Sonens flickvän och familj förstör sonens liv!

Det tycker jag med, som ung gör man misstag oftast i brist på erfarenheter, och visst måste man låta barn ta konsekvenserna av sina val för det är så man lär sig och mamma och pappa kommer inte alltid finnas där, det håller jag med om.

Men samtidigt måste man försöka leda dem åt rätt håll, det är en balansgång mellan att inte curla och låta dem lära sig av erfarenhet men oxå försöka undvika att de trillar för hårt och får för stora konsekvenser.

Vem har sagt att det är lätt att vara förälder 

//

Jag tror att många kan vara lite väl konflikträdda och PK, rädslan att hamna i konflikt med andra eller bryta mot pk normen kan vara lite väl stark. Ta tex det med att tjejens föräldrar ringer och tar sin dotter i försvar. Det finns ingen som helst anledning för TS att dalta med varken tjejen eller hennes mamma. Jag hade bett kärringen dra åt helvete och förklarat för henne att hennes dotter har uppenbara problem som hon borde ta tag i som har en desktruktiv inverkan på mnin son som jag absolut inte tänker blunda för. Sen får kärringen tycka vad hon vill om det. Om det sen leder till att det spricker mellan sonen och tjjene så är det bara bra.

Nja, om grabben är ung så kan han säkert föra sin talan men man måste ju oxå ta med i beräkningen att det han tycker inte är speciellt rationellt och att han inte inser hur destruktivt det är. 

Visst ska man respektera sina barns privatliv och rätt att göra sina egna val men samtidigt måste man ju kunna agera när de väljer helt fel i brist på livserfarenhet. 

Hur långt ska man dra respekten för privatlivet? Gäller det även när man gör något som är destruktivt för en själv? Om sonen kommer hem och tycker att det är skitkul att skjuta heorin, ska man bara låta det vara och sitta med armarna i kors och konstatera att det är hans val (vilket det är). Eller ska man göra allt man kan för att få stopp på det så han inte sabbar sitt liv?

Jag vet hur jag skulle agera, jag tror att min son med tiden hade insett varför jga lade mig i även om han just då kanske hatade mig för det. Jag ser hellre att min son är arg/besviken på mig än att det går illa för honom.

Det framgår tyvärr inte riktigt exakt vad TS gjort för att sätta stopp på det. Men min personliga uppfattning är att de inte gjort speciellt mycket utan varit ganska passiva, Varför tolererar de tex att tjejens mamma ringer och gnäller? Om kärringen kan lägga sig i så kan de väl oxå göra det, eller?

Jag hade inte släppt in flickvännen, jag hade blockat mammans nummer och satt mig ner för länge sen och tagit ett mycket allvarligt snack med sonen. 2 år är på tok för länge! Han verkar i det närmaste hjärntvättad och har tappat självkänslan och det måste han få hjälp att komma ur.

Först när jag läste så tänkte jag att sonen är 13-14.

Han  är 18 och borde klara sig själv.

Det låter öven som att ni försöker ha kontroll över honom.

Tag ett snack med honom personligen om situationen.

Först när jag läste så tänkte jag att sonen är 13-14.

Han  är 18 och borde klara sig själv.

Det låter öven som att ni försöker ha kontroll över honom.

Tag ett snack med honom personligen om situationen.

Han är över 18 år, då kan ni inte bestämma detta!! Synd att ni inte gett honom bättre självförtroende från början.

Kan och kan, visst har sonen rätt att vara med vem han vill med det är fortfarande föräldrarnas hem och det är de som bestämmer vem som får vistas där. De finns inget som säger att de måste släppa in ett psykfall i sitt hem eller vara trevliga mot hennes mamma.