• Anonym (man)
    Tis 31 aug 2021 10:24
    2451 visningar
    156 svar
    156
    2451

    Känns som att vi nått botten!

    Japp, det är ganska kört TS. 

    Om man har helt olika syn på barnuppfostran så kommer det aldrig fungera. Been there done that. Det bli en bisarr situation där du bli nån slags polis som ska försöka få andra att göra rätt och pappan hamnar i en situation där han slits mellan sin lojalitet till sina barn och sin lojalitet till dig. I såna lägen vinner alltid barnen eftersom de flesta föräldrar sätter sina barn först.

    En lösning kan vara att bli särbos istället, så kan ni umgås utan att du behöver bli inblandad i barnens uppfostran.

  • Anonym (man)
    Tis 31 aug 2021 17:20
    #15
    Anonym (Star2) skrev 2021-08-31 16:47:11 följande:

    JA, vi har verkligen nått botten. Jag förstår honom som står mittemellan. Han har alltid tagit barnen i första hand och gjort allt för dem, tills jag kom in i bilden ca 5 år efter skilsmässan. Då fick barnen en chock och började må dåligt och känna sig oälskade av pappan. I min värld var det helt normalt att barn lär sig att vara hos mamman varannan vecka och hos oss varannan utan att springa fram och tillbaka hela tiden. Jag ville också ha regler om att man tar undan efter sig och är trevlig mot varandra även om man inte gillar varandra. Detta tyckte de inte om, utan ville att pappan skulle ta bort mig helt ifrån deras liv. När han då inte gjorde detta så började de hota med att gå till mamman.

    Pappan mådde sämre och sämre och även barnen, men även jag, eftersom all sambons ilska gick på mig. Han blev irriterad och aggressiv. Det har eskalerat så mycket att han nu inte tål ens om jag inte går runt med ett leende ständigt när barnen bara dyker upp eller är här. Eftersom jag helt saknar kemi med barnen och de med mig så är vi ju alla mest nöjda när jag inte är här när de kommer och vice versa. Men detta vägrar min sambo acceptera, utan vill att vi ska vara en familj.

    Särboskapet fungerar inte för honom och han säger att han var klar och tydlig från första dagen att han vill vara sambo. Den veckan han inte har barnen är han nämligen mycket på resande fot och känner då att man ses för lite om man inte bor ihop. Plus att han är en äkta familjeman, som älskar mamma, pappa, barn livet. Jag är inte det!!

    Jag vet inte hur vi ska lösa det, och jag drar ut på processen att göra slut för att jag har separationsångest, han är egentligen en 10 poängare när vi är ensamma utan barn, samt att jag vet att om jag flyttar så är det 100% slut ifrån hans sida. Och jag VET att han inte viker sig en sekund, även om han har känslor. Då väljer han hellre en annan kvinna som vill bo med honom, även om han inte skulle älska henne lika mycket. Han är en målmedveten man på alla sätt och vis, och vet vad han vill ha. Därför förstår jag samtidigt inte heller varför han står ut så länge med mig när det går ut över både hans psykiska hälsa och barnens.


    Ja, både han och mamman har ju misslyckats med att uppfostra sina barn rätt och det finns tyvärr inget du kan göra åt det. En lösning hade kunnat vara särboskap men han verkar ju inte vilja det så då återstår bara att avsluta.

    Om han tror att han bara kan byta ut dig mot någon annan kvinna så är han bra naiv och saknar all slags självinsikt för han kommer nog med tiden inse att ingen kvinna kommer stå ut med att ha det så, men det är inte ditt problem, det är hans problem.
  • Anonym (man)
    Tor 2 sep 2021 10:45
    #48
    Anonym (Psss) skrev 2021-09-02 10:37:05 följande:
    Tycker det låter som att det är pappan och barnen som dikterar reglerna. Inte TS

    Förhoppningsvis ska ju ingen behöva diktera över huvud taget. I den bästa av världar ska de prata ihop sig och vara överens. Kompromissa och så vidare. Fast i vissa självklara frågor behöver man inte vara överens. Jag tycker tex att vilken vuxen kan be vilket barn som helst (och andra vuxna också för den delen) att vara hövliga eller plocka undan efter sig, helt utan att behöva någon förälders lov till detta.

