Kan inte hantera mitt barn, känner mig misslyckad

Vänd dig till BVC och få råd och stöd. Det finns många föräldragrupper där man träffas och pratar och diskuterar och tar tips och råd från varandras

Du är inte ensam.

Jag var ett extremt jobbigt och påfrestande barn, min mamma bröt ihop flera gånger (ensamstående) och min lillebror som är 2 år yngre var raka motsatsen.

Du gör inget fel. Det är bara extremt jobbigt med barn. Var snäll mot dig själv och klappa dig på axeln och beröm sig själv för det bra jobb du gör som mamma

Mitt barn är snart två år och jag ser mig själv i henne.

Jag har ADD och är extremt aktiv, jag kan sova typ 3-4 timmar per natt och vissa gånger inte alls. Jag fick min diagnos som 14åring och det har hjälpt mig extremt mycket i mitt uppfostrande till mitt barn.

Trotts hennes låga ålder så måste jag alltid förbereda henne för saker, exempel

-snart ska vi gå från lekparken och säga hejdå.

-snart är det hejdå lekparken.

-nu ska vi gå. Hejdå lekparken

Samma sak nör vi ska göra andra saker. Om hon inte blir förberedd?? då är det kört

Och situationen med bilvägen, där hade det gått åt pipsvängen om jag hade sagt åt mitt barn att inte gå dit.

Istället måste jag leda in henne på annat, exempel

-men OJ titta här! Spännande, va oj!!

Att rikta hennes uppmärksamhet år nå annat.

Vi har en barnvagn hemma med flaskor och glas på. Tar hon ett glas så kan jag inte skrika/säga nej ställ tillbaka, för då kommer hon garanterat att kasta glaset. Istället så låter jag uppslet och säger -oj TITTA här!! Titta vad mamma ser!! Och det räcker med att jag pekar på ett dammkorn, så blir hon genast nyfiken på det och glömmer det andra.

Jag har förstått längesen att jag inte är den där föräldern som inte kommer få sitta på en parkbänk och dricka kaffe medan mitt barn gräver i sandlåda eller åker kana. Jag är den som får springa efter och ligga inne i buskar och leta efter insekter för att mitt barn inte ska gå bananas. Och det är ok.. för det blir bättre

Tack för svaret, det värmer. <3

Tack för tipsen. Jag har faktiskt anmält mig till en föräldrakurs/ stödgrupp som börjar om några veckor.

Tyvärr funkar det sällan med avledning på min son, han genomskådar det. Det ska i så fall vara att han får något som han verkligen vill ha, typ godis eller kakor, men det känns ju sådär.

Vissa barn är helt enkelt betydligt mer krävande än andra. Det förstår inte alla föräldrar som har barn som inte alls är lika krävande.

Bra att du söker stöd. När du försöker avleda så fungerar inte det, men jag tänker då att du får fortsätta att pröva tills du hittar exakt det rätta avledningsmomentet. Det är svårt och för vissa barn så kan det funka med en avledning en gång, men inte samma nästa gång vilket gör att det blir ännu svårare. Men träning ger färdighet och om du försöker tänka riktigt intensivt dyker ibland den perfekta avledningen upp. Gör du det tillräckligt många gånger kommer kanske en riktigt bra avledning automatiskt eftersom du har tränat hjärnan på att söka sådana snabbt. Du kan även fundera över bra avledningar redan innan de behövs, så har du saker att ta till när det krisar. Bra avledningar är sådana som fungerar, men om man använder avledningar som har med barnets intresse att göra är det större chans att det lyckas! Är barnet intresserat av bilar, så tar man förstås in det i sina avledningar, har man nyss läst om häxan pomperipossa är det kanske hon som står där bakom trädet i skogen, etc... Det är en svår konst, så ge inte upp för tidigt om det inte funkar när du försöker i början.

När det gäller mutor så har du tydligen moraliska skrupler. Ha inte det. Använd mutor, särskilt i krissituationer - jag tycker att ibland är vinsten med att behålla kontrollen betydligt mer värt än några kakor eller en påse godis. Med särskilt besvärliga barn behöver man ta till medel som fungerar och släppa föreställningar och principer om hur saker "borde vara" med syftet att få en fungerande vardag.

Bry dig heller inte om vad andra personer tycker eller tänker. De är inte insatta i situationen, vet kanske inte mycket om hur jobbigt det är med motspänstiga barn, har glömt bort hur det var, etc. Det är extra viktigt att barnets försök att ta "makten" av dig genom att involvera andra inte fungerar, så att du ignorerar sånt är jätteviktigt, tänker jag.

Läs in dig på LAB, lågt affektivt bemötande. Det finns jättemånga bra tips på facebookgrupper som handlar om LAB. Bo Hejlskov förklarar det jättebra och svarar på frågor i olika radioprogram och filmer, så kika på honom.

Något annat som är viktigt är att du verkligen prioriterar vad som kan gå an, och när du verkligen behöver bryta och agera. Sätter du en för tight gräns blir det väldigt många onödiga konflikter, "pick your fights" med andra ord. När det till exempel gäller detta med att ditt barn tog av dig skorna kan man fråga sig hur viktigt det är att ha skorna på. I en sådan situation skulle jag överväga att enbart råda barnet att sätta på sig skorna, men tillåta honom att ta av dem om han ville. Åtminstone om jag inte ser spikar och glas i närheten. Skulle barnet göra illa sig finns det ju plåster, och kanske det skulle bli en bra erfarenhet för honom om att skor är en bra grej att ha på sig. Låt honom utforska själv. Däremot skulle jag förstås inte tillåta att barnet går mot en farlig väg där det finns riktiga risker. 

Var också noga med att visa extra mycket kärlek och uppskattning så att ni inte hamnar i en negativ loop med alltför många tillsägelser och tråkiga tonlägen. Ni behöver få in kärlek, glädje och uppskattning i det här också. Lyckas man med det går det kanske även bättre med andra delar med.

Att vara extremt noga med att barnet får mat och sömn och att anpassa kraven till barnets energinivån är också viktigt. Lär dig också av dina misstag. Det gick t.ex. överstyr när ni lekte idag, vad kan du lära dig av det? Du kanske missade tecken på att han började bli trött? Du kanske inte ska låta honom leka så länge utan gå in tidigare. Eller kanske inte vara så långt ifrån hemmet att du inte kan bära hem honom om det blir en kris i de fall när du inte har någon att ringa för hjälp när det blir kris. 

Man får heller inte vara så hård mot sig själv. Även föräldrarna behöver träna och söka nya former för att lösa konflikterna och sådant tar tid. Hoppas du hittar en väg framåt som gör att du och ditt barn får en mer fungerande vardag!

 

 

 

Hur funkar det på förskolan, och kan du får tips därifrån?