Ältandet efter otrohet, hur länge? Hur påverkade det sig som varit den otrogna?

Ja, du gör ju som du vill. För mig hade det som sagt inte funkat, ännu mer försvårande just p.g.a de omständigheter som finns i ditt fall med kk osv.
Även att hon inte ångrar den tiden hon var otrogen, utan bara konsekvensen av det...Hua..

Kan säga att, just vad det gäller din ursprungliga fråga, så blev jag bedragen för en jäkla massa år sedan i mitt första riktiga förhållande. Mycket vatten har flutit under broarna sen dess, och jag gjorde slut på stört. Förlåtit har jag gjort för länge sedan. Men glömt...Nä.
Den erfarenheten har faktiskt format och påverkat mitt liv och tillit till alla förhållanden därefter.

Ojdå, det låter som att jag trampade på en öm tå.

Det jag säger hör absolut ihop med trådstarten och ältandet. För om du gjort våld mot dig själv, dvs din självbild och din stolthet av rädsla för att förlora henne så är det klart att du kommer älta. Om du ältat detta i ett år så betyder ju det att du helt enkelt inte kan förlåta det hon gjorde och det är helt ok, man måste inte förlåta allt men det går att komma över det. Men om du inte kan förlåta det hon gjorde och fortfarande ältar så borde du fråga dig själv varför du är kvar med henne. Är det bara kärlek eller beror det oxå på rädsla?

Som flera varit inne på i denna tråd så förlät du ju alldeles för lättvindigt och det hänger förmodligen ihop med din rädsla för att förlora henne. Om du är mer rädd att förlora henne än något annat i världen så spelar det liksom ingen roll vad hon gör, du kommer hitta sätt att acceptera det ändå. Och så länge hon oxå vet det (vilket hon förmodligen gör med tanke på hur lätt du förlät) så finns det ingen som helst incitament för henne att respektera dig mer än vad hon gjorde då. Du förlåter ju allt ändå bara hon inte drar.

Förstår att detta kan vara en sten som är svår att välta och blotta allt det äckliga som krälar runt där, men om du vill kunna förstå dig själv och din reaktion bättre så behöver du kanske göra det ändå. Och du behöver absolut vara krass och realistisk både med dig själv och dina känslor men oxå med henne och hennes agerande. För ja, oavsett hur mycket du älskar henne så betydde du inte speciellt mycket för henne när honlämnade dig, den andra snubben betydde mycket mer och den enda anledningen till att hon kom tillbaka var för att han tydligen inte var så bra som hon först trodde. Mao var du ett andrahandsval. Det betyder förstås inte att du behöver vara det nu, men då var du det och det behöver du inse och acceptera.

Sen kan du såklart hellre välja att skita i det och bara försvinna in i en överromantiserad rosa bubbla men det kommer förmodligen inte förändra hur du mår.

Lägger inga aspekter på det, men av ren nyfikenhet.
Vad är dina "mängd parametrar"

Hej ts!

Jag har varit där, separerat och skilt mig för ett antal år sedan.
En bit jag saknar i tråden/diskussionen och dina beskrivningar om er process är själva analysen om varför det alls hände.

I vår rådgivning sa terapeuten något som verkligen är intressant, själva kärnan i otroheten; Hon beskrev att det i all otrohet finns någonting, en saknad, en längtan, någonting som man inte får tillräckligt i sin relation.

För den otrogne kan det vara viktigt att försöka förstå detta på djupet, kanske för båda om man bestämmer sig för att fortsätta eller försöka igen. Det är inte nödvändigtvis så enkelt som sex. Kanske (troligen) handlar det om andra faktorer som saknas. Kanske är den otrogna inte ens medveten om detta själv utan det utvecklas till en slags driv och längtan efter något.
Det kan vara kommunikation, tillit, närhet (inte bara fysisk), respekt eller att man växer ifrån varandra på olika sätt.

Oavsett vad så kan det vara klokt att försöka analysera och förstå detta så man kan jobba med detta och vara uppmärksam på hur relationen utvecklas.
Förlåta är nödvändigt och fint, det går inte att hålla partnern "gisslan" utifrån ett snedsteg för all framtid, man orkar inte heller vara konstant misstänksam.

Att det finns en kärlek i botten är ingen garanti om man inte förstår varför det gick fel. Det är inte nödvändigtvis bara den otrognes snedsteg som är problemet utan det kan finnas grundläggande problem i relationen som behöver rättas till. Sen måste man givetvis båda vara beredda på att kämpa för relationen.

Har den ena redan bestämt sig och gett upp så kommer det ju sluta med att man går isär.

Jag kanske missar något här TS men utifrån det du beskriver så verkar ni inte riktigt ha hittat några svar på vad det är/var för saknad som drev henne till otrohet?
Om detta stämmer, att ni inte riktigt vet varför det hände. Hur kan ni vara säkra på att hennes längtan/saknad (det som brister) inte återkommer och blir ett problem igen...?

Jag är som sagt väldigt pragmatiskt lagd så att älta är inte för mig. Jag tänker inte dra hela bakgrunden till varför vi ens hamnade där vi hamnade och vad som sen ledde till otrohet och separation.. men vi var båda två i kris just då och så som vi kommunicerade (eller inte kommunicerade) så hade det lika gärna kunnat varit jag som vänt mig utåt för bekräftelse. Så illa var det. 
Därför visste jag också att jag kunde lita på min man när han sa att han ångrade sig, förklarade vad som hänt och lovade att jag aldrig skulle behöva vara med om något liknande igen. Jag hade ingen anledning att misstro honom då och jag har inte haft det senare heller utan den dialogen, den kommunikationen - den har vi koll på nu.

