Min tjej är i sorg och jag mår inte bra i förhållandet

Du får helt enkelt vara ärlig mot henne och berätta hur du känner det. Det är mänskligt att inte orka bära en annan människa hur länge som helst och jag tror att det är viktigt att hon förstår att hon kan förlora dig.

Var tydlig när du pratar med henne och säg att du funderar över förhållandet, se till att hon inser att hennes agerande får dig att vilja fly och försök att tillsammans komma på något annat sätt för henne att tänka när hon blir ledsen istället för att allt ska ligga på dina axlar.

Du kanske ska följa med till psykologen en gång och förklara hur du känner?

Sorg ser olika ut för alla och det tar olika lång tid att komma förbi det värsta.

Men din tjej verkar ha fastnat i sin sorg vilket måste vara väldigt jobbigt. Jag menar inte att hon måste vara ok och sprudlande glad nu, men hon verkar ha fastnat i den fasen när man är nästan förlamad av sorg.

Jag tror att hon behöver mer stöd än vad hon får av psykologen. Kan du prata med hennes mammas man samt hennes syster om hur du upplever henne? Vad tycker de, hur upplever de henne?

Tror du att du skulle kunna följa med till psykologen och berätta om ditt perspektiv som nära anhörig? Jag tror att det skulle vara bra för psykologen att veta detta. Prata med din tjej innan såklart.

Hon kan behöva intensivare terapi eller en annan form av terapi. Medicinering kan vara ett alternativ för att komma förbi det värsta.

Målet ska vara att hon mår bra och känner att hon kan leva sitt liv.

Det är väldigt fint av dig att du funnits för henne under detta år.

Nej, det ska inte vara såhär. Du ska inte behöva ta hand om henne och vara nära henne hela tiden. Det funkar inte. Det är viktigt att du tänker på ditt eget mående också. Du ska inte behöva strunta i ditt sociala liv eller dina intressen bara för att hon är i sorg. Inte när det har gått ett år. Just nu så håller hon på att dra med dig in i avgrunden och du riskerar att förlora dina vänner. Du kan inte finnas där för henne dygnet runt.

Hon måste, på något sätt, försöka klara sig ensam också. Man kan inte vara såhär beroende av en annan människa. Det är varken bra för hennes egen del eller för din del.

Prata med henne igen. Det enda som funkar är att vara ärlig. Förmodligen blir hon ledsen och irriterad även den här gången men då får det vara så. Förklara att du måste få tid för dig själv också och att du inte kan vara med henne varenda sekund av dygnet. Om hon inte lyssnar så kanske ni måste ta en paus eller göra slut om det inte blir någon förändring på sikt.

Hon har rätt för sina känslor och hon mår dåligt.Men du är ingen läkare eller psykolog.Du har rätt att må bra!Be henne söka hjälp på riktigt och be henne sluta älta för dig.

Ens partner ska inte vara ens psykolog, det är dödsstöten för förhållandet. Om det är så att hon inte gör framsteg (alltså får hjälp) av den psykolog hon träffar nu så måste hon byta. Kanske ni ska gå i någon form av parterapi också?

För nej, man ska inte ha det så som ni har det.

Hon behöver hjälp att komma vidare i sorgearbetet och du måste få leva utan att vara hennes krycka.

För er skull så behöver du vara tydlig med att du snart inte orkar mer. Att hon måste söka mer eller annan hjälp om hon inte ska förlora dig också. Och att du måste få göra saker fast ni är ihop. Att du inte har någon kraft kvar att finnas där för henne.

Jag är tillsammans med en sen många år som periodvis mår rätt dåligt på grund av en skada som blir allt mer tung att leva med. Och periodvis så orkar han inte med. Jag finns där så länge jag orkar (vi har även barn ihop). Och när jag känner att jag inte längre själv mår bra så får jag på olika sätt förmedla det för honom. Första gången sökte jag själv hjälp vilket skakade om honom rejält när han insåg att det var han själv som fick mig att må så pass dåligt. Då hade det gått så långt att jag kollade på andra boenden. Innan hade han vägrat söka hjälp och bara vänt sig till mig och visat sin frustration och sorg.

