Är vi rätt för varandra?
Hej! Jag behöver verkligen hjälp.
För en månad sedan flyttade jag och min pojkvän sedan tre år tillbaka till min hemstad. Under hela flytten var det stressigt och små konflikter som kom upp men jag ignorerade det då för jag kände att jag bara behövde fokusera på flytten. Nu sedan vi landat i vår nya hemstad är det saker som börjar skava och jag har en klump i magen som inte vill försvinna.
Vi flyttade hit för att komma närmre min familj då vi börjar närma oss ett stadie där vi vill ha barn. Men det är med tanke på det som jag har börjat bli orolig. Alla små grejer blir plötsligt mycket större om jag tänker att det är någon som ska vara pappa till mina barn och som jag ska dela livet med. De största grejerna som bekymrar mig är
1. Att vi inte delar samma intressen. Jag gillar att vara ute i naturen, åka skidor, badar så ofta jag kan och åker gärna på en utflykt till naturen när jag har en ledig helg. Han har noll intresse av det och är gärna hemma, tränar, lagar middag.
2. Vi har olika behov av hur mycket vi vill vara tillsammans. Han vill helst vara tillsammans hela tiden medan jag behöver en del tid med mina vänner för må bra (det har varit så sedan start). Jag inser nu att jag har bortprioriterat en hel del tid med mina vänner för att han blir besviken när jag inte vill vara med honom.
3. Jag har börjat slå ihop 1+1 och inser att han har en kvinnosyn som provocerar mig (ja, jag tycker feminism är en självklarhet som alla borde gå med på och som alla tjänar på, om man inte håller med mig på den punkten behöver vi inte diskutera det här). Några exempel:
- Han kommenterar på mina kläder när jag har korta shorts för han inte vill att andra ska se så mkt av mig.
- När jag vill diskutera problematiken med prostitution och utnyttjande av kvinnor kan han säga saker som "men det finns faktiskt kvinnor som vill sälja sex". Lite "inte alla män"-attityden.
- När jag får barn i framtiden vill jag kunna amma, i princip var och när och hur som helst. Men jag är rätt säker på att han inte kommer vilja att jag gör det och försöka få mig att gömma mig/välja ersättning el dyl.
- Han låter mig inte laga saker i hemmet för att han tror att de kommer gå sönder om jag gör det (typ rensa avloppet) vilket gör att jag blir beroende av honom. Det här känns typ som en härskarteknik men jag vet inte...
4. När vi hamnar i stressade situationer/konflikter så är det väldigt ofta "mitt fel". Jag är inte särskilt stark i sådana situationer så han "vinner" oftast och jag lägger mig men har alltid en dålig känsla efter, som att jag gått över en av mina inre gränser.
Nu har de här tankarna legat och bubblar i mitt bakhuvud i några veckor. Det här är alltså mannen jag har tänkt att jag ska ha barn med... Exemplen på kvinnosyn oroar mig vid tanken på om vi skulle få en dotter ihop - kommer han skuldbelägga henne om något händer henne när hon har på sig en kort kjol? Och hur ska vi göra med alla våra helger och semestrar om vi inte gillar att göra samma saker? När han dessutom tycker att vi ska spendera all tid tillsammans? Då kommer ju någon behöva kompromissa bort sin vilja. Och han är oftast den som är starkast i diskussioner och får rätt så jag är rädd att jag helt kommer kompromissa bort mig själv.
När jag listar allt ovan så låter det ju skitjobbigt inser jag nu. Men vi har det väldigt bra tillsammans också. Allt som tillhör vardagen i princip, vi skrattar ihop och har väldigt kul ofta, vi uppskattar att dricka kaffe på morgonen, laga god mat och titta på någon mysig serie ihop. Han funkar väldigt bra med min familj och de gillar och bryr sig om varandra.
Jag har grov ångest inför det här då han precis har flyttat för min skull till en stad där han knappt känner någon och lämnat jobb och vänner bakom sig och sagt upp sin gamla lägenhet.
Ska jag prata med honom? Hur ska jag ta upp det? Ska vi involvera en parterapeut?
Tack för att ni orkade läsa detta långa inlägg, hoppas ni kan ge mig lite kloka råd <3