Ältandet efter otrohet, hur länge? Hur påverkade det sig som varit den otrogna?

Vi har varit med om det i vår relation, det var många år sen nu (mer än 10) och vi är gifta idag så vi har lyckats lösa det.
Men det jag tänker är att du kanske bestämt dig för vilken väg du vill gå lite för tidigt? Jag gjorde inga utfästelser alls till min man, jag tror att det första året blev lite av ett prövoår för oss. Jag lovade helt och fullt att försöka och hans uppgift var bara att vara där och förklara och svara för det som han hade gjort om det var så att jag behövde ställa frågor för att komma vidare i min process. Vi gick också i rådgivning tillsammans eftersom vi behövde stöd i att kommunicera samt att det fanns barn med i bilden.

Jag tänker att när (om) man kommer till den punkten att man är redo att förlåta och gå vidare så måste man verkligen göra det också. Då är det nog. Då ska inte den andre behöva vara rädd att man drar upp detta hela tiden när man är osams heller utan då har man på riktigt vänt blad. Den som gjorde bort sig men som bett om ursäkt och blir förlåten måste också få vara trygg i det.

Sen kan man förstås förlåta med avsikten att kunna fortsätta tillsammans men att det visar sig efter en tid att det inte går. Att man inte kan släppa det. Då ska man nog vara ärlig med det i stället och säga att jag har insett att jag inte kan förlåta en sån här sak och så går man isär. För det håller inte för en själv heller att känna att man mår dåligt och måste älta. Det är svårt. Det är jättesvårt att ta sig igenom en sån här sak, det är verkligen en klassisk kris. 

Jag ångrar inte att jag valde att förlåta men så är jag också väldigt pragmatiskt lagd. Jag tror på vår kärlek och på vår relation, det har jag gjort sen vi blev ihop för många år sen. Men jag är ändå realist och har ingen aning om vi är ihop om fem år eftersom vi är två i relationen som växer och utvecklas och precis vad som helst kan hända. Så tänkte jag även då, när jag förlät honom. Att det kanske inte funkar, vi kanske separerar om ett år. Men det kanske vi ändå hade gjort, oavsett om just det här hade hänt eller inte?

Det du skriver i detta stycke ska du se upp med. Detta med att vilja vara tillsammans för att någon annan visar intresse. Oavsett vilket håll det kommer från. Låt mig förklara.
Vi separerade rätt så omgående när min man (då var vi bara sambo) berättade vad som hänt. Vi löste boendet och inom en vecka var vi inte längre tillsammans och delade inte bostad. Dock hade vi barn vilket gjorde att vi snabbt behövde ordna en fungerande dialog kring detta och därmed bokade jag tid hos familjerådgivningen. Det var väldigt bra även om det var jobbigt. Initialt handlade det bara om att lösa omsorgen om barnet, vår relation var redan över. 
Sen ångrade han sig efter ett antal månader. Vår kontakt då rörde sig enbart kring barnet. Och där vill jag peka på det som du skriver. När han ångrade sig och jag började fundera på allvar på att ta honom tillbaka fick jag ställa mig frågan om jag gjorde det 1) för att jag faktiskt älskade honom och trodde att vi kunde lösa våra problem eller 2) om det enbart var det faktum att jag i så fall hade "vunnit" över den andra kvinnan. Att han varit ute på vift men faktiskt när allt kom omkring valde mig.....

Nu var jag så klarsynt att jag insåg det här själv, och jobbade väldigt mycket med att försöka reda ut vad som var vad. Och det var inte lätt, situationen var väldigt känslig och rörig redan som det var. Men jag landade i att jag trodde att kärleken fanns där och att det överhuvudtaget funnits en annan part inblandad var inte relevant, fokus måste vara på oss och vad vi kan och behöver göra framåt för att komma vidare. (Jag vet för övrigt inget mer om henne idag än jag gjorde då, det var ingen som var i vår kompiskrets och jag vet bara initialerna vilket förstås underlättat.)

Jag är som sagt väldigt pragmatiskt lagd så att älta är inte för mig. Jag tänker inte dra hela bakgrunden till varför vi ens hamnade där vi hamnade och vad som sen ledde till otrohet och separation.. men vi var båda två i kris just då och så som vi kommunicerade (eller inte kommunicerade) så hade det lika gärna kunnat varit jag som vänt mig utåt för bekräftelse. Så illa var det. 
Därför visste jag också att jag kunde lita på min man när han sa att han ångrade sig, förklarade vad som hänt och lovade att jag aldrig skulle behöva vara med om något liknande igen. Jag hade ingen anledning att misstro honom då och jag har inte haft det senare heller utan den dialogen, den kommunikationen - den har vi koll på nu.

Alltså - när jag förstod att han ångrat sig, att jag hade känslor kvar och att det fanns en vilja hos oss båda att försöka så var det liksom där fokus låg. Jag säger inte att det var lätt, det var det vidrigaste jag varit med om i mitt liv. Det krävs att man lägger alla kortet på bordet och verkligen går vidare. Och där ligger det inte för mig att älta saker eller sitta och fundera på tänk om utan då har jag annat jag väljer att fokusera på. Som jag skrev häromdagen, märker man att det gnager och skaver och man inte kan släppa det så får man kanske förstå att det inte kommer hålla i längden. Jag hade i alla fall inte velat leva så.