Anonym (Nya tag) skrev 2021-09-08 21:04:57 följande:
Vad menar du när du skriver att män är "svagast på många sätt"? Jag blir nyfiken.
Vändningar i livet kan komma när som helst. Tidigt, sent. Jag tror inte att du vill ge upp. Jag tror att du börjar reflektera över det här för att du någonstans innerst inne vet att du har ett val. Att du kan förändras om du vill. Vissa saker blir svårare men åldern, men vissa saker blir också enklare. I vissa fall ödmjuk och klokare. Det kanske är först nu som du är redo att ta reda på vad du egentligen mår bra av och vad du önskar av livet, innan det tar slut.
Du är inte ensam om din situation. Man är sällan det. Men det kan finnas väldigt olika anledningar till varför man inte lyckas uppleva det man hade hoppats och känner sig misslyckad. Fokusera på livshistorier som kan inspirera dig. Har du människor omkring dig som kan stötta dig?
Jag är betydligt yngre än dig, kvinna och inte alls i din sits. Men jag har några äldre väninnor och där har jag snappat upp att det finns en stor längtan efter en relation men inte särskilt stort intresse för sex. När åren går är det lätt att bli osäker och kroppen känns inte som förr. Så det behöver inte bli ett problem. Då tror jag ditt missnöje och känslan av att vara en misslyckad person kan vara ett större hinder. Tror du att andra känner av det? Kan du bjuda på dig själv i sociala sammanhan? Fundera på vilka fina egenskaper du har och utmana dig själv att fördjupa dem ännu mer. Alla har något att ge till andra och världen. Så även du.
Tack för ett fint svar!
Jag har troligen utrustats med ovanligt dåliga nerver. Mina föräldrar var nästan 50 när jag kom till världen (mor en månad från 48 och far nästan 46). Nu är jag själv plötsligt äldre än dem och utan barn.
Troligen en påtaglig 50-årskris framkallar dessa känslor av vanmakt. Skulle jag blir lyckligare av ett förhållande? Jag vet faktiskt inte. Varför sörjer jag då något som jag kanske inte behöver? Skäms jag för mina tillkortakommanden? Ja!
Jag kan bjuda mer på mig själv nu än tidigare, mycket genom en humoristisk ådra som kommit på senare år. Jag driver med mig själv ibland, att jag är helnykterist och att jag borde vara ordförande i nån nykterhetsloge. Men jag är inte på fest så ofta, var på ett bröllop i somras, det första i mitt liv. Var fotograf. Var väldigt nervös för att medverka. Hoppade nästan av. Den sociala ångesten satt i ända fram till middagen.
Jag har svårare nu än tidigare att bara glömma sexualiteten, förtränga den. Den gör sig påmind oftare nu än tidigare. Det är nog som du skriver att jag först nu kan fundera på vad jag vill ha i livet, vad som vore roligt och spännande. Förr var jag som i ett vakuum. Bor fortfarande "hemma" där jag alltid bott. Blev lite pappa till min mor som blev dement på äldre dar. Vi hade hemtjänst också. Det här är 10-15 år sedan nu, hon avled 2016 på ett äldreboende här i Bollnäs. Älskade jag mina föräldrar? Eller var jag bara beroende av dem? Jag vet inte. Frasen "jag älskar dig" är oerhört laddad för mig. Det är på gränsen till panik jag känner av de tre orden. Det känns hotfullt, skrämmande. Ingen i min familj sa någonsin det till varandra. Det var inget man talade om. Var orden för stora även för mina föräldrar? Ja, kanske, men de var ändå gifta i 21 år.
De märkte hur konstig deras son var. Problem med att hitta jobb, problem med eventuella förhållanden. Det var endast min mor som försökte pusha på mig att hitta ett arbete, men jag satte mig på tvären i många år. Jag ville ju inte. Är sjukpensionär i dag till 50 procent och det tycker jag är skönt även om ekonomin blir lidande. Har för tillfället inget jobb, det jag hade upphörde. Jag är hemma på dagarna, åker buss in till stan och handlar eller bara för nöjes skull. Har inte råd med bil. Har inte kört på snart tio år.