Så jag hoppas att hon känner att ni som par är värda att kämpa för och inte tar dig helt för given.

Förklara att om du ska orka med vara ett stöd så behöver du andas och få luft... Hon måste unna dig att må bra, träffa vänner gå till jobbet etc... precis som att du ändå stöttar henne och är mer hemma än annars... Hon kanske behöver mer psykolog hjälp eller fler personer runt sig... säg att detta tär på erat förhållande och att ni behöver hitta lösningar... 
Peppa henne att hon är stark, att hon klarar att vara själv hemma.... kanske hon behöver medicin oxå....t 

Och viktigt att du går till jobbet. Kanske kan ni komma överens om en tid som du ringer... Hitta strategier som funkar i vardagen helt enkelt. Du kan oxå behöva någon att prata av dig med.... för det är tufft för dig att stå brevid och se på... och sakna det som var innan oxå...
Ta en dag i taget!

Om hon inte inser om du samtalar om detta så kanske en tredje part gör att hon lyssnar till exempel låtsaspappan.... 

Hon verkar ju ha det jättejobbigt, stackarn. Förutom sorg så är hon säkert traumatiserad med tanke på att mamman begick självmord. Det är nu om någon gång som du bör finnas där även om det är jobbigt så att hon kan känna att inte alla lämnar henne. Sorg tar tid och det måste det få göra! Jag har själv förlorat en närstående och upplever att omgivningen tror att jag har kommit över sorgen bara för att det har gått ett år, det gör mig ledsen och arg och jag känner mig ensam i min sorg. Man behöver få prata om det och älta, om och om igen. Jag tycker att du ska finnas där och stötta och tänka på att det inte alltid kommer att vara såhär. Däremot tror jag att det skulle vara bra för henne att prata med en psykolog för att få hjälp att bearbeta sorgen. Du kanske kan prata med henne lite försiktigt om att du skulle behöva lite egentid ibland och att detvinte innebär att du ska lämna henne.

[quote=81276591][quote-nick]Anonym (L) skrev 2021-07-29 20:41:06 följande:[/quote-nick]

Nej, det ska inte vara såhär. Du ska inte behöva ta hand om henne och vara nära henne hela tiden. Det funkar inte. Det är viktigt att du tänker på ditt eget mående också. Du ska inte behöva strunta i ditt sociala liv eller dina intressen bara för att hon är i sorg. Inte när det har gått ett år. Just nu så håller hon på att dra med dig in i avgrunden och du riskerar att förlora dina vänner. Du kan inte finnas där för henne dygnet runt.

Hon måste, på något sätt, försöka klara sig ensam också. Man kan inte vara såhär beroende av en annan människa. Det är varken bra för hennes egen del eller för din del.

Prata med henne igen. Det enda som funkar är att vara ärlig. Förmodligen blir hon ledsen och irriterad även den här gången men då får det vara så. Förklara att du måste få tid för dig själv också och att du inte kan vara med henne varenda sekund av dygnet. Om hon inte lyssnar så kanske ni måste ta en paus eller göra slut om det inte blir någon förändring på sikt.

[/quote

Det är tydligt att du aldrig förlorat någon och gått igenom sorg. Så osympatiskt skrivet.

Så här blir det när någon som mår dåligt (vilket jag har full förståelse att hon gör), lägger över alldeles för mycket på sin partner. Blir det inte bättre, brukar det tyvärr sluta med att förhållandet spricker. Det klart att du inte orkar! Du kan inte vara hennes stöd 24/7. Att hon t om vill att du ska stanna hemma från jobbet bara för att hon är ledsen, är allvarligt. Hon verkar inte se saker och ting klart. Hon verkar inte inse hur mycket hennes beteende påverkar dig och att hon inte kan lägga så stor börda på dig. Hon försöker hindra dig från att leva och det är helt fel. Hon försöker dessutom skuldbelägga dig när du förklarar att du behöver utrymme. Du har inget annat val än att backa och börja sätta gränser. Någon borde förklara för henne att hon har rätt till sina känslor, men hon har inte rätt att belasta dig så mycket som hon gör. Hon måste hitta andra sätt, andra verktyg, för att hantera sin sorg och sitt dåliga mående.