• Anonym (Star2­)
    Tue 31 Aug 2021 07:58
    4924 visningar
    156 svar
    156
    4924

    Känns som att vi nått botten!

    Jag har varit tillsammans med min sambo i 5 år och bor med honom och hans tonårsbarn i hans hus. Vi har haft väldigt många ups & downs, vilket troligtvis har förstört känslorna och tilliten till varandra och till förhållandet långsiktigt. Vi hade redan ifrån start helt olika syn på barnuppfostran och hur mycket barn ska styra och ställa i ett hem. Jag är för den strängare uppfostran där barn visar respekt för vuxna och där vi har regler i hemmet. Han är precis tvärtom, det är barnen som styr och vi anpassar oss till dem.

    Detta har gjort det omöjligt för mig att bara vara tyst i huset, utan jag har klagat en hel del och känt att jag ibland inte står ut. Han var ifrån början livrädd att förlora mig och försökte göra som jag ville, men nu sedan ett år har han vänt och blivit ännu värre. Barnen är det som bestämmer allt, och jag får inte säga ett ljud som är negativt.

    Det har gått så långt att om jag bara suckar någon gång eller inte går runt med ett leende på läpparna hela tiden när barnen är där, så exploderar han och säger att jag hatar hans barn. Tidigare var han livrädd för att jag skulle flytta, då särbolivet är något som definitivt hade passat oss bättre, men nu kan han efter varje litet tjafs säga att "dörren är där! Dra nu om det inte passar! Flytta!" 

    Jag hyr ut min lägenhet i 2:a hand så jag kan flytta dig, men då han säger att det är helt slut om jag flyttar så har jag tvekat hela tiden.

    Känner att han helt förlorat respekt för mig och har 0 tolerans. Jag vill och försöker prata med honom som en vuxen, dvs försöka komma fram till om vi ska fortsätta försöka men att båda då måste kämpa, eller om vi helt enkelt vill helt olika saker och att det är för infekterat så att vi borde gå skilda vägar! Han vägrar prata, utan säger bara att jag är en idiot som inte ändrar på mig och accepterar hans barn. Jag accepterar dem, men önskar bara att där finns respekt och regler i ett hem där alla är lika mycket värda.

    Varför är jag kvar? Jo, för att när vi har det bra och när inte barnen är här så är det underbart. Han är generös, lojal, pålitlig, omtänksam och helt enkelt den bäste mannen, så länge man inte säger något om hans barn. Jag måste avguda hans barn och hela tiden fjäska för dem, trots att de inte tycker om mig. Jag vet inte hur det kan fungera när barnen och jag inte alls går ihop efter 5 år!! Hur ska man hitta en lösning på detta?

  • Svar på tråden Känns som att vi nått botten!
  • Anonym (Star2­) Trådstartaren
    Tue 31 Aug 2021 09:09
    #2

    Tack, jag vet att du har rätt i det du skriver. Har flera gånger tagit en paus på 1-2 veckor ifrån honom för att det kändes ohållbart, samt att jag ville försöka ta mig ifrån. Men jag saknar honom direkt och får panik. Jag hör av mig och vi bestämmer oss för att försöka; dvs att JAG måste ändra mig och acceptera allt med hans barn. Där finns noll tolerans! Eftersom jag alltid haft svårt för andras barn även tidigare, så skyller jag allt på mig själv och lovar att ta tag i mina problem och ska bättra mig. Men när man sedan är i situationen så känns det hopplöst.
    Hans barn lär ju knappast försvinna! Plus att de, trots övre tonåren inte har en tanke på att på något sätt bli mer självständiga i livet. Tvärtom så blir allt bara värre ju äldre de blir, de kräver ännu mer tid och energi av pappan.

    Vi vet nog båda att det bästa vore att lämna varandra och hitta något som passar oss båda bättre. Men vi är båda rädda för ensamheten och separationer, varför vi håller oss kvar.

    Men det känns som att han mer och mer börjar få nog och faktiskt hade tyckt det vore skönt om jag flyttade. Han som var HELT emot detta tidigare. Jag hade varit glad, om han hade velat vara särbo, men han vill att det isåfall är helt slut.

    Känner att jag "stått ut" med hans barn nu i 5 år och de snart är vuxna, så därför känns det ännu mer onödigt för mig att lämna just nu, när de förhoppningsvis snart lämnar boet.

    Jag vill annat av mitt liv än att leva för mina barn. Det har jag gjort i 18 år. Nu vill jag leva och känna mig fri. Han vill aldrig vara fri, utan vill alltid ha närheten med sina barn och helst leva med dem om han hade kunnat.

