Någon med liknande erfarenheter?

Jag hade ingen barnlängtan förrän jag var 31. Först blev jag gravid av en slump. Kändes inte rätt alls så jag gjorde en abort, en sen abort..

Efter aborten, man vill ju vänta några månader, så bestämd vi oss för att nu är vi redo. 5 månader efter aborten och på första försöket blev jag gravid. Var 32 då jag blev gravid och 33 då barnet föddes.

7 månader efter första barnet gravid igen. 34 då barnet föddes. 9 månader efter andra barnet geavid igen. 1 månad innan jag skulle bli 36 år tredje barnet.

Jag ville ha barnen tätt för att de ska ha mer gemensamt som syskon och få bättre sammanhållning.

Är nog väldigt olika med fertilitet så svårt att säga hur just det är för dig. Jag fick höra mycket då jag var yngre att jag måste skynda mig att skaffa barn innan det blir för sent.

Många av mina barndomsvänner fick sitt första efter 30 så det kändes väldigt kul, kan de leka med varandra barnen.

Om jag var du skulle jag sätta mig ner och vara _väldigt_ tydlig med hur jag kände, mitt behov av att känna mig trygg med att vi vill samma sak och sen göra en tidsplan. Väldigt!

Har han barn sen innan så vet han att de inte kommer flygande ifrån himlen att när man väl blir gravid så är det ett bra tag tills barnet kommer. Dvs om det är så att han inte är jättesugen nu-nu eller att han har något särskilt han vill hinna göra så finns den tiden. Man kan ha flera parallella processer på G i livet, så är det för de flesta.

Ni har pratat om de innan och ni är såvitt du vet inte oense. Ni vill ha barn. Du är kvinna, du har en viss tidsfaktor att ta hänsyn till. Du längtar. Han vill aktivt skydda sig och är "oklar" om varför.

Jag har varit i en liknande sits och det som krävdes för oss var att sätta tidsgränser. Under denna tid (ett halvår i taget) berörde vi inte ämnet. Dvs jag lovade att inte på något vis kommentera eller "hinta" alls. Inte för att jag gjorde det annars heller, det kanske hände 2 ggr per år att jag sa att han såg söt ut med ett barn i famnen på ett dop eller sa något i stil med att "en sån där lekstuga skulle jag också vilja ha på tomten i framtiden". Han uppfattade det som ett rött skynke DIREKT så jag fick lägga band på mig. Jag var alltså ingen momzilla som pratade barn och bebisar dagligen, klickade hem bebiskläder osv utan det var bara sånt som kom för mig. Men ok, han ville inte känna någon stress. 

Efter ett år ungefär hade hans panik lagt sig och vi kunde för första gången ha en konstruktiv dialog. Han lade på bordet vad han var rädd för och vi kunde prata om det. Det är ju liksom bara då man kan bemöta det som den andra har i sina tankar. Jag kan ju inte gissa mig till vad han tänker. Och i detta fallet var det helt obefogat - en icke-fråga - som hade kunnat leda till att jag lämnat honom pga inte fick någon respons. Så det var tur att han tog upp det till slut för jag började tycka det var jobbigt på riktigt. 

Så där började bebisresan och jag blev så småningom gravid. Nu har vi två barn. Det fiffiga är att han fortfarande tror att det var hans idé eftersom det var han som tog upp det. Det kan han få tro, nu spelar det ingen roll.
Men låt dig inte snackas bort här, du ska inte låta tiden gå och gå och sen ska han klämma ur sig när du är 35 att han nog inte vill ha barn med dig. Det vore otroligt sorgligt!

Men vad säger han när du frågar honom rent ut varför han vill skydda mot grav? Det måste ju vara den naturliga följdfrågan, liksom. Du frågar om det är så att han inte vill ha barn, han nekar - då är det väl den naturligaste saken i världen att fråga varför han i så fall ändå skyddar sig? Eller?