Denna höst är ett skämt, med sjuka barn!

Vad härligt för dig. Här är det som om att virus som legat i träda under ett och ett halvt år, plötsligt bestämmer sig för att komma fram. Alla samtidigt. Jag har alltid haft friska barn. Fram till april i fjol ungefär.

Eller april i år vill säga.

För oss har det alltid gått i vågor. Våren 2010 så arbetade jag och mannen 5 dagar samtidigt mellan 22 feb och 7 april isch. De, då, tre barnen lyckades lösa av varandra klockrent i 6 veckor.

Sen har vi haft perioder då ingen är sjuk och så smäller det till igen och så löser de av varandra. Nu är de ändå stora men just nu har bara äldsta klarat sig (gymnasiet). Ena ungen däckade i tisdags och är tillbaka idag, nummer två i fredags och är sämre än jag sett henne på länge och nummer 3 började klaga på ont i halsen i morse. Stora delar av deras klasser är hemma sjuka men än så länge verkar ingen testas positivt för corona utan det är _bara_ vanliga förkylningar.

This too shall pass.

Du menar, andas, drick ditt kaffe, bunkra choklad och gå ut i skogen och Ronjaskrik?

Samma här. Ovanligt mycket snor och hosta hittills efter sommaren för att vara oss. Men jag upplever också som du skriver, att vissa barn är åter på förskolan väldigt snabbt. Trots att restriktionerna är två dagar hemma utan symptom. Det går inte ihop...
Jag började dessutom studera i förra veckan vilket blir extra knepigt, för jag har inte såna barn som är lugna vid sjukdom, där man kan sätta på en film och så har man möjlighet att "vobba" eller som i mitt fall läsa avancerad litteratur på engelska (och förstå vad som står). 
Vab gentemot arbetsgivaren är en sak, då kan jag få undan jobb efter förmåga. Men det som ska läsas nu måste läsas oavsett.
Tur att veckan har 7 dygn och att man inte måste läsa måndag-fredag 8-17 för då hade det aldrig gått
Kämpa på!!

Mitt ena barn går att vobba med, men den andre är för liten. Tack och lov har det funkar hyfsat med att vi gått omlott eftersom vi båda jobbar hemma. Jag hade inte velat läsa massa avancerat litteratur med halvvilda barn hemma!

Jag kämpar på. Och suckar lite. 

Samma här!

Inledde ?semestern? med tre veckors förkylning hos barnen.

Yngsta hann sedan skolas in på förskola i två dagar innan hela familjen fick magsjuka. En vecka hann de gå på förskolan innan äldsta blev förkyld och nu är hela familjen dyngförkylda.

Jag började sjuksköterskestudier förra veckan (lyckligtvis på distans) och planerar nu att hålla barnen hemma en vecka innan obligatoriska fältstudier senare i höst. Blir jag sjuk kommer jag underkännas så vi måste isolera oss totalt innan för att minimera risken... barnen är 20 månader resp 3 år så studier med dem hemma är omöjligt. Tur att mormor och morfar ställer upp och hjälper till, trots risk att de själva blir smittade!

Men vi överlever väl det här med!

Vi höll oss jättefriska fram till påsk ungefär. Efter det tror jag att vi råkade ut för exakt alla sjukdomar förutom covid. Efter semestern tog det fem dagar innan stora barnet blev snorigt och sen en vecka innan lilla barnet hamnade där. Och sen har de gått omlott. 

Men, vi vuxna verkar i alla fall har klarat oss (hittills). Så var det inte i våras, när hela familjen låg och kräktes samtidigt, innan pappan i familjen, bara två veckor senare, drog på sig en så allvarlig infektion att han låg inlagd. 

När min stora skolades in, tror jag inte att hon var sjuk mer än ett par tillfällen första terminen. Då var också toleransen större, även om jag aldrig lämnat sjuka barn så har hon ändå kunnat vara där med lite hosta.

Ibland känns det som om jag är med i dolda kameran eller nåt  

Men fy fan! Så gör man misstaget att tänka ?så mycket värre kan det väl inte bli nu?? Men svaret är alltid ja, och det verkar alltid bli lite värre... nåväl, skönt att man inte är ensam iaf. ????Kämpa på!

Ja herre gud. Skolade in mitt barn förra hösten. Första terminen gick väl ?okej?, hemma någon vecka varje månad plus lite till. Dock endast ett tillfälle som hade krävt sjukfrånvaro pre covid. Sedan från och med mars barkade det lös något helt otroligt! Hela vägen fram till semestern var det VAB med en eller två veckors mellanrum som gällde. Efter en frisk långledighet var det dags för VAB igen efter en vecka på förskolan och nu verkar de flesta bekanta med barn i samma ålder vara inne på sin andra omgång. Har sådan ångest över det här, det är helt oförenligt med att sköta ett jobb men det är ju inget man kan lösa med att gå ner i tid heller.

Man undrar hur länge denna restriktion ska vara kvar? Det kan tyckas som att inga restriktioner är kvar när man ?bara? ska vara hemma vid symtom men för dem med små barn är det en stor sak. Som jag förstår det så sprids förkylningar till stor del INNAN symptomdebut och sedan alldeles i början. En tvååring kan väl oftast inte signalera att de har ont i halsen vilket gör att virus sprids friskt även efter symtomdebut. Och i ärlighetens namn har detta gått så långt att många jag känner mer eller mindre öppet berättar om hur man skickar barnen tills man blir påkommen, sådant skulle man aldrig erkänna för ett år sedan. Det kan tyckas förjävligt men när det blivit så här på ?obestämd tid? så blir det en kamp för att få vardagen att gå ihop. Jag tror knappt man hade reflekterat över vissa infektionsomgångar om det inte vore för pandemin, det är så milt ofta. Man får ju alltid den medlidande kommentaren ?men småbarn är ju alltid snoriga!?, vilket man säkert tänkt tidigare men när man i paniken ständigt djupanalyserar det hela så inser man att det inte är så utan att det handlar om tydliga infektionsförlopp liksom, milda förkylningar. Även om förkylningarna hade varit fler utan restriktioner så hade det inte varit i närheten av detta i VAB. Känner inte att chefer och kollegor med äldre barn kan relatera vilket gör pressen större.