Hur många syskon har du och vad tycker du om det?

Jag är endaj
barnet,jag var nöjd när jag var liten men nu när  min mamma är gammal,så känns det tungt att få ordna allt själv.Jag har riktig ångest pga det.

Har 2 äldre systrar. Det är 1 år mellan dem och sedan 2 år ner till mig. De ser ut som mamma. Jag ser ut som pappa...gjorde innan han hamnade i puberteten om han hade bytt kön. Är så kusligt lik pappa att ta ett foto på honom när han var 12, lägg till lite höfter och lår, tuttar och gör håret längre så har du mig idag. Fast jag är inte 12 utan 27.

Jag gillar mina systrar men de är mycket tightare med varandra än mig, så känner mig lite utanför. Har alltid vart så. Har alltid haft lite mindervärdeskomplex mot dem och känt mig utanför och annorlunda.

Har ett syskon, och är jättenöjd med honom och att vi alltid hade (och har) varandra och var så nära i ålder (han är född 1993 jag 1994). Vi var verkligen bästisar som barn, skyddade varandra i skolan o.s.v. När jag växte upp önskade jag dock att vi varit fler. Inte att jag var missnöjd med min bror, men hade vänner med systrar och de lånade kläder av varandra, lekte med barbies med varandra m.m. Hade också vänner med småsyskon som var några år yngre, och de fick vara med och mata syskonen, ibland hämta på dagis påväg hem från skolan och så. Så jag ville gärna ha småsyskon med. Så det är inte helt svartvitt för mig. Nöjd med brorsan, men hade inte haft något emot fler!

Har 5 syskon men 4 syskon i livet (1 ängel) och vi alla är jättetajta.

-79a

-81a

-88a (jag)

-90a

-99a (ängel)

-01a

Ser mig som endabarn då jag är uppvuxen som endabarn. Fick en halvbror på pappas sida när jag var 13 så även om jag älskar min bror så är vi inte uppväxta tillsammans (de flyttade till min styvmors hemland när lillebror skulle fylla 4 dessutom). 

Har aldrig saknat syskon. hade vi inte fått tvillingar så hade det sannolikt blivit ytterligare en generation endabarn (även sambon är endabarn). 

Har tre systrar. Två av dem är idioter, på olika sätt. För deras barns skull borde de inte finnas.

En av dem är verkligen bäst och henne vill jag inte vara utan.

Jag har tre syskon på mammas sida, vi har vuxit upp tillsammans och har alltid haft väldigt kul ihop. Vi hörs i alla fall varje vecka och umgås när vi hinner. 

Har bara ett barn och det får bli bra, det också.  

Har fem småsyskon. Ett i nära ålder och resten fick jag mellan jag var 10-16 år. Äskade att få en massa småsyskon som tonåring och är fortfarande väldigt glad över att ha dom, även om vi inte ses så ofta.

Har själv fem barn som har en väldigt nära syskonrelation.

Jag är nr 3 i en syskonskara på 4. Lycklig barndom och i vuxen ålder håller vi regelbunden kontakt. När våra föräldrar blev gamla och sjuka, så var jag mycket tacksam över att ha syskon att dela arbetsbördan med.

Men vad tråkigt att höra! För du låter väldigt vettig vad jag har sett här.

Jag har inga illusioner om att jag är särskilt socialt kompetent så jag har inga större förväntningar om att mina halvsyskon ska vilja umgås med mig, och de är också 13 och 15 år yngre och på helt andra ställen i livet.

Och min mans syster är knäpp så henne skyr alla som är rädda om sin mentala hälsa.

Det där med syskon verkar mest svårt.

Jag har en bror som är fyra år äldre än mig, vilket är en rätt stor åldersskillnad som barn. Dessutom är vi ganska olika som personer. Visst lekte vi en del som små, och det var skönt att ha ett syskon och slippa vara helt själv, men jag önskade mig fler syskon som liten. Nu i vuxen ålder har vi nästan ingen kontakt, vi ses hos våra föräldrar ett par gånger om året, och jag misstänker att när de är borta kommer den enda kommunikation vi har vara via julkort, typ, eftersom min bror är väldigt introvert och har inget behov av kontakt. När jag hade flyttat hemifrån när jag var 20 så ringde jag honom då och då under det första året, men när jag bara fick enstaviga svar och känslan av att jag störde honom så slutade jag ringa. Vi är absolut inte ovänner eller så, vi är som sagt bara väldigt olika.

Jag tycker det är trist, jag hade gärna haft lite mer kontakt med honom och hans fru, men jag vill ju inte tvinga mig på honom heller. Min man har många syskon, varav de yngsta fortfarande var småbarn när jag träffade min man, och de har i mångt och mycket blivit mina syskon också.

Jag har 5 syskon, vilket jag är nöjd med. Mina tre äldsta syskon är på pappas sida, en bror är helbror, och yngsta brodern är sladdis och på mammas sida.

Jag är nog mest nöjd av syskonen. Jag var "äldst" i min syskonskara, eftersom mina äldre halvsyskon bara var hemma hos mig på skollov. I min värld var de coola syrror att se upp till, men de inkräktade heller inte i min vardag.

Jag, och min 2 år yngre bror, har en bra och nära kontakt. Min yngsta bror är 15 år yngre än vad jag är, så han har hamnat lite på efterkälken. Nu när han är (ung) vuxen så är jag glad att äntligen få lära känna honom lite bättre, även om jag inte känner honom jättebra. Det kan nog utvecklas till en fin relation i alla fall.

Har ett syskon och är helnöjd med det. Ibland går han mig på nerverna och jag kan tycka han är en självcentrerad idiot ibland, men vi är bästa vänner när det väl gäller och håller ihop. Skulle inte vilja ha fler syskon, ett räcker gott och väl.

Två, en bror och en syster som båda var äldre än mig. Min syster gick bort när hon skulle fylla tolv. Femtio år senare saknar jag henne ännu. Så det saknas ett syskon som jag vill ha tillbaka.