För en tid sedan var min tjej att vara otrogen. Jag har valt att fortsätta, men har svårt att komma över ältandet. Hur länge ältade du som också blev bedragen? Och du som var den otrogna, hur påverkade detta ältande dig, att du fick höra frågorna om och om igen?
Hjärnan är svår att påverka, en sida identifierar faran, den andra söker logisk lösning också är ältandet igång. Tips på att komma vidare?
Jag har aldrig varit i din situation men jag är rätt säker på att det är svårt att fortsätta tillsammans efter en otrohet. många fall går det säkert men det är nog svårt. Har ni pratat ut ordentligt om det hela? Har du fått möjlighet att ställa frågor och säga allt du känner? Hur lång tid har det gått?
Om du har valt att fortsätta vara tillsammans med henne så måste du försöka släppa ältandet, vilket du verkar vilja. Du måste inse att du valde att fortsätta förhållandet och då innebär det att du inte kan leva i det förflutna för då kommer ni aldrig kunna gå vidare. Det är ingen idé att älta sådant som du ändå inte kan påverka, för just det här är ju något som redan har skett och du kan inte förändra det på något sätt alls. Kanske parterapi kan vara något?
Vad säger din partner om allt? Det är hon som har varit otrogen och det är minst lika viktigt att hon vill kämpa för er skull. Hon måste anstränga sig för att du ska bli så trygg och säker som möjligt. Hon måste visa att hon är värd din tillit igen. Detta kommer naturligtvis att ta tid. Ha inga hemligheter för varandra. Det bästa är att dela med sig öppet av sina känslor.
Vi har varit med om det i vår relation, det var många år sen nu (mer än 10) och vi är gifta idag så vi har lyckats lösa det.
Men det jag tänker är att du kanske bestämt dig för vilken väg du vill gå lite för tidigt? Jag gjorde inga utfästelser alls till min man, jag tror att det första året blev lite av ett prövoår för oss. Jag lovade helt och fullt att försöka och hans uppgift var bara att vara där och förklara och svara för det som han hade gjort om det var så att jag behövde ställa frågor för att komma vidare i min process. Vi gick också i rådgivning tillsammans eftersom vi behövde stöd i att kommunicera samt att det fanns barn med i bilden.
Jag tänker att när (om) man kommer till den punkten att man är redo att förlåta och gå vidare så måste man verkligen göra det också. Då är det nog. Då ska inte den andre behöva vara rädd att man drar upp detta hela tiden när man är osams heller utan då har man på riktigt vänt blad. Den som gjorde bort sig men som bett om ursäkt och blir förlåten måste också få vara trygg i det.
Sen kan man förstås förlåta med avsikten att kunna fortsätta tillsammans men att det visar sig efter en tid att det inte går. Att man inte kan släppa det. Då ska man nog vara ärlig med det i stället och säga att jag har insett att jag inte kan förlåta en sån här sak och så går man isär. För det håller inte för en själv heller att känna att man mår dåligt och måste älta. Det är svårt. Det är jättesvårt att ta sig igenom en sån här sak, det är verkligen en klassisk kris.
Jag ångrar inte att jag valde att förlåta men så är jag också väldigt pragmatiskt lagd. Jag tror på vår kärlek och på vår relation, det har jag gjort sen vi blev ihop för många år sen. Men jag är ändå realist och har ingen aning om vi är ihop om fem år eftersom vi är två i relationen som växer och utvecklas och precis vad som helst kan hända. Så tänkte jag även då, när jag förlät honom. Att det kanske inte funkar, vi kanske separerar om ett år. Men det kanske vi ändå hade gjort, oavsett om just det här hade hänt eller inte?
Jag förstår inte hur man kan älska, eller för den delen vara vän med någon, och fortsätta lida, med någon som svikit och burit sig åt som ett svin mot en.
Men några frågor dyker upp som är viktiga för svaren du får.
Hur kom du på det? Eller hur fick du reda på det?
Var det ett ons, eller en längre relation?
Ångrar hon genuint att det hänt? (På dig verkar det inte så).
Sen vet jag inte... Förlåta kan man kanske göra, men glömmer gör man aldrig.
Precis som tidigare skribent sa ska man inte förlåta för snabbt, och det märker du ju nu när du inte kan glömma utan ältar detta. Men hon är smart...Hon låter dig göra jobbet. Hon känner säkert "Fan, det är ju x länge sedan det hände...glöm det"
Antingen väljer du att förlåta eller bryt upp. Kan ju dock ta lång tid innan man hittar en ny vän.
Hej ts!
Jag har varit där, separerat och skilt mig för ett antal år sedan.
En bit jag saknar i tråden/diskussionen och dina beskrivningar om er process är själva analysen om varför det alls hände.
I vår rådgivning sa terapeuten något som verkligen är intressant, själva kärnan i otroheten; Hon beskrev att det i all otrohet finns någonting, en saknad, en längtan, någonting som man inte får tillräckligt i sin relation.
För den otrogne kan det vara viktigt att försöka förstå detta på djupet, kanske för båda om man bestämmer sig för att fortsätta eller försöka igen. Det är inte nödvändigtvis så enkelt som sex. Kanske (troligen) handlar det om andra faktorer som saknas. Kanske är den otrogna inte ens medveten om detta själv utan det utvecklas till en slags driv och längtan efter något.
Det kan vara kommunikation, tillit, närhet (inte bara fysisk), respekt eller att man växer ifrån varandra på olika sätt.
Oavsett vad så kan det vara klokt att försöka analysera och förstå detta så man kan jobba med detta och vara uppmärksam på hur relationen utvecklas.
Förlåta är nödvändigt och fint, det går inte att hålla partnern "gisslan" utifrån ett snedsteg för all framtid, man orkar inte heller vara konstant misstänksam.
Att det finns en kärlek i botten är ingen garanti om man inte förstår varför det gick fel. Det är inte nödvändigtvis bara den otrognes snedsteg som är problemet utan det kan finnas grundläggande problem i relationen som behöver rättas till. Sen måste man givetvis båda vara beredda på att kämpa för relationen.
Har den ena redan bestämt sig och gett upp så kommer det ju sluta med att man går isär.
Jag kanske missar något här TS men utifrån det du beskriver så verkar ni inte riktigt ha hittat några svar på vad det är/var för saknad som drev henne till otrohet?
Om detta stämmer, att ni inte riktigt vet varför det hände. Hur kan ni vara säkra på att hennes längtan/saknad (det som brister) inte återkommer och blir ett problem igen...?
Tack för era bra och insiktsfulla svar, jag tar till mig dom.