Ni som bor i villaområde och inte hälsar på era grannar

Där jag bor hälsar man på de flesta när man är ute och promenerar. Även de man inte känner igen. Området är ca 40 år gammalt.

Men ibland tar jag bilen till ett nytt område där allt är nybyggt. Då har jag märkt att ingen hälsar. Kan det vara så att det är en områdesgrej? Alla känner sig lite ovana vid området så det finns liksom inga gamla rävar som drar igång hälsandet.

Men om du inte gjort det så tycker jag att du kan börja med att få ögonkontakt, ett leende och ett högt hej!

Jag bor i ett riktigt gammalt villområde. De flesta husen är bygda mellan 1900 och 1930, men det finna ett par hus som är bygda redan på 1700-talet och några som är byggda senaste 20 åren. Jag är dessutom barn i området, bor i mitt barndomshem. Jag har också små barn och går med barnvagn ibland, barnen är 3 och 1.

Jag hälsar inte på människor om jag inte är absolut tvungen eller om det är under "naturliga" omsständigheter. Inte ens personer som jag känt i 25 år som har bott i samma kvarter, vars barn har varit mina klasskamrater. Jag har några orsaker och en av de är att jag är så inne i vad jag själv gör eller tänker på att det inte är säkert att jag ens ser någon som jag råkar möta. Sedan ovanpå det orkar jag inte alltid. Nej, inte ens ett kort "hej".  Jag har aspergers och allt runtomkring mig dränerar mig. Varenda känsla, vartenda ljud, allt i mitt synfält. Jag måste ta på mig skygglapparna ibland för at spara hjärnan, särskilt om det är eftermiddag och vi är på väg hem från jobb och förskola.

Men om vi möts i lekparken eller i förskolehallen/på gården och det inte är så bråttom och barnen kan göra sitt själva, då kan jag hälsa och till och med prata en stund.

Då går man raka vägen fram, ställer sig precis framför människan och presenterar sig. "Hej jag heter Lisa och bor där *pekar* med *namn* och vår/våra barn *namn* sedan *någon tid*. Bor ni också i området då jag sett er några gånger?

Svarar inte människan då, ah få får nu nog behandla personen som luft också.

Om jag ska gissa, tror jag att det kan handla om att inte vilja bjuda in till vidare kontakt. Om jag hade varit säker på att de valde bort att besvara min hälsning hade jag lagt ner alla fortsatta försök till interaktion. Visst är det tråkigt men hag tror det är en dålig idé att tvinga sig på andra människor. 

Det där är så olika... I min hemstad skulle man absolut inte hälsa på sina grannar i villaområdena, utom på ett fåtal ställen men generellt inte alltså. Där vi bor nu blev jag därför väldigt förvånad när jag upptäckte att grannarna hälsar glatt på varandra, jag har hamnat i många trevliga konversationer under promenader och det känns så välkomnande och varmt.

Haha, vi asså svenskar. Den räddaste människan på jorden för andra människor. Vad är framfusigt och konstigt med att gå och hälsa på sina grannar? Hälsar ni aldrig på människor på ett nytt jobb, fester med nya människor, studier eller andra situationer? Sitter ni på allvar i ett hörn och hoppas ingen kommer fram och säger hej?

Vet ni vad jag tycker är ett konstigt beteende, att titta bort och låtsas man inte såg någon när personen säger hej och vinkar. De är udda. Att gå fram och presentera sig är inte konstigt.

Men visst, majoritet här verkar tycka det är konstigt beteende men inte att ignorera. Så TS, du har fått ditt svar. Folk vill inte hälsa. Håll dig till ditt hörn och Gud nåde dig om du stötter på en främmande person och säger hej. Titta ner i marken och försök att gå en omväg om möjligt. Annars så fortsätt titta ner i marken och gå förbi folket. Låtsas som du inte hör om du blir tillkallad. Normalt svenskt beteende.

Då låter du helt enkelt de vara. Jag förstår inte riktigt problemet.

Jag är en sådan som ofta går i mina egna tankar och har ibland fått höra att någon hälsat på mig men att jag inte har hälsat tillbaka.

Men jag försöker hälsa på folk! Speciellt om det är andra föräldrar som ser ut att ha jämnåriga barn.

Så vad är problemet?