Hej!
Ni som har barn som är lågbegåvade, hur märks det? Vad har era barn svårigheter med?
Mitt barn blev nyligen vuxen, och fick nyligen det konstaterat. Men han har klarat vanlig skolgång och fått betyg i allt. Men det kanske är vanligt? Sonen har alltid haft svårt för matte och även att skriva på svenska, och även läsa. Men ingen dyslexi enligt läraren i lågstadiet.
Är lite förvånad att varken vi eller skolan märkt det.
Hur kom det sig att man satt diagnos, varför ens söka hjälp att få det? Och han klarar sig väl bra i världen ändå tänker jag, när det inte ens märkts tidigare?
Ibland undrar jag om man inte sätter diagnoser lite lättvindigt, vad har de angett som kriterier? Normalskalan är faktiskt rätt stor, och om ingen märkt något hittills betvivlar jag att din son är särskilt avvikande. Och jag tror det kommer gå bra för honom i livet ändå :)
Jag tycker det var lite hårt uttryckt av den där psykologen isf kring det där med 4 p, sånt behöver man faktiskt inte säga alls för det är inte relevant för er/hans situation. Dessutom är IQ inte alltid så lätt att läsa av, det kan vara lite med dagsformen också. Sedan är det väl säkert så att ja, han ligger i lägre delen av skalan, men han har samtidigt klarat så mycket ändå! Jag tror han kommer få en bra framtid i vilket fall. Det gäller bara att hitta rätt sysselsättning.
76 på IQ testet menar du? Jag har svårt att tro att man med en så låg IQ klarar grundskolan och 2 år i gymnasiet och att lärarna och föräldrar inte märker att någonting är fel. Jag skulle inte lägga så mycket vikt på denna resultat - om han har svårt att koncentrera sig kommer han såklart få ett sämre resultat på en IQ test, men inte för att han klarar inte uppgifterna, utan för att han kan inte koncentrera sig på dem. Det är ju en stor skillnad. Sedan påverka den psykiska författning under testet också ganska mycket - var han nervös? Kanske skrämt upp pga de otrevliga psykologen?
Mitt bonusbarn har likvärdiga diagnoser.
Den ömma modern är högutbildad och har en lång radda krav hon ställer på oss pga barnets lågbegåvning.
Saken är den att barnet är mer eller mindre trespråkigt, svenska, hans mammas modersmål samt engelska. Hen skiftar mellan språken hur lätt som helst.
Dessutom är barnet mycket intresserad av saker som astrofysik, relativitetsteorin, naturvetenskap osv osv. Och hen är 10 år. Lågbegåvad? Knappast. Det gör mig faktiskt förbannad att den ömma modern svalde diagnosen med hull och hår. Tror snarare att problemet är det omvända, att hen är smartare än de flesta men blir så sjukt uttråkad av alla tester att hen ger fullkomligt sjutton i dem. Därav det torftiga resultatet.
Gränsen för att gå i särskola i min kommun har satts strikt vid IQ 70. Platsar ditt barn in där tycker du? Tycker du att något barn som klarar av skolan ska placeras i särskola?
Tycker att du ska ifrågasätta den där diagnosen, högljutt!
För jag tänker så här att en sådan diagnos "du är en korkskalle" är otroligt stigmatiserande och risken är rätt stor att det i sig leder till otroligt mycket elände - speciellt om det inte stämmer.
Det är faktiskt inte så svårt att gå igenom grundskolan med godkända resultat.
Är ingenting superovanligt med lågbegåvade människor så tycker inte du behöver behandla din son annorlunda.
Jag skulle nog räknas som grönsak efter ett sånt test. Har inte ens lyckats ta mig igenom de två första frågorna. Helt meningslöst, och mäter bara en viss typ av begåvning.
Och nej, jag är långt ifrån lågbegåvad.
Jag har en son som har diagnos lindrig interlektuell funktionsnedsättning. Han är 12 nu och fick den vid 10 års ålder. Vi märkte redan i 6 årsverksamheten att han inte var som andra. Vi märkte det också i "leken"och skolan blev jobbig. Man försökte ge honom extra stöd i skolan men inget hände. Han satt bara och gjorde "ingenting " eller så satt han och suddade och vässade pennan. Hemma fick han utbrott när vi gjorde läxor. Inte så konstigt såhär i efterhand, han förstod ju inte. Och vi föräldrar var förtvivlade att vi inte kunde hjälpa honom. I skolan gav de upp trots att vi efterfrågade hur vi kunde hjälpa honom.
Efter flera år av utredning så fick han diagnos och det var både en lättnad och en sorg.
Men nu går han i grundsärskolan och det går jättebra! Han trivs och klarar skolan jättebra och har en fantastisk lärare.
Han får sin undervisning i skolan på sin nivå som han klarar av och utvecklas.
Det finns ju lite olika skalor på IQ-test, och man behöver veta vilken standardavvikelse som används för att kunna tolka resultatet ordentligt. I den vanligaste skalan är standardavvikelsen satt till 15, alltså att 75-115 anses vara normalbegåvat, och jag misstänker att det är den ni använde. Enligt den, så är visserligen 76 i den nedre delen, men det är ju inte samma sak som att din son är nära att vara lätt utvecklingsstörd! Det var riktigt illa uttryckt av psykologen, anser jag. (Dessutom, jag googlade lite snabbt nu, och enligt den misstänkta skalan så är det under 70 som kan vara utvecklingsstörning, inte 72 ...)
Jag tror din son kommer klara sig bra, men det var extremt dumt sagt av psykologen... Jag vill egentligen bara säga att när min kusin blev diagnostiserad med epelpsi så blev han lite "trögare". Känner du att det kanske kan påverka? Är det kanske värt att göra nytt test längre fram när han mår bättre?