    Angående gemensamma måltider, jag skulle också förespråka det. Jag är uppvuxen med att man äter tillsammans och så gör även jag och mina barn (i den utsträckning det går och inte krockar med tex aktiviteter, då blir det ju annorlunda). Tycker inte det är ett konstigt önskemål av ts.
    Fast om man uppfostrat sina barn till att alltid få som de vill så finns ju inget utrymme för kompromisser
  • Anonym (man)
    Tor 2 sep 2021 15:28
    #53
    Anonym (Psss) skrev 2021-09-02 15:04:18 följande:
    Nej exakt. Så därför tycket jag, som jag över skrivit tidigare i denna tråd, att det då passar sig bäst att vara särbo. Om man har inställningen att ingen annan ska komma in i ens hemma och tycka och tänka om saker så tycker jag man låter bli att ta hem någon. Helt ok. Förstår inte alls varför så många envisas med att föröka få bonusliv att fungera. Förespråkar verkligen särbo. För det är svårt. Oavsett om man har ouppfostrade barn, oavsett om man gillar att kompromissa eller inte. Så är det svårt.
    Japp och det har flera redan föreslagit, problemet är att TS kille inte vill vara särbo utan säger att i så fall är det slut, så mao verkar mannen vara lika kompromisslös som ungarna och TS verkar inte riktigt vara beredd på att dra....

    Håller med om att vara särbo är betydligt bättre om man har barn och inte kan komma överens om uppfostran, då kan man träffas som vuxna och behöver inte ta del av hur den andra uppfostrar sina kids. Dock blir det ändå svårt att kunna hitta på saker tillsammans med kidsen eftersom om de är taskigt uppfostrade så slår det igenom i allt men det blir iaf lättare än att behöva ta del av det 24/7.
  • Anonym (man)
    Tor 2 sep 2021 15:37
    #56
    molly50 skrev 2021-09-02 10:57:44 följande:
    Då ska man nog inte heller leva som sambo och förvänta sig att ens nya partner ska anpassa sig efter barnen.
    Inte om man vill att partnern ska stanna kvar.
    Absolut då är särboskap bättre, men samtidigt kan man som bonus inte heller bara kliva in och förvänta sig att allt ska göras som man själv tycker är rätt.

    Om man som utomstående kliver i ett befintligt sällskap som känt varandra länge och har sitt sätt att göra saker på så kan man ju inte förvänta sig att de bara ska göra om allt till ens eget behag. Visst vissa saker är ganska självklara som tex plocka upp efter sig, men sen finns det ju andra saker som inte nödvändigtvis är fel bara för att man själv inte är van vid det. Det måste finnas vilja att kompromissa från båda sidor.
  • Anonym (man)
    Tor 2 sep 2021 16:16
    #58
    +1
    Tom Araya skrev 2021-09-02 15:43:03 följande:
    Dock är det det befintliga sällskapet (familjen i detta fall) och då främst den vuxne (pappan i detta fall) som måste inkludera den nya familjemedlemmen.

    Om man som förälder klivit av sin roll som sättande av gränser och rutiner i en familj och istället blir mer av en vän och låter barnen styra, så blir det väldigt svårt att inkludera andra vuxna i det sammanhanget.
    Absolut, och deras rutiner/vanor måste ju oxå vara någorlunda vettiga. Ingen kan ju förvänta sig att folk ska vilja vara med i något rent destruktivt eller idiotiskt.

    Håller med, om man som vuxen misslyckats med att uppfostra sina barn så gäller ju det även saker som att inkludera andra, ta hänsyn till andra, kunna ta konstruktiv kritik, tåla att bli ifrågasatt, etc, etc.... många vuxna klarar tyvärr inte av att ta alla konflikter med sina barn och väljer istället minsta motståndets lag som de senare får betala ett dyrt pris för, för att inte tala om barnen själva som växer upp som odrägliga individer som kommer ha svårt med relationer och att smälta in ett ett samhälle som absolut inte kommer dalta med dem lika mycket som föräldrarna.
  • Anonym (man)
    Tor 2 sep 2021 17:52
    #63
    molly50 skrev 2021-09-02 17:39:40 följande:
    Ja,absolut. Jag håller med om att båda måste kunnna kompromissa.
    Men jag tycker inte att det verkar finnas någon kompromissvilja varken från TS sambo eller barnen.
    TS har föreslagit att de kan vara särbo,men då säger han att det är slut.
    Och i och med att TS inte verkar helt redo att lämna så hamnar de ju i ett slags dödläge.
    Så frågan är vem som ska börja släppa på tyglarna.
    Ja, det kan jag iof hålla med om, om det nu är som TS beskriver det för vi har ju bara hennes bild av det och människor kan uppfatta saker väldigt olika. Men i vilket fall som helst så är det uppenbart att deras förhållande inte funkar och ju längre tid det går desto mer infekterat kommer det bli.

