Är där fel på min mor sårad dotter?

Jag hoppas någon som eventuellt har erfarenhet eller kanske bara kan ge mig en knuff att mina tankar är rätt eller om jag som överreagerar.

Jag ska försöka göra det hela kort då finns mycket egentligen men vet själv hur jobbigt det kan vara läsa när blir för långt.

Jag har sex underbara söner som är mitt allt.
Redan när jag väntade vår första son för snart 17 år sedan borde jag nog reagerat över min mors reaktion.
Andra blir glada och finns där hennes reaktion var "du är väl inte gravid syns inget för helvete" jag var i v8.
Jag har under hela min uppväxt aldrig känt fick vara ett barn utan min mor kunde från tidig ålder sitta prata om sina problem med mig, hennes och min pappas problem, hennes sjukdomar.
Hon fick Diabetes typ 2 när jag var liten som hon aldrig tog på allvar utan misskött mer eller mindre nu på ålderns höst när effekterna av det kommer då gör hon en stor sak av det trots hon själv orsakat det.

Min son som blir 12 år nu höst drabbades av cancer för 18 månader sen det har och är tufft för han och oss som familj och resan är ännu lång vi kan bara hoppas på det bästa och att vi får ha vårt allt kvar hos oss. Med hans cancer fick han amputera sitt höger ben från under knä och självklart tog det hårt på han. Men som den kämpe han är acceptera han det fort ändå. 
Nu till det jag har svårt förlåta och kommer nog aldrig det var min mors reaktion "ja vadå stympat ben har ni sett mina ben de får jag leva med" högt och tydligt så mitt barn hörde det :( 
Stympade för mig som mamma hatar jag det ordet och ilskan över där står hon med två ben och kan gå bara hon har ibland nerv smärtor på grund av över 25 år med högt blodsocker.
Hon frågar aldrig hur det går med behandlingar, hur vår son mår, födelsedagar struntar hon i och alla andra dagar med.

Vår son på snart 17 var med om en svår olycka i November ifjol och ett under han överlevde. Det innebar hopp och förtvivlan, oro för oss föräldrar sen även vårt barn med cancer. Vår son på snart 17 har en lång väg tillbaka men han är en stark, envis kille och inom en vecka får äntligen vår kille komma hem igen efter månader på sjukhus, rehabilitering.

Min mors reaktion på olyckan var "ja det är väl inget jag bryr mig om det får ni väl själva ta" hon har inte frågat en endaste gång hur det går med vår son sitt barnbarn.

Mina två barn skulle kunna vara döda utan hon hade vetat om det egentligen.

Jag har sagt ifrån, gråtit, skrivet hur jag känner och hur hon sårar mig med sitt sätt min sambo har sagt ifrån men hon fortsätter. Idag hörde hon av sig började samtalet med Bachelor på tv om jag sett det trots ena sonen blev opererad par dagar sen hon visste om det men nej ingen fråga kring det sluta med jag bara la på.

Jag känner mig så dum alla år jag ställt upp på henne, lyssnat, funnits, gett henne och detta är hur hon behandlar oss tillbaka.

Mina föräldrar är gifta och min pappa är inte den känslomänniskan så han frågar, visar känslor så men han visar det på andra sätt ändå men av någon anledning vågar han ej stå upp emot henne och när hon säger, gör sårande saker låter han henne istället fortsätta för säga ifrån vilket blir sårande mot mig för känns som han tar hennes parti.

För mig känns det som jag sårar mina egna barn genom fortsätta ha kontakt med henne och hur hon beter sig.

Hon älskar att prata om sig själv och enbart om sig själv om till hjälp.

Snälla vet ej vad vill men det kan väl inte vara mig det är fel på för jag reagerar och bli arg, ledsen hur hon skiter i mina älskade barn mina allt???