  • Anonym (Star2­) Trådstartaren
    Tue 31 Aug 2021 09:24
    #4

    Börjar tänka att han träffar någon annan som är bättre och att det är slut för alltid. Börjar kolla hans insta och fb ifall han lägger till någon ny. Det gör för ont! Vill inte att han ska gå vidare så lätt! Men tror att vi är där nu, att han känner att det är skönare att vara ensam än med mig där han hela tiden måste tänka på ifall barnen är jobbiga eller inte.
    Vill ju inte förlora honom, eftersom han är en bra man. Han klarar bara inte av att man någonsin säger något om hans barn, hur oförskämda de än är! 

  • Anonym (Star2­) Trådstartaren
    Tue 31 Aug 2021 16:47
    #14

    JA, vi har verkligen nått botten. Jag förstår honom som står mittemellan. Han har alltid tagit barnen i första hand och gjort allt för dem, tills jag kom in i bilden ca 5 år efter skilsmässan. Då fick barnen en chock och började må dåligt och känna sig oälskade av pappan. I min värld var det helt normalt att barn lär sig att vara hos mamman varannan vecka och hos oss varannan utan att springa fram och tillbaka hela tiden. Jag ville också ha regler om att man tar undan efter sig och är trevlig mot varandra även om man inte gillar varandra. Detta tyckte de inte om, utan ville att pappan skulle ta bort mig helt ifrån deras liv. När han då inte gjorde detta så började de hota med att gå till mamman.

    Pappan mådde sämre och sämre och även barnen, men även jag, eftersom all sambons ilska gick på mig. Han blev irriterad och aggressiv. Det har eskalerat så mycket att han nu inte tål ens om jag inte går runt med ett leende ständigt när barnen bara dyker upp eller är här. Eftersom jag helt saknar kemi med barnen och de med mig så är vi ju alla mest nöjda när jag inte är här när de kommer och vice versa. Men detta vägrar min sambo acceptera, utan vill att vi ska vara en familj.

    Särboskapet fungerar inte för honom och han säger att han var klar och tydlig från första dagen att han vill vara sambo. Den veckan han inte har barnen är han nämligen mycket på resande fot och känner då att man ses för lite om man inte bor ihop. Plus att han är en äkta familjeman, som älskar mamma, pappa, barn livet. Jag är inte det!!

    Jag vet inte hur vi ska lösa det, och jag drar ut på processen att göra slut för att jag har separationsångest, han är egentligen en 10 poängare när vi är ensamma utan barn, samt att jag vet att om jag flyttar så är det 100% slut ifrån hans sida. Och jag VET att han inte viker sig en sekund, även om han har känslor. Då väljer han hellre en annan kvinna som vill bo med honom, även om han inte skulle älska henne lika mycket. Han är en målmedveten man på alla sätt och vis, och vet vad han vill ha. Därför förstår jag samtidigt inte heller varför han står ut så länge med mig när det går ut över både hans psykiska hälsa och barnens.

  • Anonym (Star2­) Trådstartaren
    Tue 31 Aug 2021 17:53
    #16
    Anonym (man) skrev 2021-08-31 17:20:00 följande:
    Ja, både han och mamman har ju misslyckats med att uppfostra sina barn rätt och det finns tyvärr inget du kan göra åt det. En lösning hade kunnat vara särboskap men han verkar ju inte vilja det så då återstår bara att avsluta.

    Om han tror att han bara kan byta ut dig mot någon annan kvinna så är han bra naiv och saknar all slags självinsikt för han kommer nog med tiden inse att ingen kvinna kommer stå ut med att ha det så, men det är inte ditt problem, det är hans problem.
    Precis! Han är naiv och skyller allt på mig och att jag är en barnhatare! Han tror att alla andra kvinnor älskar andras barn, men så är det sällan. Samtidigt så kommer det bli samma sak igen med nästa kvinna, att flytta in till honom och barnen. Det tar tid att få det att fungera. Där kanske tom finns den andra kvinnans barn med i bilden som både han och hans barn ska acceptera, samt att den andra familjen ska acceptera dem. Han förstår nog inte hur enkelt det var att ta in en ensam kvinna som bara lämnade allt och flyttade in utan möbler och utan egna barn. Det enda kravet jag hade var att man ska visa lite respekt för vuxna människor och följa regler när man nästan är vuxen, dvs ta undan efter sig och inte småäta hela dagarna. Än idag äter vi aldrig tillsammans utan i detta hushåll går man och småäter varje timme istället.
  • Anonym (Star2­) Trådstartaren
    Mon 6 Sep 2021 13:19
    Drottningen1970 skrev 2021-09-02 20:00:16 följande:
    Obegripligt hur du kan anse att en ny partner ska diktera vad barnen får och inte får göra om barnens föräldrar är överens. Man kan ha olika regler i olika familjer. Men vilka regler som gäller för barnen är det föräldrarna som bestämmer. De hade ett system som tillät barnen att gå till den andre föräldrar vid exempelvis pappavecka. Om föräldrar efter en separation fixar ett sånt samarbete så är det superbra för barnen, men detta försökte TS sätta stopp för, för att HON tycket att de minsann ska lära sig att hålla sig hos den ena. Vad är det för jävla stil?