    Han kommer aldrig släppa tyglarna för när det blivit såhär infekterat så hamnar han i en slags lojalitetskris där han slits mellan sin lojalitet till sina barn och sina känslor för TS, ur hans synvinkel så försvarar han sina barn och det är något de allra flesta föräldrar kommer göra kosta vad det vill oavsett hur irrationellt det är. En sån dragkamp kan man som partner aldrig vinna.
  • Anonym (man)
    Tor 2 sep 2021 18:28
    #66
    molly50 skrev 2021-09-02 17:57:53 följande:
    Så är det ju.
    Och därför tycker jag att TS borde fundera på att lämna.
    Annars lär det ju bli,som du skriver,mer infekterat och svårare att försöka reparera.
    Om han gör slut för att TS inte längre vill vara sambo så får han väl ta den konsekvensen.
    Han lär få svårt att få ett samboförhållande att fungera om han inte vill kompromissa om någonting.
    Tycker jag med och jag tycker oxå att det är väldigt dumt av honom att vägra acceptera att vara särbo, fattar inte hur han tänker där.

    Men om han är så ovillig att kompromissa har ju TS bara två val, acceptera läget som det är eller dra. Någon har föreslagit terapi, men jag tror det kommer bli väldigt svårt så länge han vägrar kompromissa.
  • Anonym (man)
    Fre 3 sep 2021 12:10
    +4
    Drottningen1970 skrev 2021-09-02 19:51:02 följande:
    Nej man kommer inte in som ny i en befintlig familj med befintliga regler eller möjligtvis avsaknad av regler och dikterar hur andras barn ska göra. Det är helt inkompetent. Skulle aldrig acceptera att någon försökte bestämma över mina barn. JAG bestämmer vad de får och inte får göra så länge det inte skadar någon annan. Barnen har redan två föräldrar som bestämmer om de får småäta eller ej. TS har noll mandat att lägga sig i sådant och har skjutit sig rejält i foten.
    Om du vill bestämma till 100% så ska du kanske inte bjuda in någon att vara en del av din familj. I så fall ska du vara tydligt med att personen är en gäst som inte har något att säga till om och måste acceptera allt ni gör redan från första början.
  • Anonym (man)
    Fre 3 sep 2021 12:16
    +4
    Drottningen1970 skrev 2021-09-02 20:55:53 följande:
    Eller så skaffar man en partner som delar ens inställning att man respekterar varandras föräldraskap och inte försöker diktera vilka regler som ska gälla för andras barn.
    Jag tror du kommer ha svårt att hitta en partner som kommer gå med på att acceptera precis allt du och dina barn gör oavsett hur det drabbar honom. Såvida du inte skaffar en docka.

    Som sagt, vill du bestämma till 100% får du göra det ensam. Så fort du ska samarbeta med andra så kan du inte längre bestämma allt till 100%
  • Anonym (man)
    Lör 4 sep 2021 16:33
    +2
    Drottningen1970 skrev 2021-09-03 18:32:26 följande:
    Jo när det gäller saker som när mina barn får träffa den andra föräldern eller komma hem till mig, om barnet får småäta, om barnet måste göra läxor innan middagen, om barnet får ha keps vid matbordet, när barnet ska gå och lägga sig är exempel på saker där en ny partner överhuvudtaget inte ska försöka lägga sig i och det är exakt den typen av bestämmande som TS har försökt ägna sig åt.

    Vi pratar liksom inte om saker som vilka gardiner man ska ha i vardagsrummet, eller var familjen ska åka på semester.
    TS pratar ju heller inte om val av gardiner, eller hur?

    Att plocka upp efter sig kan jag tycka borde vara en självklarhet i all uppfstran, men enligt dig får ju TS inte ha åsikter eller ställa krav på det för det är pappan som bestämmer till 100% och TS ska bara vara tysta och gilla läget. Tycker du det är rationellt att kräva att en bonusfälder ska acceptera precis vad som helst?
  • Anonym (man)
    Mån 6 sep 2021 15:02
    Anonym (Star2) skrev 2021-09-06 13:24:29 följande:
    Exakt!! Har inte rört en enda möbel eller bild eller något annat i hemmet. Det enda jag har krävt, som sagt är att plocka undan efter sig och att säga till och fråga om det är OK att komma på den andre förälderns vecka, ifall vi kanske har något annat för oss. Detta stod pappan fast vid, men då blev barnen tokiga och stack till mamman och kände sig oälskade.

