Flickigt och pojkigt

Jag vill ju tro det är inlärt men samtidigt verkar det som att det finns en del medfödda skillnader enligt min erfarenhet. Jag har två döttrar som jag har uppfostrat feministiskt och medvetet könsneutralt. Den första dottern brydde sig inte ett smack om vilka kläder hon hade på sig så henne fick jag klä i vilka färger som helst, praktiska lekvänliga barnkläder mest i grönt, gult, blått, rött, brunt. Jag köpte både dockor och bilar osv men hon lekte mest flickiga lekar, med dockor och plastdjur, hon älskade att lägga pärlplattor, pyssla och rita. Det kan förstås förklaras med att hon påverkades av dagis och barnen där, fast jag upplevde pedagogerna som medvetna om att behandla alla barn lika. Och att jag kanske omedvetet riktade henne mot lekar som jag själv kände igen.

Den andra dottern hade en lång period i åldern 2-5 år när hon endast ville ha rosa kläder - och då menar jag ENBART rosa, i olika nyanser, allt skulle vara rosa. Helst klänning och strumpbyxor. Jag försökte få henne att ha andra färger men hon var väldigt bestämd. Det är hon fortfarande ;) men numera när hon är tonåring är det mest svart som gäller.

Jag har en kompis som är väldigt politiskt medveten, feminist åt vänster. Hon blev ensamstående med tvillingar, en pojke och en flicka. Hon uppfostrade dem exakt likadant och de hade ju tillgång till exakt samma leksaker i sitt gemensamma rum. Pojken ville bara leka med bilar och skruvade isär saker, flickan lekte bara med flickiga lekar och var extremt klädintresserad ända från tvåårs ålder. Sprang och bytte klänning fyra gånger per dag och hon vägrade ha på sig något annat än tunna glitterstrumpbyxor. Om mamman ens försökte få på henne lite tjockare strumpbyxor grät hon förtvivlat, byxor var inget tal om.