    Men visst håller jag med om att farsan verkar ha kapitulerat. Ryggradslöst att inte göra sig av med tanten i ett mycket tidigare skede och på så vis undvika att alla, men främst barnen får leva i ett osunt hem där all respekt åt alla håll tydligen rykt.

    Mem som jag sa först TS inställning till barns roll i en familj lyste igenom när hon sa att barn ska ha respekt för de vuxna, istället för att tala om ömsesidigt respekt.
    Konstig inställning du har! Så när en ny partner flytta in till en man med barn så ska denna anpassa sig till 100% och inte rucka på något ? Det verkar vara ren diktatur. Hade min sambo ens nämnt det du säger ifrån början så hade jag naturligtvis aldrig ens tänkt tanken på att flytta in. Han sa, som man bör, att nu när jag flyttar in så är jag en del av familjen och har all rätt att säga min mening eller ändra på vissa saker i hushållet. Vi måste alla försöka anpassa oss till varandra och respektera varandra nu när en ny person också bor där.

    Han hade helt rätt inställning, men barnen däremot blev tokiga och började hota om att aldrig mer komma till honom utan flytta till mamman om de skulle behöva plocka undan tallriken eller flaskan efter sig. Likaså, anpassa sig till att vuxna också vill se sina program på TV och inte bara barnen. Dessutom kan vuxna då och då ta ett glas till maten.

    Ovanstående krav var det enda jag tog med mig in i familjen och det respekterades inte, trots att pappan var påstridig. De vägrade acceptera förändringar, vilket gjorde att ett av barnen flyttade till den andra föräldern på heltid och pappan förlorade kontakten. Jag tycker det är hemskt att mamman inte står på sig, eftersom det var basic regler som man har i ett hem. Men icke.
  • Anonym (Star2­) Trådstartaren
    Mon 6 Sep 2021 13:24
    Anonym (man) skrev 2021-09-04 16:33:43 följande:
    TS pratar ju heller inte om val av gardiner, eller hur?

    Att plocka upp efter sig kan jag tycka borde vara en självklarhet i all uppfstran, men enligt dig får ju TS inte ha åsikter eller ställa krav på det för det är pappan som bestämmer till 100% och TS ska bara vara tysta och gilla läget. Tycker du det är rationellt att kräva att en bonusfälder ska acceptera precis vad som helst?
    Exakt!! Har inte rört en enda möbel eller bild eller något annat i hemmet. Det enda jag har krävt, som sagt är att plocka undan efter sig och att säga till och fråga om det är OK att komma på den andre förälderns vecka, ifall vi kanske har något annat för oss. Detta stod pappan fast vid, men då blev barnen tokiga och stack till mamman och kände sig oälskade.

    Pappan mådde så dåligt, att han sedan ett år tillbaka helt ändrat sig och följer bara barnens vilja och regler. Aldrig behöva göra något, komma när de vill och säga och göra vad de vill etc. Det är hemskt, samtidigt som jag förstår honom eftersom han annars aldrig mer får se dem. Då hotar de med att dra till mamman. Förstår inte att detta ens är lagligt att bete sig så när man är i övre tonåren och en vuxen.
  • Anonym (Star2­) Trådstartaren
    Mon 6 Sep 2021 16:25
    hanna1204 skrev 2021-09-06 15:27:53 följande:
    Bra summerat! Konkret och utan krus. TS: Jag vet till 100% vad du genomlever. Been there. Du vinner inget. Gå så får du se en pappa som saknar det bekväma samboskapet och blir överkörd av sina egna barn. The life is out there!!
    Jag är väldigt väldigt nära att gå nu. Har en lägenhet som jag hyr ut i andra hand, så inga problem alls. Jag vill bara inte göra något förhastat eller ångra mig, som jag alltid brukar. Vill känna att jag har försökt med allt och gjort allt rätt ifrån min sida, så att jag därefter kan stänga dörren utan att se tillbaka och ångra mig. 

