Anonym (Ensam) skrev 2021-09-08 00:58:41 följande:
Hej, förlåt för lång text.
Jag undrar om det är någon adopterad som har testat att skicka in sitt DNA till en DNA-databas, typ Ancestry? Om det är det, hur gick det? Och hur kändes det i sådant fall att få resultatet - oavsett om det visar på noll träffar eller att det faktiskt blir någon träff på någonting?
Jag är rätt ensam i den här världen, och känner att jag kanske griper efter halmstrån här. Jag vet ju att jag absolut inte kan göra något som helst anspråk på en biologisk släkting om en sådan skulle dyka upp, men jag skulle i alla fall vara länkad till någon, till något. Inte vara som en satellit utsänd att bara vara ensam för resten av mitt liv utan någon beröringspunkt någonstans.
En stor fundering är vilket ansvar jag har. Tänk OM det visar sig att det blir träff och det visar sig att där finns biologiska halv- eller helsyskon. Tänk om jag är ett totalt misstag mina biologiska föräldrar är tacksamma över att ha blivit av med och så kanske mitt testresultat plötsligt omkullkastar stora delar av den livshistoria de skapat. En historia i vilken min existens inte ingår.
En rädsla jag har är att jag blivit till genom våldtäkt. Det går att utläsa i mina adoptionspapper att adoptionen sker inom ramen för systematiska våldtäkter i mitt ursprungsland, och att internationella adoptioner är enda alternativet. Dvs jag blev avvisad från mitt födelseland. En tanke kring detta när jag spekulerar är att Storbritannien hade militär närvaro i landet vid tiden för när jag blev till, och till saken hör att jag inte ser typisk ut för befolkningen i stort i landet. Jag har annan ögonform, är ljusare i hyn osv. Tänk om min biologiska pappa är en brittisk militär som faktiskt begått övergrepp? Tänk i sådant fall om han lever i dag och hans barn kanske har gjort ett sådant här DNA-test med resultatet att de får ett meddelande om en träff på ett halvsyskon. Vad är mitt ansvar i detta?
Ska man som adopterad göra sådana här test, eller gör jag anspråk på en historia jag inte har rätt till? En historia som inte är min, för beslutet att adoptera bort mig raderade även min rätt att ta den där platsen att få veta?
Vad tycker ni? Någon? Jag blir tokig på att resonera bara med mig själv och behöver input. . .
Egentligen handlar det här om de etiska dilemma som varje seriös släktforskare ställs inför. För i princip alla hittar något liknande i sin forskning, de är tjuvar, mördare, prostituerade, våldtäktsmän lite var stans.
Hur man tacklar sådant finns det inga bra svar på.
Det är inte fullt jämförbart men liknar ditt dilemma lite. I min släkt har det varit en sanning att en rätt nyligen avliden ana hade begått systematiska brott. Visserligen på en rädd harmlös nivå, idag finns inte ens handlingen med i brottsbalken. Det spelar egentligen ingen roll vad personen gjorde utan det var ättlingarnas inställning, man föraktade hen och allt personen gjorde i livet hade ett filter av förakt.
Jag beslutade att ta reda på sanningen så jag for runt på diverse arkiv. Fick berätta min historia för ett antal arkivarier då vissa delar av arkiven fortfarande och länge än kommer att omfattas av sekretess. (Jag fick alltså inte själv läsa stora delar). Ingenstans under personens hela levnad hittade jag belägg på att det låg något bakom dessa rykten utan slutsatsen blev att allt var en lögn. (Nästa fråga att klura ut är varför ryktena uppstod. Jag har det i och för sig det rätt klart för mig men jag behöver hitta något som bevisar min tes).
Så här är att lugnt. Jag funderade länge och diskuterade med andra släktforskare hur jag skulle agera på det jag hittat. För saken är den att det finns "släktsanningar" i alla familjer, "sanningar" som oftast inte alls är sanna. Det är sällan okontroversiellt att avslöja dessa.
Jag beslutade efter mycket om och men att berätta hur det varit i verkligheten. Många blev faktiskt glada för personens skull, värre var det med reaktionen hos en del andra. De blev fly förbannade för de hade ju sin "sanning" och så skulle det vara.
Jag kom fram till att det är något de (dem som blev arga) som måste jobba med sig själva och sina attityder därför att alla förtjänar att få veta sanningen oavsett hur den ser ut. Och i ditt fall, så måste man kunna stå för de handlingar man begår. Alltså, är det så att du skulle hitta en brittisk militär som är gift och har barn måste han ändå kunna stå för det han gjort. Och hans familj har rätt att veta att de har ett biologiskt halvsyskon.
Det är inte enkla etiska dilemman och det finns ingen enkel lösning utan man måste själv komma fram till det man tror är mest rätt. Oavsett hur du gör så blir det rätt för dig om du gör det som känns som mest rätt och minst fel.
