Han "slog" mig!

Vi tjafsade. 

Han höjde rösten, jag bad honom att inte göra det flera ggr. 

Han sa "Jag måste ju för du verkar ju inte förstå något" 

"du lyssnar ju inte annars" 

För att jag inte ändrade åsikt. 

Tillslut tappade jag det. skrek "Jag är tydligen helt jävla dum i huvudet som inte förstår något, så du måste skrika på mig för att jag ska fatta något" 

"Jag skriker inte, jag höjer rösten, du verkar ju inte vilja förstå något" 

Jag gick. Förbannad, irriterad. Först ut i tvättstugan, sedan in i garaget. Sjönk ner på golvet framför dörren. Han sprang efter, försökte öppna dörren, skrek på mig. Jag höll emot. Då slog han in dörren, rakt in i bakhuvudet på mig. 

 

Jag skrek av smärta, grät. Bad honom gå. Han vägrade, sa först att det skulle inte blivit såhär om inte jag skriktigt på honom! 

Efter mycket om och men gick han. 

Kvar satt jag paff. Det känns som att han slagit mig. Det ringer i huvudet och jag känner mig slagen. 

 

Lägger mig i sängen, han kommer ner. Ber om ursäkt, jag säger att han slog mig. Han blir irriterad för att jag ljuger. Han slog inte mig, han slog i dörren och de va inte meningen att göra illa mig. Han trodde ju att jag stod på andra sidan av dörren, därför slog han längre ner.. 

Förklarade att det spelar ingen roll, då hade de bara träffat mig längre ner. Han viste att jag var där ändå slog han. Men han tycker minsann inte att han slagit mig. När jag säger det berättar han att... 

 

- Jag blir sårad när du säger att jag slagit dig, för jag har inte slagit dig. Det var en olycka! Du vet att jag avskyr när du skriker på mig. 

 

Jag känner det som att han slagit mig. Han viste att jag var där. 

Har försökt förklara att han skulle aldrig ens ha slagit i dörren. Hans syfte var att slå in dörren. Det säger han själv. Men tycker inte alls att han har problem med humöret. 

 

Jag är så sjukt förvirrad. 

För övrigt så verkar det som att du vill få det till att han slog dig bara för att du ska slippa se ditt ansvar i det hela. Han slog dig inte men ni båda betedde er illa. Du har ansvar för ditt eget beteende och han har ansvar för sitt.

Samma tanke slog mig också men jag vågade inte säga det i rädsla för att bli attackerad.

Jag noterade också att pojkvännen bad om ursäkt men inte TS. Så jag håller med dig om din analys om ansvarsfördelningen.