    Senaste året har varit en mardröm. Innan var det bara den ena tonåringen som ställde krav och stack. Sedan ett år tillbaka är det även 18 åringen som styr och ställer och hotar. Pappan ser sin enda chans att hålla med. Han har enorm respekt för detta barn och det känns ofta som att hon är kvinnan i huset och jag är barnet, för det hon säger är lag. 

    Jag känner mig undanskuffad och oälskad om jag inte gör som han säger eller om jag möjligtvis skulle kritisera något, tex att soporna inte är tömda eller om barnen lämnat disk etc. Jag FÅR helt enkelt inte säga något längre, för då exploderar han och börjar skrika "Passar det inte så är dörren där!"....detta hade han aldrig vågat göra för 6 månader sedan. Han säger att jag aldrig får yppa ett negativt ord igen om hans barn; om de äter för mycket, inte plockar undan eller om han köper allt till dem. Jag säger att det är helt OK, om han inte heller blandar sig i om jag hjälper min mamma då och då eller träffar vissa väninnor som han inte gillar etc. Då exploderar han igen och säger att det inte är samma sak. Hans barn och mitt barn är det enda som räknas. Men jag får väl hjälpa och ha kontakt med vem jag vill?
    Det tycker inte han! Han tycker att jag är alkoholist och pinsam om jag tar 2 glas bubbel, eller om jag pratar i telefon med vissa människor som han inte gillar. Han tycker att min mamma påverkar mig dåligt och att jag inte borde ha kontakt med henne.
    Ja, listan är lång! MEN jag. som faktiskt bor med hans barn, får icke säga ett ord! Jämlikhet? Nej!
  • Anonym (Star2­) Trådstartaren
    Tue 7 Sep 2021 08:17

    Den här mannen har gjort samma misstag förut i sina relationer och ångrat sig bittert när det redan varit försent och kvinnan lämnat pga samma sak. Därför påminner jag honom om det hela tiden, att inte göra samma misstag igen. Men nu säger han att han ångrar att han varit så snäll mot mig och lyssnat på mig och försummat sina barn. Så, antar att där inte finns så mycket mer att göra. Han inser alltid först när det är försent tyvärr. Men medan han är i förhållandet så tar han en för given.

  • Anonym (Star2­) Trådstartaren
    Tue 7 Sep 2021 12:11
    Anonym (man) skrev 2021-09-07 11:48:12 följande:
    Du skriver att du förstår att det inte finns någon framtid, men ändå är du kvar och ändå fortsätter du försöka få det att funka?

    Hur lång tid ska du slösa bort på att försöka förändra honom?

    Är det din uppgift att "förbättra" människor som inte vill förändras?
    Jag skulle vilja prata med en relationspsykolog, men det vill han inte....av rädsla för att de kommer säga att han också måste ändra sig för att det ska fungera, inte bara jag!

    Jag vet inte riktigt vad jag väntar på? Tror att jag inte är "klar" än, utan vill känna att jag gjort ännu mer i min makt för att inse att jag inte orkar mer. Han har ju så positiva sidor också, så länge jag inte säger något om hans barn. Han är otroligt generös, omtänksam, hjälpsam, omhändertagande, stabil, trygg, lojal, trogen, bra i sängen, snygg och manlig! Dessa egenskaper är så svåra att finna hos män därute. Har försökt ta pauser och träffa andra, men det fungerar inte. Han och jag har samma humor, samma värderingar (förutom barnuppfostran) etc.

    Jag vet hur svårt det kommer att vara att vara ensam eller att hitta någon annan som jag får känslor för. Därför jag stannar. Förhoppningsvis flyttar det äldsta barnet inom 1-2  år.
  • Anonym (Star2­) Trådstartaren
    Tue 7 Sep 2021 15:17
    Anonym (man) skrev 2021-09-07 12:38:19 följande:
    Hur vet du att den äldsta kommer flytta ut?

    Bara för att man fyllt 18 så behöver inte det innebära att man flyttar ut, det beror ju på var hen tänkt plugga nånstans, högskola tar ju några år och sen ska hen ju hitta nånstans att bo vilket inte är så lätt heller som nyexaminerad utan jobb. För att ha råd med eget boende behöver hen väl ha ett jobb, hur lång kan det ta att söka? 

