Igår kväll gjorde jag det! Sa att jag vill skiljas. Efter 17 år och två barn. Befrielse, lättnad och stolthet känner jag nu. Att jag äntligen tog tag i det. Kan andra så kan jag!
Fler i samma situation som just har tagit beslutet?
Grattis!
Ännu en frigjord, självständig kvinna som splittrat en familj, vänt barn mot sina fäder & finner ingen skamm i kroppen. Klassiskt svenskt.
Barn med skilda föräldrar får en betydligt svårare chans i livet än de vars föräldrar arbetat genom sina problem & bibehållit kärnfamiljen.
Bravo!
Hej!
Jag tog beslutet om skilsmässa för ungefär ett år sedan efter flera år av bråk som inte sällan ledde till att maken både skrek och kallade mig alla möjliga fula ord inför barnen. Jag kände att han inte respekterade mig och att han verkade missnöjd också med livet, vilket smittade av sig på övriga familjen. Min känslor avtog efterhand och all intimitet var obefintlig sedan flera år tillbaka.
Även om det länge tog emot med tanke på barnen så ville jag inte heller att de skulle växa upp med en pappa som beter sig så och en mamma som stannar kvar trots det.
Efter att jag beslutat mig för att skiljas eskalerade konflikterna då han mådde dåligt och tog ut det på mig, men jag var så trött på allt så jag orkade knappt bry mig, trots att han hotade med diverse.
Det tog ungefär ett halvår att hitta ett annat boende men sen jag flyttade har mycket blivit bättre faktiskt. Vi kommunicerar lugnt och kan umgås lite ibland tillsammans med barnen.
Det är så skönt att bo själv och jag inser vad mycket energi det gick åt att leva i den relationen. Jag känner en enorm frihet nu i livet och har en känsla av att jag kan göra vadsomhelst och samtidigt inte behöver göra något som jag inte själv vill längre!
Till er som står inför en skilsmässa vill jag säga att det är ingen lätt sak att gå igenom, speciellt inte med barn, men känns det rätt så är det helt klart värt det! Lycka till!
Jag måste för övrigt säga att det känns väldigt upplyftande med en tråd som är positiv till separationer, till skillnad från alla andra trådar där vi som har barn och har valt att separera bara skuldbeläggs. Att separera från mina barns pappa är det bästa jag gjort!
Grattis!
Ännu en frigjord, självständig kvinna som splittrat en familj, vänt barn mot sina fäder & finner ingen skamm i kroppen. Klassiskt svenskt.
Barn med skilda föräldrar får en betydligt svårare chans i livet än de vars föräldrar arbetat genom sina problem & bibehållit kärnfamiljen.
Bravo!
Igår kväll gjorde jag det! Sa att jag vill skiljas. Efter 17 år och två barn. Befrielse, lättnad och stolthet känner jag nu. Att jag äntligen tog tag i det. Kan andra så kan jag!
Fler i samma situation som just har tagit beslutet?
Det är bara för att de flesta människorna här är blinda inför det faktum att kärleken svalnar hos de flesta och giftemål är bara en hittepå grej, människan är inte skapt till ett livslångt förhållande i ett monogamt leverne.
Vi träffar nån, blir kära, förökar oss, och sen?
-Ja, då har de flesta gift sig och lovat varandra evig kärlek och trohet för att normen säger att man ska gifta sig.
Vi är icke monogama, jag förstår inte att det finns folk som inte fattar det.
Svanar är monogama men dom behöver inte gifta sig för det.
Hej!
Jag tog beslutet om skilsmässa för ungefär ett år sedan efter flera år av bråk som inte sällan ledde till att maken både skrek och kallade mig alla möjliga fula ord inför barnen. Jag kände att han inte respekterade mig och att han verkade missnöjd också med livet, vilket smittade av sig på övriga familjen. Min känslor avtog efterhand och all intimitet var obefintlig sedan flera år tillbaka.
Även om det länge tog emot med tanke på barnen så ville jag inte heller att de skulle växa upp med en pappa som beter sig så och en mamma som stannar kvar trots det.
Efter att jag beslutat mig för att skiljas eskalerade konflikterna då han mådde dåligt och tog ut det på mig, men jag var så trött på allt så jag orkade knappt bry mig, trots att han hotade med diverse.
Det tog ungefär ett halvår att hitta ett annat boende men sen jag flyttade har mycket blivit bättre faktiskt. Vi kommunicerar lugnt och kan umgås lite ibland tillsammans med barnen.
Det är så skönt att bo själv och jag inser vad mycket energi det gick åt att leva i den relationen. Jag känner en enorm frihet nu i livet och har en känsla av att jag kan göra vadsomhelst och samtidigt inte behöver göra något som jag inte själv vill längre!
Till er som står inför en skilsmässa vill jag säga att det är ingen lätt sak att gå igenom, speciellt inte med barn, men känns det rätt så är det helt klart värt det! Lycka till!
Tack för peppande ord. Även vi har bråkat en del och slängt oss med fula ord, särskilt han. Och har tyvärr inte brytt sig om barnen har hört eller inte. Just bråken var nog värre förut, men nu är det bara tråkigt, slentrian, dåligt sex och i princip två kompisar som bor under samma tak. Ska man leva så i 40 år till? Aldrig!
Jag känner mig helt övertygad om att det här är bäst för oss alla.
Jag är också helt övertygad om att en skilsmässa för mig och mannen hade varit det allra bästa, men som många gånger så ställer ekonomiska bekymmer i vägen.
Vi bråkar oftast inte, utan är varandras bästa vänner men jag tror att egentligen känner ingen av oss kärlek till varandra mer än en dröm om det som en gång var.
Hade jag vetat att den ekonomiska biten hade löst sig och att vi skulle ha det bra på varsitt håll så hade jag skiljt mig. Istället så försöker jag om och om igen. Önskar bara så att han också kunde erkänna det, att han inte längre vill vara gift utan leva sitt liv.
Eftersom vi varit på väg men hittat tillbaka så vågar jag verkligen inte säga det igen. Vill inte göra honom ledsen, vill inte såra honom för trots allt så betyder han väldigt mycket för mig. Men den där kärleksrelationen eller känslorna känns väldigt långt borta. Men det kanske så det är när man varit gift längre, att man blir varandras bästa vänner och kärleksrelationen är det som en gång var.
Jag har också länge haft ekonomin som skäl. Men det håller inte längre. Jag har en inkomst, så nog fasen ska jag kunna bo själv. Hur gör andra ensamstående??
Om ni båda har en inkomst så ser jag inte problemet? Jag gissar att du inte vill ge upp det bekväma livet? Med kanske två bilar, pengar över varje månad, ha råd med lite guldkant. Det var som sagt min ursäkt länge "hur ska jag kunna släppa det här bekväma livet".
Men man kommer till en punkt då det inte går längre.Jag får antagligen sälja min bil, kommer inte ha råd med foodora eller spontanshopping men det kommer vara så värt det!