Berätta att jag kanske inte kan få barn

Precis som alla andra tycker jag att du skall berätta så tidigt som möjligt. Jag håller med om att du borde fortsätta utredningen för att ta reda på om du kan få barn eller inte, och i så fall hur. I samband med att du startar detta kan du ta upp frågan med henne, så kan hon följa med på resan mot svar. Skulle du skjuta på utredningen på framtiden bör du i alla fall tala med henne om hur det ser ut just nu.

Jag träffade en man jag blev förälskad i. Efter ca 3 månader berättade han att han steriliserat sig i sitt tidigare äktenskap eftersom de hade det så dåligt, och han inte ville ha fler barn med henne. Vi var då ännu inte tillsammans "på riktigt". Jag sade inget direkt till honom, men funderade över detta på egen hand. Problemet var att jag mycket gärna ville ha barn, och att jag trodde att han inte ville det. Efter ytterligare ett par månader tog jag upp det med honom. Jag sade "Vi har ett problem. Vi funderar väl på just nu om vi kan tänka oss en framtid ihop, och jag vet att jag skulle vilja ha barn i framtiden". Hans svar blev att han mycket väl kunde tänka sig barn med mig. Då var det inte längre ett bekymmer. Jag hade inga problem alls med att gå igenom en IVF-process.

Saker du behöver fundera över är;
1) Vill du ha barn?
2) Kan du tänka dig barn genom insemination av någon annan mans spermier eller adoption?

I så fall är det ju inte så att din framtida partner kommer behöva vara barnlös, även om du inte har livsdugliga spermier.

När jag och min man gjorde IVF fick vi höra att det är sällan det blir så bra om man försöker operera/öppna upp stängda sädesledare. Det blir ofta ärr som gör att spermierna får svårare att ta sig fram, och kvaliteten på spermierna är ofta nedsatt av att ha varit avstängda under så lång tid. Då kan det behövas IVF, även om man får ut dem genom normal utlösning.

Vi avstod alltså från operation. Istället plockade de ut spermier med nål från min mans testikel. De kontrollerade att spermierna hade tillräcklig kvalitet (och i ditt fall - att det finns spermier där överhuvudtaget), och därefter kunde vi genomföra IVF med icsi. Då plockade de ut ägg från mig och injicerade spermier under mikroskop. De odlades några dagar och jag fick tillbaka ett embryo. Vi har fått två barn på detta vis.

Jag hade blivit oerhört besviken om jag fått höra om min mans sterilisering först efter en lång tid tillsammans.

För din egen skull, se till att bli utredd så att du kan ställa in dig på din framtida möjligheter. Berätta tidigt för din partner att det inte kommer gå att tillverka barn på vanligt sätt för dig.

Lycka till!

Att det inte är lika enkelt är relativt.

Om man inte har TS problem behöver man ofta försöka många månader för att bli gravid.

När jag gjorde IVF med min steriliserade man blev båda våra barn till på första försöket. Vi bestämde "nu vill vi ha barn" och en månad senare var jag gravid. Vi kunde dessutom planera exakt när vi ville försöka för att få barn födda under våren. Därtill slipper vi använda preventivmedel. Jag har tex aldrig behövt p-piller. Jätteskönt.

Absolut. Jag förstod vad du menade. Det känns säkert mycket enklare för de flesta rent mentalt att man "bara" behöver ha sex för att bli gravid.
Jag ville bara lägga till aspekten att själva graviditeten kan vara mycket enklare på annat sätt att få till med ivf.

Vi gjorde ivf privat, eftersom vi ville börja redan innan vi bodde ihop. Jag ringde och bokade tid för samtal och fick komma efter ett par veckor. Vi körde igång direkt, och när jag fick mens efter någon vecka startade hormonbehandling och sedan äggplock, och blev som sagt gravid direkt.

Skall man få det offentligt finansierat är det nog svårare pga alla väntetider.

För mig har det bara varit en fördel att kunna planera in graviditeten mer exakt istället för att ha sex och hoppas få till det. Och, som sagt, skönt att slippa hormonella preventivmedel.

Jag ville förmdla till TS att om han nu har spermier och det är möjligt med ivf så är det inte bara nackdelar utan finns också fördelar för kvinnan.