    Jag tycker du tänker väldigt orealistiskt. Jag tycker det vore bättre om du får honom att fatta att särboskap vore bättre för alla, och att hans inställning till det är väldigt irrationellt. Men det kommer aldrig gå så länge du är mer rädd att förlora honom är något annat, för så länge det är så så ligger du i underläge och han kan göra lite som han vill och du är ändå kvar.
    Så sant!! Jag är i totalt underläge just nu, eftersom jag är kvar, trots att han kan säga vid bråken "dörren är där! Stick om det inte passar!"
    Det är så förnedrande. Hade det varit för ett år sedan så hade han varit livrädd för att jag skulle dra. Jag har blivit en trasa!

    När jag säger att jag visst kan "dra" och flytta till min lägenhet om det är det han vill, men att vi då är särbos, så fattar han inte riktigt. Då säger han att om jag flyttar så är det slut. När jag sen säger att det är ju han som vill att jag flyttar och därmed också han som gör slut.....då blir han tyst!
    Jag tror att han vet vad som biter mest på mig, och gör mig mest ledsen och osäker....och därför säger han så!
    självklart känns det som ett misslyckande om man går ifrån sambo till särbo, men det känns som det enda rätta.

    När vi har det bra, så kommer det alltid upp från hans sida att han kräver att jag måste säga upp min lägenhet. Då får jag panik, eftersom lägenheten är min enda trygghet ifall det skulle ta slut (när läget är som det är nu!). Jag ber honom förstå att jag måste ha min lägenhet, eftersom jag helt saknar något att falla tillbaka på ifall det skulle ta slut (han kanske träffar ngn annan eller tänk om något skulle hända honom, då står jag på gatan!). Han vägrar förstå!! Jag kan inte köpa in mig i hans hus heller eftersom det är en mångmiljonvilla och han vill inte heller att jag har en hyresrätt. Det enda han eventuellt vill acceptera är om jag köper en lägenhet, men jag har ju inte pengarna. Jag fattar inte vad han håller på med!!??

    Vad gör det honom om jag betalar hyra till honom och hyr ut min lght i andra hand och aldrig sätter min fot där? Han stör sig hela tiden ändå.
  • Anonym (Star2­) Trådstartaren
    Wed 8 Sep 2021 08:29
    Xenia skrev 2021-09-07 23:55:46 följande:
    Du offrar ju din integritet. Inget är värt det.

    Han är inte omtänksam, omhändertagande och lojal mot dig. Inte när han alltid låter sin barn bestämma och kräver att du tiger och lyder. Inte när han säger att "där är dörren". Inte när han säger om särboskap "då är det slut". Inte när han kräver att du ska säga upp din lägenhet så att du blir helt beroende av honom.

    Du har en möjlighet att få leva ett liv utan att vara dörrmatta till honom och hans barn. Som särbo kan du njuta av hans goda sidor när du slipper leva med hans barn (och påminnas om att du alltid står lägst i rang, hade de en hund skulle du stå under hunden i rang). Men då måste du ta risken att han gör slut. Krasst räknat är det han som har mest att förlora, eftersom få kvinnor skulle finna sig i att leva så. Vill du att han ska förbättra sitt beteende mot dig så måste du göra något. Han kommer inte att ändra sig av sig självt, varför skulle han?

    You just have to grow a spine!
    Så himla bra skrivet och helt rätt!! Tror inte att någon annan kommer få det lättare än jag. Jag har inte ens något barn med mig in i hans bo, inte heller möbler eller något annat. Jag bara anpassar mig till allt. Ändå beter han sig som att jag vore skulden till allt dåligt i huset. Det är ju HANS ansvar att se till att barnen kan uppföra sig och ha respekt mot vuxna. Inte mitt! Han skyller allt på mig, att det ena barnet valt att bo hos mamman. Jag har sagt att jag gärna flyttar och är särbo så att barnet kommer tillbaka igen, men det vill han inte! 

    Jag förstår inte vad han vill?! Han vill inte förlora barnen och inte mig, men han kommer tillslut att förlora alla känns det som.

    Jag har aldrig hört något dummare än att jag ska säga upp min lägenhet! Skillnad om han lät mig köpa in mig i huset eller gav mig någon slags trygghet, så jag slipper känna att jag står på gatan om han får för sig att slänga ut mig plötsligt. 

    Tror att allt handlar om kontrollbehov och inte kärlek. Jag vill bara inte se det.
  • Anonym (Star2­) Trådstartaren
    Wed 8 Sep 2021 09:39

    Det är inte så lätt att bara gå genom dörren när han säger att jag ska gå! Jag har 2 veckors uppsägningstid på min lght, samt alla mina saker där som jag inte vet vart jag ska ta med mig. Men du har rätt; jag borde bara ta med det viktigaste och dra först till någon vän i 2 veckor. Sedan hämta allt och flytta efter 2 veckor när min hyresgäst är borta. 

