Vilket är värst för ett barn?

Önskar mina föräldrar hade separerat långt tidigare än de gjorde.
Mamma stannade för oss barns skull. Hon trodde att hon gjorde rätt.

Om "lyckliga föräldrar" innebär att man träffar nya partners, skaffar nya barn och alla konflikter som troligtvis kommer ske i bonusfamiljerna så säger jag att alternativ 1 är bäst för barnen. Även föräldrar som älskar varandra tjafsar ibland, bara man kommer överens och inte har ett destruktivt förhållande med konstanta bråk så är det bra.

Utan något vetenskapliga grund säger jag, lyckliga föräldrar på var sitt håll!

Fast det blev ju fel eftersom frågan var vilket som är värst! Jag tror det värsta alternativet är att stanna för barnens skull!

Det senare. Mina föräldrar skilde sig inte förrän jag var 12, fast de egentligen var färdiga med varandra när jag var 6. Det var faktiskt inte kul alls, fast det utifrån och säkert också från mina föräldrars perspektiv såg ok ut i familjen. 

Det merks också på mig och min lillasyster att jag har vuxit upp längre tid i ett dåligt förhållande och hon har vuxit upp utan den stressen. Hon var bara 4 när de skildes.

Äsch, jag vände på frågeställningen. Det jag skrev är naturligtvis vad jag anser är bäst.

Det är ju en fin gräns det där, men om föräldrarna har det ok och familjen fungerar så skulle jag säga att det är bäst för barnen om föräldrarna håller ihop.

Blir det däremot mycket bråk och föräldrarna misserabla så är det självklart bättre för alla om de går isär.

Svårigheten är att veta var den gränsen går. Sen ställer du ju äktenskapet utan lycka mot ett på sikt lyckligt singelliv. En separation behöver inte heller sluta lyckligt. Den ene kanske blir ensam och deprimerad eller sjuk resten av sitt liv och orkar inte ta hand om barnen. Den andra kanske träffar ny och massa konflikter som uppstår.

Ett äktenskap KAN också bli bra igen. Med ansträngning och kanske hjälp utifrån så kanske föräldrarna kan hitta kärlekennoch lyckan igen?

Min poäng är att man vet inte hur det bli i framtiden så det är svårt att ta ett beslut baserat på det. Det enda du kan veta är vad du har här och nu. Är det bra nog för dig just nu? Finns det något att jobba med?

Rent spontant, separerade föräldrar. Tycker dock att det beror på omständigheterna. Att flytta på barn varannan vecka kan vara värre för barnen i vissa fall.

Separerade helt klart.

Mina föräldrar delade på sig när vi var 5, 13 och 16. Vi fick både nya styvsyskon och halvsyskon efter det.
Kan inte tänka mig ett liv utan alla mina syskon (och deras familjer). Dom hade ju inte funnits ens om mina föräldrar hållit ihop.

Var aldrig bråk med bonusföräldrar. Det är helt främmande för mig.

Och du vände också på det va? Du menar att hålla ihop för barnens skull är värst? Härligt att läsa din historia, jag önskar det blir likadant för mig även om halvsyskon inte är aktuellt...

Haha ja oj. Jag tänkte på vad som var bäst för barnen.

Svårt att säga. Problemet är att i verkligen blir inte alla lyckliga bara för att de separerar.

Många barn jag känner hade en olycklig barndom med pappans / mammans nya , eller flera olika nya.

Andra blev såklart lyckligare med singelföräldrar eller med trevliga bonusföräldrar.

Jag hade lika dåligt när mina föräldrar var ihop och när jag tvingades umgås min pappas nya.

Det finns inte 1 svar?

Man går isär. Ingen av er kommer att må bra så länge relationen suger.

Det allra svåraste tror jag är att i vuxen ålder få höra att enda orsaken till att föräldrarna inte skilt sej var för barnens skull. Tror ingen vill ha det påminna axlar.

Om föräldrarna är goda vänner och förhållandet och familjelivet fungerar bra är det bästa för barnet att föräldrarna håller ihop. Att slippa vv-liv, bonusföräldrar och bonussyskon.

Men det är inte bäst för föräldrarna, så det är bara att välja. 

Bäst är det när föräldrarna är lyckliga med varandra och älskar vara.Så barnet ser vad kärlek är.Men..bråk ofta,misshandel ,såna förhållanden är bäst att avsluta för barnets bästa såklart!

Ur BARNETS perspektiv är det bättre att växa upp i en kärnfamilj även om föräldrarna inte längre är kära, i alla fall enligt psykologer. Så får ju föräldrarna bestämma vad som är viktigast för dem.

En tanke, om man väljer att fortsätta bedriva familjen AB ihop: föräldrarna är tillåtna att ha sex på eget håll så länge det sköts extremt diskret. Blir förstås svårt om man bor i typ Abisko, men i en hyfsat normalstor stad (och kanske nära andra ställen...) är det fullt görbart.