett till barn? vi har 4 år mellan våra barn och folk frågade ofta när nästa skulle komma eller om vi skulle skaffa ett till men det var frågor, kände inte att dom var provocerade när vi svarade att vi inte visste. Mer nyfikenhet eller intresse.

Haha! Nej men, det är ju klassiskt att folk inte gillar när andra avviker från normen. Det väcker väl nån slags oro att "tänk om jag valt fel", kanske? Att man bara följt med strömmen, och när nån går emot strömmen så blir man orolig att man kanske egentligen inte är nöjd utan bara gjorde som alla andra?