    Hans största rädsla innan var att jag skulle flytta och lämna honom, så han fick riktig panik när jag lämnade huset och drog. Nu har han märkt att jag inte bara "drar" längre, utan vill vara kvar, eftersom jag inte orkar mer drama och att fly hela tiden. Därför hotar han!
    Han säger dessutom att han aldrig mer kommer jaga mig om jag drar, utan han kommer må bättre än någonsin och hitta en normal och bra kvinna istället.

    Detta säger han såklart när han är arg, men det ligger kvar i mig ändå såklart.

  • Anonym (Star2­) Trådstartaren
    Wed 8 Sep 2021 10:31
    Anonym (Japp) skrev 2021-09-08 10:12:07 följande:
    Han har förmodligen helt rätt. Ni skulle båda två kunna få det bättre med en mer passande partner. Han skulle kunna träffa någon som barnen tycker om så att de kan leva tillsammans i en harmonisk och lycklig hemmiljö och du skulle kunna träffa någon barnlös man så att du slipper "konkurrens" av andra familjemedlemmar utan det är bara du och han i familjen.
    Han har försökt med andra tidigare och tyvärr drar kvinnorna när de ser hur han är med sina barn! Ingen verkar stå ut med dem!
    Men nu är inte det mitt problem, utan jag borde träffa någon med väluppfostrade barn som inte bestämmer över vuxna, eller någon med vuxna eller inga barn.
  • Anonym (Star2­) Trådstartaren
    Wed 8 Sep 2021 10:32
    Anonym (Old) skrev 2021-09-08 10:18:31 följande:
    Usch, tycker han agerar fult mot dig :( tycker det lutar åt både kontrollbehov och härskarteknik.
    Ja, han är nog någon slags psykopat eller så kör han precis som du säger, härskarteknik. Han gör en beroende av honom och höjer en med presenter och omtanke etc, för att sedan plötsligt förnedra och sänka en. Jag är van vid den tekniken sedan jag var liten ifrån min mamma.
  • Anonym (Star2­) Trådstartaren
    Wed 8 Sep 2021 10:57
    +3
    Anonym (Maya) skrev 2021-09-08 10:50:50 följande:

    Du låter som min pappas fru när jag och min bror var tonåringar :) han lät hennes tjurande bestämma tillslut och vi kände oss inte längre hemma där. Idag har vi ingen kontakt


    Ja och du låter som hans ouppfostrade och bortskämda barn! Vem vann kampen till slut? Ni barn eller frun?
  • Anonym (Star2­) Trådstartaren
    Thu 9 Sep 2021 09:58
    Xenia skrev 2021-09-08 11:37:16 följande:
    TS vill förstås ha tillbaka mannen som han var när de träffades med alla sina goda sidor. Det kan hon bara få när han är barnfri. Så fort barnen är där så förvandlas han till deras tjänare och blir rasande när inte TS beter sig likadant.

    Sen undrar jag hur det fungerar rent praktiskt med att barnen får komma och gå som de vill. Kan pappan och TS gå ut eller resa bort? Eller måste de ständigt vara hemma ifall barnen kommer och vill passas upp?

    Att säga att barnen ska ringa först är ju inte samma sak som att förbjuda dem att komma. Skulle TS bli särbo så kan hon då fly till sin lägenhet.

    Åtminstone ena barnet är redan nästan vuxet. Ska barnen kunna komma och gå som de vill även sedan de flyttat hemfrån? Säkert enligt denna pappa. Han verkar sjukligt beroende av sina barn. Så ett har flyttat till sin mamma för att det hatar TS och pappan är helt nedbruten av saknad. Skulle inte barnet ändå ha flyttat hemifrån förr eller senare?

    Om han daltar med sina barn nu kommer han att dalta minst lika mycket när de är vuxna, allt för att de ska komma och hälsa på så mycket som möjligt. Pengar till körkort, lägenhet, etc. Skulle de inte komma tillräckligt ofta kommer han att skylla på att TS inte är tillräckligt välkomnande.

    Den som inte kräver att behandlas med respekt kommer inte heller att få det. Sambon är antagligen innerst inne frustrerad över situationen och tar ut det på den svagaste, dvs TS. Så länge TS finner sig i det kommer inget att förändras.
    Sååå mitt i prick!!
    Tyvärr så tror jag inte att någonting kommer att förändras när barnen blir vuxna och flyttar hemifrån. Sambon vill ha kontroll över dem och ha dem nära i alla lägen. Därför tappar han sin kontroll nu när den yngste bara vill bo hos mamman. Av denna anledning så gör han allt för att den äldsta som nästan är 19 år och "köper" barnen. Han betalar, precis som du säger, körkort, kör till skolan varje dag, köper bil, dyr utrustning, resor, etc. I min värld helt galet när man har ett vuxet barn.