    Pappan mådde så dåligt, att han sedan ett år tillbaka helt ändrat sig och följer bara barnens vilja och regler. Aldrig behöva göra något, komma när de vill och säga och göra vad de vill etc. Det är hemskt, samtidigt som jag förstår honom eftersom han annars aldrig mer får se dem. Då hotar de med att dra till mamman. Förstår inte att detta ens är lagligt att bete sig så när man är i övre tonåren och en vuxen.
    Nja, ungar som beter sig på det sättet har nog blivit jävligt dåligt uppfostrade sen de var små. Hade de fått en normal uppfostran från början hade de inte gjort så. Så jag gissar att detta började för länge sen och inte bara för att pappa mådde dåligt.

    Om jag vore du skulle jag ta vad pappan säger om uppfostran med en nypa salt. Jag tror inte han kommer ljuga medvetet, men det är nog ganska troligt att varken han eller mamman inte vill se sina brister i föräldraskap, alla vill ju se sig själva som bra föräldrar och hitta alla möjliga sätt att rationalisera sina misstag och brister. För när du ifrågasätter barnens agerande så ifrågasätter du oxå föräldrarnas uppfostran (med all rätt) och då slår alla försvarsmekanismer igång och denna "skyddande skal" kommer du aldrig kunna tränga igenom. 

    Som sagt jag tycker du borde sluta hoppas på att du ska lyckas tala vett i någon av dem, det kommer aldrig gå. Du får tänka på ditt eget bästa och säga att situationen är ohållbar och säga att det helt enkelt får bli antingen särboskap eller ett avslut.
  • Anonym (man)
    Mån 6 sep 2021 17:29
    Anonym (Star2) skrev 2021-09-06 16:25:19 följande:
    Jag är väldigt väldigt nära att gå nu. Har en lägenhet som jag hyr ut i andra hand, så inga problem alls. Jag vill bara inte göra något förhastat eller ångra mig, som jag alltid brukar. Vill känna att jag har försökt med allt och gjort allt rätt ifrån min sida, så att jag därefter kan stänga dörren utan att se tillbaka och ångra mig. 

    Senaste året har varit en mardröm. Innan var det bara den ena tonåringen som ställde krav och stack. Sedan ett år tillbaka är det även 18 åringen som styr och ställer och hotar. Pappan ser sin enda chans att hålla med. Han har enorm respekt för detta barn och det känns ofta som att hon är kvinnan i huset och jag är barnet, för det hon säger är lag. 

    Jag känner mig undanskuffad och oälskad om jag inte gör som han säger eller om jag möjligtvis skulle kritisera något, tex att soporna inte är tömda eller om barnen lämnat disk etc. Jag FÅR helt enkelt inte säga något längre, för då exploderar han och börjar skrika "Passar det inte så är dörren där!"....detta hade han aldrig vågat göra för 6 månader sedan. Han säger att jag aldrig får yppa ett negativt ord igen om hans barn; om de äter för mycket, inte plockar undan eller om han köper allt till dem. Jag säger att det är helt OK, om han inte heller blandar sig i om jag hjälper min mamma då och då eller träffar vissa väninnor som han inte gillar etc. Då exploderar han igen och säger att det inte är samma sak. Hans barn och mitt barn är det enda som räknas. Men jag får väl hjälpa och ha kontakt med vem jag vill?
    Det tycker inte han! Han tycker att jag är alkoholist och pinsam om jag tar 2 glas bubbel, eller om jag pratar i telefon med vissa människor som han inte gillar. Han tycker att min mamma påverkar mig dåligt och att jag inte borde ha kontakt med henne.
    Ja, listan är lång! MEN jag. som faktiskt bor med hans barn, får icke säga ett ord! Jämlikhet? Nej!
    Ja, tyvärr gör ju de flesta samma misstag (mig inkluderat), man är naiv och hoppas in i det sista på att man ska kunna få folk att förstå, resonera sig fram, etc... det är tyvärr inte förrän efter man dunkat sönder pannan mot väggen och slösat bort en massa tid och energi som man fattar att man inte kan förändra människor, det kan de bara göra själva, och det sker tyvärr ganska sällan för det är lång ifrån alla som kan eller vill erkänna sina egna brister för sig själva.
  • Anonym (man)
    Tis 7 sep 2021 11:48
    Anonym (Star2) skrev 2021-09-07 08:17:58 följande:

    Den här mannen har gjort samma misstag förut i sina relationer och ångrat sig bittert när det redan varit försent och kvinnan lämnat pga samma sak. Därför påminner jag honom om det hela tiden, att inte göra samma misstag igen. Men nu säger han att han ångrar att han varit så snäll mot mig och lyssnat på mig och försummat sina barn. Så, antar att där inte finns så mycket mer att göra. Han inser alltid först när det är försent tyvärr. Men medan han är i förhållandet så tar han en för given.


