Berätta att jag kanske inte kan få barn

Nej jag kan inte skrika ut det på första dejten då vi har setts i cirka 4 månader. 
Sen är det inte säkert att inte alls har någon spermieproduktion då alla blodprover, kromosomtester såg bra ut. Det enda läkarna kunde se var att det verkade vara ett slags avflödeshinder från testiklarna. Pengar är inga problem om det skulle krävas flera IVF-behandlingar men mer rädslan av att bli lämnas återigen. 

Har du erfarenhet av liknande saker? Är du man eller kvinna?
Jag tänker också att det är för att avdramatisera, och för eller senare kommer jag antagligen vara tvungen att berätta. Tror även på att ärlighet är otroligt viktigt.

Självklart! Men om man har ett fastare förhållande kan man kanske ha byggt upp något tillsammans och då ha en tydligare trygghet. Om jag säger det nu kan det snarare skrämma bort någon, min plan var väl mer att vänta tills vi faktiskt är tillsammans, och kanske sagt att vi älskar varandra.

En jättesvår fråga, särskilt då jag inte vill vara en egoistisk person och ''ljuga''...
Och samtidigt har erfarenheten att jag blev lämnad av en person jag älskade mitt under pågående utredning.

Jag vet inte exakt hur viktig fråga det är för henne. Den är inte aktuell just nu i alla fall. 

Att jag inte fortsatte utreda tidigare var att den regionala sjukvården avbröt utredningen och det slutgiltiga beskedet var att ''Du har troligtvis spermieproduktion'' och att de trodde att avsaknaden berodde på stopp. Samtidigt är jag rädd att få höra en obekväm sanning. Det kan i sällsynta fall åtgärdas, att helt enkelt operera bort stoppet.

Jag förstår vad du skriver, men det är onödigt att kalla någon en skitstövel. Framförallt för något man inte själv har valt och som brottas med problemet varje dag. Ändå värt att tänka på.

Jag tycker inte vi är ihop eftersom både hon och jag har sagt att vi inte är det.
Självklart så vill jag berätta, innerst inne, men att berätta det innan man lärt känna någon ordentligt kan skrämma iväg någon innan man ens får chansen. Självklart skulle jag inte vänta i fler år. Mer tills jag fått visa vem jag är.

Tack för alla svar. Jag ska berätta så snart jag kan. Både för att jag vill och behöver, och framför allt för att många som skrivit här har en poäng.

Men det som gör det extra svårt är likgiltigheten till livet, självmordstankar under våren. Rädslan för att bli lämnad igen. Men självklart måste jag berätta.

Fyll gärna på om ni har några fler synpunkter eller liknande. Tack.

För att tillägga har alla blodprovet och andra värden sett bra ut under utredningen. Och att det ?ser ut? att vara ett stopp gör det också mer troligt att spermieproduktionen är okej. Som någon annan skrev är det ju också just det att man inte vill att sån här information ska spridas till andra. Något jag inte kan garantera om tjejen väljer att ?lämna? mig.

Det är som sagt ett kanske inte kan få barn, men troligtvis. Har läst och har god koll på hur Tesa och Pesa fungerar.

Kommer dock så snart tillfället är rätt berätta och även fortsätta utredningen privat. Fyll gärna på med synpunkter.

Anledningen att regionen avslutade min utredning var följande

1. Utreder och behandlar bara par. Anser jag som delvis diskriminerande då infertilitet klassas som en sjukdom.

2. Sannolikheten att jag har spermieproduktion var ?hög? och då gör inte regionen så kallad social freezing.

3. Alla blodvärden, kromosomanalys såg bra ut. Allmänt frisk i övrigt.

Vet om möjligheterna med så kallad TESA och PESA och även sannolikheten att hitta spermier samt hur dessa kan användas.

Jag bor i en stad med cirka 75000 invånare.