    Jag väntar nog förgäves på att barnen ska växa upp och flytta, eftersom sambon inte vill att de någonsin ska flytta. Han vill ha dem omkring sig för alltid. Medan jag tvärtom gjort, liksom en lejoninna, tagit bäst hand om mina barn medan dem var små, men förberett dem inför vuxenlivet och gjort dem självständiga, så jag inte alls behöver hjälpa dem sedan de var 18 år. 

    Jag lever, precis som du skriver, för veckorna och resorna då vi är ensamma och allt är som när vi träffades ifrån början. Jag går och längtar tills barnen flyttar och inte kommer mer än vad mina barn gör, dvs en gång i månaden på besök etc.

    Mamman till barnen verkar mer lik mig, och måste vara överlycklig att ha en ex-man som gör och betalar allt för barnen. Hon vill inte resa med dem och säger att hon inte har råd att köpa vissa saker eller resa. Då ser min sambo sin chans att kunna "köpa" barnen så att de hellre är med honom. Jag tycker inte det är fel om han vill göra det, men då kan han inte tvinga en flickvän att också känna samma glädje för hans barn. Han måste inse att särbo är det som alltid kommer passa honom bäst.
  • Anonym (Star2­) Trådstartaren
    Thu 9 Sep 2021 10:06
    Xenia skrev 2021-09-09 00:25:29 följande:

    Ja, jag skrev ju tidigare att TS antagligen sagt för mycket tidigare och därför får hon nu inte säga något alls.

    Men vad är det för förhållande där mannen och barnen straffar TS i all evighet?

    Var har jag skrivit att TS är ute efter sambons pengar? Men det är snarare så att sambon är ute efter TS enda livlina, dvs lägenheten.

    Sen tror jag inte TS kan göra upp några planer om t ex framtida långresor tillsammans med sambon. Hans barn kommer att behöva honom, hans pengar och hans närvaro. De kommer alltid först även när de fyllt 30 och 40.

    Om sambon en dag dör så går både arv och hus till barnen och TS blir utkastad och står utan bostad. Som hon kan bli redan nu om sambon får som han vill, att hon säger upp sin lägenhet.

    Såvitt jag minns tål inte sambon ens att TS pratar i telefon med sin mor. Dvs han är en diktator mot henne. Samtidigt som är en mes gentemot sina barn. De behöver bara hota med att flytta till sin mamma i stället så ger han efter. De ska inte behöva plocka undan efter sig eller öht ha några krav på sig.


    Woooww! Xenia, du har läst av hela situationen som om du kände mig.

    Min sambo är inte konsekvent. Mot mig ställer han enorma krav på vilka jag får umgås med eller prata med, eftersom de enligt honom påverkar mig negativt, eftersom de kanske är singla, dricker bubbel eller inte är i stabila förhållanden och avgudar barn, eller vägrar göra något utan barn.

    Han har sagt upp bekantskapen med alla sina vänner som opponerat sig när vi tagit upp våra problem. De flesta har ju sagt att man måste ge och ta om man ska bo ihop och barn kan inte styra och ställa. De tycker alla att vi borde vara särbos, eftersom vi har helt olika syn på barnuppfostran. Då blir han galen och bryter all kontakt, så nu har vi inga vänner. Och inte ens jag får umgås med min mamma eller vänner, utan måste göra det i smyg.

    Samtidigt vill han att jag dedikerar mig helt åt hans barn. Han bryr sig inte alls om ifall jag är snäll mot honom, men han gör precis allt för mig om jag är bra med hans barn! Jag kan inte fjäska för barnen längre, när de inte tycker om mig.

    Det är enbart själviskt att vilja köpa lägenhet till sina barn, men att inte ens låta mig få ha en hyresrätt som jag hyr ut i andra hand som säkerhet ifall det skulle ta slut.

