Anonym (Klassiska kvinnor som splittrar familjen!) skrev 2021-08-09 12:39:29 följande:
Om man rör sig utanför Skandinaviens gränser så finner man en helt annan syn på äktenskap. Att du håller med mig eller inte är irrelevant, länder med stark religiös styrning har ett helt annat sätt att se på äktenskap. T ex polen, Italien, Spanien. Ja, länder som Jemen gifter bort barn så unga som 8 år & det är vidrigt. Allt som har med tvång att göra är helt förkastligt & ska bekämpas. Det jag pratar om är inte att kvinnor ska finna sig i en destruktiv eller på annat sätt ohälsosam relation. Det jag poängterar är faktumet att i Sverige speciellt så ger man mycket hellre upp, klandrar den andra parten & splittrar familjer för enkelt. Det finns inte samma sorts värde i äktenskapet. Om något är skilsmässa en affär. Det är då man gör en relation till en transaktion. Skilsmässostatistiken är förfärlig idag, då den ligger över 70%. 70%! Det jag tänker på är de barn som hamnar i skottelden & blir negativt påverkade resten av deras liv pg a att två vuxna personer inte kan se till deras föräldraransvar & istället tänker själviskt. Ja, känslor kommer & går under en relation, vissa stunder kommer man avsky varandra, för att med tiden hitta tillbaka till varandra. Giftermålet ska vara löftet om att man gemensamt står vid varandra & arbetar sig igenom problemen. Känslor har ingenting med ekvationen att göra. Om man inte har barn & skiljer sig så är det en annan fråga, då har man ju inte satt något liv till värden som kan bli direkt negativt påverkade. Det är ingen som frågar barnet vad den vill när man skiljer sig. De får bara finna sig i situationen medans deras trygghet slits itu. Att då se kvinnor gotta sig i att göra detta provocerar mig. Det är så själviskt & destruktivt för barn att uppleva.
Hur länge ska man ha kämpat för relationen för att få skilja sig?
Vad händer om en är nöjd och en är missnöjd med relationen och den nöjda inte tycker att det finns något att arbeta på?
Vad får dig att tro att man inte kämpat för sin relation, speciellt när det finns barn med i bilden?
Hur mycket skit i form av bristande ansvar från den andre föräldern ska man stå ut med för att det ska vara ok att skilja sig?
Dessutom så har flertalet studier visat att barn med samarbetande, separerade föräldrar mår lika bra som barn i samarbetande kärnfamiljer. Barn i kärnfamiljer där det finns brister i samarbete etc mår lika dåligt som barn med separerade föräldrar som inte kan samarbeta. Nyckeln heter samarbete, inte kärnfamilj!