Berätta att jag kanske inte kan få barn

Men - varför reder du inte upp detta med om det beror på ett stopp? Du har rätt att utreda och behandla detta inom vården, även om du för tillfället inte har en partner som du försöker skaffa barn tillsammans med. Detta bör du göra först, innan du bestämmer när och hur du ska ta snacket om ev. infertilitet. Då måste du ju VETA, du kan inte säga att det "kanske" är så. 

Om det skulle vara så att du VET att du är infertil bortom allt hopp, så skulle jag inte berätta det på första dejten för att det är för privat, men inte heller vänta för länge eftersom barn kanske är väldigt viktigt för kvinnan. Och då är det ojuste att ta upp hennes tid. Hon kanske hinner utveckla känslor, känner sig lurad o.s.v.. Jag skulle säga det när det kändes rätt, och det bör väl vara ungefär när ämnet "barn" kommer upp på bordet.

Om kvinnan är klar över att barn är jättesuperviktigt för henne, så kan du ju också bara sluta träffa henne, och inte nämna något om din infertilitet. Jag tänker att det är en information som man inte vill ska spridas över hela stan, när kanske tio olika kvinnor har fått reda på det...

Det kan man kanske göra om man inte haft en aning om problemet, försökt bli gravid på naturligt sätt i flera år, sedan genomgått behandlingar och fått svaret. Inte nödvändigtvis efter en kort tids dejtande. 

Det är för övrigt vanligt att den fertila parten lämnar den infertila, även efter ett längre förhållande. Och jag tycker inte att det är fel, eftersom detta med egna barn är så viktigt för de flesta av oss. Att ha biologiskt gemensamma barn är default, det är det naturliga, det som man försväntar sig att man ska få en dag. Även om det FINNS andra vägar, så är det inte säkert att det går att ställa om i tanken. Vissa har även religiösa eller etiska invändningar emot donation av könsceller och konstgjord befruktning. Det ska respekteras - ingen ska behöva göra våld på sig och delta i något sådant. 

Det är ju konstigt att de bara utreder par, det visste jag faktiskt inte. Det är ju viktigt att veta om man är steril eller inte, för att undvika en oönskad graviditet vid t.ex. ett One Night Stand. Borde vara i samhällets intresse att människor har sådan information, så att de skyddar sig om det behövs. Barn till ensamma mammor blir mycket dyrare för samhället, med alla bidrag och subventioner som mammorna erhåller, än en färdiggjord infertilitetsutredning...

Det är man väl inte, för att man har uppfattningen att barn ska bli till på naturligt sätt i den äkta sängen? Många troende tror t.ex. så. Vidare måste man tänka på barnen, som inte kommer att få känna sin ena riktiga förälder, om det kommer så långt som till donation av könsceller. Detta med att veta sin riktiga identitet, och att om möjligt få växa upp med sina riktiga föräldrar, är till och med inskrivet i Barnkonventionen, som faktiskt är lag i Sverige nu. (Trots att Sverige ändå inte har förbjudit donation av könsceller, hur de nu får ihop det.) I så fall är både Barnkonventionen och de stora världsreligionerna trångsynta...

Dessutom måste man ha rätt att tänka på sig själv också. Behandlingarna tar tid, det är inte säkert att de någonsin lyckas, och även om man som kvinna är fertil så gäller åldersgränsen för IVF även om det är mannen som har problemet. D.v.s. är du som kvinna 35 år eller äldre när ni börjar prata om barn, så har ni - beroende på landsting - bara ett par år på er. Sedan blir det privata kliniker, och det har ni kanske inte råd med. Sedan tar det slut med mannen - hälften av alla äktenskap spricker och ännu fler samboförhållanden - och då står du där bitter och barnlös, har ingen som hälsar på dig eller hjälper dig när du blir gammal, helt beroende av samhällets allt försämrade hjälp...