    Han vill inte heller att vi skall skriva något kontrakt på att jag iallfall får någon slags säkerhet ifall det skulle ta slut eller han skulle dö. Han tycker att det är normalt att jag måste klara mig själv och att barnen tar över huset och slänger ut mig. Jag vill inte ha en krona av honom, men jag skulle vilja ha någon slags säkerhet.
    Att hitta en hyresrätt tar ca 5 år, så jag känner att jag inte vill göra mig av med denna.
  • Anonym (Star2­) Trådstartaren
    Thu 9 Sep 2021 10:34
    Pope Joan II skrev 2021-09-08 19:52:26 följande:
    Det borde väl vuxna kvinnor också vara, så att de har något i sin egen plånbok och slipper snegla på och sukta efter partnerns pengar. 

    Jag uppskattar inte om barn är otrevliga mot mig. Jag kan däremot förstå vad sådant kan bero på och låta bli att ta det personligt när det inte är det. Jag är inget helgon heller, det behöver man nämligen inte vara för att förstå att man bör bygga upp en relation innan man har synpunkter/regler/förväntningar på och för någon annans barn. När du träffar en ny person så vill du säkert inte heller att den personen ska ha synpunkter på dina vanor innan ni ens byggt något sorts vänskapligt fundament där ni båda förstår att det som uttrycks inte bara handlar om att bestämma, ändra och kräva utan har att göra med ömsesidig hänsyn till och omsorg om varandra. Det är mycket svårt att hoppa över viktiga steg i relationsbyggande, särskilt när det handlar om lite äldre barn och tonåringar. 

    Jag har aldrig sagt att styvmammor, nya partners och bonusföräldrar inte får ha några synpunkter alls. Jag säger att det är viktigt att sovra bland saker man kan och kanske till och med bör ha synpunkter på och sådant man ska låta bli att peta i. Att tonåringar äter mycket och småäter kan definitivt vara en sådan sak som det inte alls är läge för den nya partnern att lägga sig i. 

    Att bjuda in till en gemensam måltid ibland är väl en trevlig gest, om den som gör det gör det för att hen skulle tycka att det vore just trevligt att äta tillsammans och inte tar illa upp om det inte passar precis då. Att däremot initiera och kräva gemensamma måltider för att man själv vuxit upp så eller tycker att det är det enda rätta och att allt annat är en skymf mot ens egen goda smak och förstånd är något helt annat och mycket oförskämt. 

    I det här fallet skulle jag tro att ts varit tämligen utagerande under lång tid och regelbundet levererat sitt missnöje över en rad saker som rör barnen, och därtill använt sig av mannens förälskelse och rädsla att förlora henne för att försöka att driva igenom dem. Det är inte konstigt att sådant sällan slutar väl. 
    Pope, du har absolut rätt i vissa saker. Jag har tyckt att det mesta med uppfostran varit så fel och att barnen varit så bortskämda och otrevliga mot pappan och andra vuxna. Därför har jag på något sätt velat ändra på detta när jag flyttade in. Självklart var det inte så populärt när barnen märkte hur pappan plötsligt förändrades och inte längre ville plocka upp efter dem, skjutsa dem överallt, köra 5 mil för att köpa en viss sorts pålägg eftersom de inte gillar den som finns i staden etc....sambon erkände själv ifrån början att han gjort stora misstag tidigare med sina ex tjejer och därför ville att jag, till skillnad från dem skulle få ta plats och säga ifrån och hjälpa honom bli bättre. Jag gick kanske lite för långt, eftersom barnen blev olyckliga och flydde.

    När sambon märkte att de inte mådde bra och när den ene stack så gick hans aggressioner ut över mig istället och gör än idag. Tror inte att han någonsin kommer förlåta mig för att det ena barnet valde att flytta. Men som jag har förstått det, och även mamman, så hade det barnet ändå ha flyttat ifrån pappan, eftersom kemin fungerar bättre med mamman.
  • Anonym (Star2­) Trådstartaren
    Thu 9 Sep 2021 10:43
    Anonym (Typen) skrev 2021-09-09 10:39:51 följande:

    Jag förstår helt enkelt inte varför du stannar?

    Du kommer aldrig kunna förändra honom. Det finns inget du kan göra för att det ska bli bättre. Lämna honom snabbt för allas skull och lev lyckligt istället. Livet är för kort för att nöja sig med dåliga relationer.


    Jag vet!! Jag försöker få honom att tänka tillbaka när han sa till mig ifrån början att barnen aldrig mer ska få förstöra ett förhållande igen för honom och därför vill han ha hjälp med råd om uppfostran! Han var helt förstörd efter att senaste tjejen lämnat honom pga barnen och därför ville han aldrig göra om samma misstag igen.

    Men nu har han glömt det och tycker bara att jag är jävulen. Men antar att han kommer att ångra sig när det redan är för sent, liksom han gjorde med exet.
Svar på tråden Känns som att vi nått botten!