    Du skriver att du förstår att det inte finns någon framtid, men ändå är du kvar och ändå fortsätter du försöka få det att funka?

    Hur lång tid ska du slösa bort på att försöka förändra honom?

    Är det din uppgift att "förbättra" människor som inte vill förändras?
  • Anonym (man)
    Tis 7 sep 2021 12:31
    Anonym (Star2) skrev 2021-09-07 12:11:41 följande:
    Jag skulle vilja prata med en relationspsykolog, men det vill han inte....av rädsla för att de kommer säga att han också måste ändra sig för att det ska fungera, inte bara jag!

    Jag vet inte riktigt vad jag väntar på? Tror att jag inte är "klar" än, utan vill känna att jag gjort ännu mer i min makt för att inse att jag inte orkar mer. Han har ju så positiva sidor också, så länge jag inte säger något om hans barn. Han är otroligt generös, omtänksam, hjälpsam, omhändertagande, stabil, trygg, lojal, trogen, bra i sängen, snygg och manlig! Dessa egenskaper är så svåra att finna hos män därute. Har försökt ta pauser och träffa andra, men det fungerar inte. Han och jag har samma humor, samma värderingar (förutom barnuppfostran) etc.

    Jag vet hur svårt det kommer att vara att vara ensam eller att hitta någon annan som jag får känslor för. Därför jag stannar. Förhoppningsvis flyttar det äldsta barnet inom 1-2  år.
    Och du tror att en psykolog kan förändra någon som inte vill förändras?
    Ska psykologen gå in i hans hjärna och trolla lite så blir han helt plötsligt en helt ny person och inser med en gång hur fel han haft i alla år?... låter det troligt?

    Vad menar du med "klar" ännu? Att du inte är tillräckligt utmattad och less så du behöver dunka huvudet i väggen ännu mer så du ska ha tillräckligt ont för att ta ett beslut?... måste du verkligen plåga dig själv tills du inte längre står ut för att dra? Det går inte att drar innan så du slipper plåga dig själv i onödan?

    Ja, han har säker bra sidor oxå, men hans dåliga sidor gör det ju omöjligt för dig att bo där. Så då spelar väl hans bra sidor inte så stor roll? Om en båt sjunker så spelar det väl ingen roll hur fin den var annars? Jolle eller lyxyatch vad spelar det för roll om den ändå sjunker?

    Så du ska mao bara stå ut med skiten och vara en gäst hos dem utan att ha något att säga till om i 1-2 år till för då kommer det kanske bli marginellt bättre när ena ungen flyttar ut, men problemen kommer ju kvarstå i X antal år till tills den andra oxå flyttat ut... är det schysst förhållande och något att satsa på?
  • Anonym (man)
    Tis 7 sep 2021 12:38
    Anonym (Star2) skrev 2021-09-07 12:11:41 följande:
    Jag skulle vilja prata med en relationspsykolog, men det vill han inte....av rädsla för att de kommer säga att han också måste ändra sig för att det ska fungera, inte bara jag!

    Jag vet inte riktigt vad jag väntar på? Tror att jag inte är "klar" än, utan vill känna att jag gjort ännu mer i min makt för att inse att jag inte orkar mer. Han har ju så positiva sidor också, så länge jag inte säger något om hans barn. Han är otroligt generös, omtänksam, hjälpsam, omhändertagande, stabil, trygg, lojal, trogen, bra i sängen, snygg och manlig! Dessa egenskaper är så svåra att finna hos män därute. Har försökt ta pauser och träffa andra, men det fungerar inte. Han och jag har samma humor, samma värderingar (förutom barnuppfostran) etc.

    Jag vet hur svårt det kommer att vara att vara ensam eller att hitta någon annan som jag får känslor för. Därför jag stannar. Förhoppningsvis flyttar det äldsta barnet inom 1-2  år.
    Hur vet du att den äldsta kommer flytta ut?

    Bara för att man fyllt 18 så behöver inte det innebära att man flyttar ut, det beror ju på var hen tänkt plugga nånstans, högskola tar ju några år och sen ska hen ju hitta nånstans att bo vilket inte är så lätt heller som nyexaminerad utan jobb. För att ha råd med eget boende behöver hen väl ha ett jobb, hur lång kan det ta att söka? 

    Jag tycker du tänker väldigt orealistiskt. Jag tycker det vore bättre om du får honom att fatta att särboskap vore bättre för alla, och att hans inställning till det är väldigt irrationellt. Men det kommer aldrig gå så länge du är mer rädd att förlora honom är något annat, för så länge det är så så ligger du i underläge och han kan göra lite som han vill och du är ändå kvar.
Svar på tråden Känns som att vi nått botten!
Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.