Vill inte flytta med min man - är kär i en annan
Jag är en kvinna på 44 år. Jag är har ett bra jobb som administratör på ett stort företag, är gift sedan 20 år med en fem år äldre man och vi har två barn. Utåt sett en "typiskt sund och lycklig kärnfamilj" med villa, Volvo och vovve. Ja, eller inte vovve då men ni förstår hur jag menar. Men på insidan håller jag på att gå sönder av att jag inte vet hur jag ska göra vad gäller min tillvaro.
Jag lever i en nästan sexlös relation med min man. Från att ha haft sex flera gånger om dagen i flera år i början av vår relation har vi nu det max en gång i veckan och det är alltid samma sak, det är alltid på hans villkor - han kommer in i mig, gör det han ska och sen inget mer. Jag har försökt ta upp det att jag vill mer än det men varje gång blir han sur och avfärdar det med "vi har väl det bra som vi har det, varför ändra på det?" Jag har mer behov än det och när "A", en 20-årig praktikant började på mitt jobb i januari så slog det gnistor nästan direkt. Flörtade redan första dagen och andra dagen red jag honom på soffan i fikarummet och sedan dess har vi gjort det flera gånger om dagen, både på jobbet och utanför.
I mars sade jag till min man och mina barn att jag skulle resa till min bästa väninna över helgen. I själva verket tog jag och "A" in på hotell och knullade som kaniner för att tala klarspråk (hade ägglossning och det var ett under att jag inte blev gravid). "A" får mig att leva, känna mig uppskattad och jag vill nog påstå att jag är upp över öronen förälskad i "A". Jag blir varm, glad, leende och pirrig bara av att skriva om honom här. Han säger också att han älskar mig och tycker att jag som äldre kvinna är "cool att vara med". Sexet är så härligt och varierat. "A" är dessutom mer välutrustad än min man och sexet är det bästa jag någonsin haft. Jag är upp över öronen förälskad i "A" och skulle gärna vilja fördjupa relationen med "A" ännu mer och gärna skaffa barn med honom innan det blir försent för mig. Men som gift och med två barn (8 och 10) är det inte bara att bryta upp.
Och nu har jag ställts inför ett riktigt dilemma. Min man berättade häromdagen att han fått jobb i Umeå, där han är uppväxt och han börjar på 1 oktober och som han längtat tillbaka till i flera år ända sen han flyttade hit till Stockholm. Han är så entusiastisk och i början av september ska vi åka upp och titta på ett par hus som han vill att vi ska flytta till. En flytt skulle innebära att jag skulle tvingas säga upp mig från mitt jobb och bli "hemmafru" på heltid och få över 60 mil till "A" och jag vill absolut inte tappa honom som jag känner det nu. Han gör mig glad och lycklig och levande. Jag vill heller inte skiljas från mina barn och jag vill gärna inte splittra dessa heller att de måste välja att bo med deras pappa eller med mig om jag skulle bli kvar här. Jag vet inte ut eller in. Jag vet att jag skulle bli deppig och ingen bra fru alls om jag flyttade med min man. Och sakna ihjäl mig efter barnen om vi bröt upp och jag blev kvar här och inte hade de på heltid.
Jag spelar bara att jag är glad för min mans skull och försöker engagera mig så gott jag kan i hustittandet men det är bara ett skådespel för att hålla fasaden uppe. Jag gråter ofta sent på kvällarna inne på toaletten när jag tänker på hela situationen. Jag vill då inget hellre än att "A" skulle komma och hålla om mig, ta mig därifrån och ha sex med mig.
Jag skulle vilja ha några kloka råd känner jag, för själv vet jag inte hur jag ska göra.
Hade helst önskat att nuvarande situation skulle kunna förbli i många år framåt eller att min man lämnade mig och försvann helt ur mitt liv och att jag kunde ha barnen på heltid och.skapa ett nytt liv med "A". Men jag förstår ju att det heller inte går. Att livet ska vara så himla komplicerat.