Alltså - när jag förstod att han ångrat sig, att jag hade känslor kvar och att det fanns en vilja hos oss båda att försöka så var det liksom där fokus låg. Jag säger inte att det var lätt, det var det vidrigaste jag varit med om i mitt liv. Det krävs att man lägger alla kortet på bordet och verkligen går vidare. Och där ligger det inte för mig att älta saker eller sitta och fundera på tänk om utan då har jag annat jag väljer att fokusera på. Som jag skrev häromdagen, märker man att det gnager och skaver och man inte kan släppa det så får man kanske förstå att det inte kommer hålla i längden. Jag hade i alla fall inte velat leva så.

Tack för ett bra svar. Det fanns en bakomliggande orsak som bestod i att jag inte fanns där i vardagen tillräckligt och var dålig på att se henne i den och nog tog henne lite för givet. Så när den här spralljöken började uppvakta henne genom att tala om hur fin och bra hon var, så föll hon till föga för honom. Han bekräftade helt enkelt på ett sätt hon inte upplevde att jag gjorde. 

Vi bodde inte ihop när det hände och jag hade svårt att möta de behov hon hade av att ses, inte minst beroende på mitt jobb samt att jag hade en tonåring som var inne i en period som krävde stor uppmärksamhet. Dessutom trivdes jag aldrig hemma hos henne. 

Vi sågs 3-4 gånger i veckan, sov 2 nätter ihop, och det tyckte hon var för lite. När vi däremot sågs så var det bra. Vi hade kul ihop, mös tillsammans med mycket närhet och bra samtal. Vårt sexliv var bra även det. Vi har aldrig någonsin utelat några hårda ord till varandra eller haft några egentliga gräl. 

När detta hände var jag mannen i hennes liv, sa hon, men hon var inte nöjd. Så för mig blev det en överraskning att hon ville ut. Hon föll för bekräftelsen från en person hon var trygg med och haft en tidigare relation med. 

Det är i stora drag den bakomliggande orsaken. Men. Vårt förhållande var inte utom räddning, vi har det bättre än någonsin, så hon hade inte behövt ta svängen runt det här asets sovrum. Hon är konflikträdd, detta blev ett sätt för henne att hitta en snabb lösning på det som inte var bra, en enkel väg ut. Det ligger nog en del i att hon är lite av bekräftelsetorsk också. 

Jag anser såklart att hon kunde ha grävt där hon stod, vårt förhållande var inte så sargat. Jag tycker dessutom det är under all kritik att hon behöll relationen med sin gamla kk, om än bara via sms initialt. Sådana kontakter raderar man i ett seriöst förhållande. Hon var dessutom uttalat motståndare mot otrohet, sa att hon kände sig så trygg med mig, men hade alltså inga problem med att behålla den här kontakten. 

Det var hennes beslut till 100% att vara otrogen, helt oavsett orsak. Det fanns en annan lösning och med hjälp av terapi, både enskild och i par säger hon sig ha fått nyttiga insikter. Så jag väljer att känna mig tillräckligt trygg i att detta bara var en engångsgrej, att det inte kommer att hända igen, analysen om vad som hände är gjort och även vänd in och ut på. Hon har haft hjälp av terapin vilket även speglar sig i hennes yrkesliv där kollegor helt plötsligt har fått se henne gå upp i vind om hon inte håller med om något. Det märks även hemma. 

Vi pratar mycket och jag måste känna att den ånger och ångest hon uttrycker är ärligt menad, för det blir en bättre grund att stå på då jag tagit beslutet att fortsätta. Och om det kom något bra ur den här skiten, så är det att jag faktiskt värdesätter henne på ett annat sätt. Känslan jag hade när jag höll på att förlora henne, den var vidrig då detta lite klyschigt faktiskt är kvinnan i mitt liv. 

Det kommer att ta tid för henne att återställa förtroendet och det kommer att ta tid innan smärtan lämnar mig, men vi ser framåt. 

Låter bra.

Jag hör att det finns kvar en del bitterhet hos dig, du betonar att det var hennes beslut att vara otrogen - vilket givetvis är helt korrekt.

För att verkligen bygga en stark relation behöver du dock ta ansvar för din del av relationen och vara närvarande fullt ut (som du också verkar ha bestämt dig för).

Även om det är helt och hållet hennes ansvar att hon valde att vara otrogen så har du ett ansvar för att relationen inte var bra. Du kan inte reparera relationen själv men det kan inte hon heller. Det blir ett gemensamt ansvar.

Kanske behöver hon också hjälp att förstå sig själv, svar på vad det är för bekräftelse hon söker/behöver. 

Rent allmänt så är det klokt att inte älta det som hände - om man bara kommit tillräckligt långt att man förstår varför det hände. Då behöver man bestämma sig för vad man vill, förlåta, släppa och titta framåt.
Tror inte heller det hjälper dig att fortsätta vara bitter på den andra mannen. Han var tillgänglig och hon valde att gå till honom - varför skulle han säga nej?

Om sambon är attraktiv kommer män att visa intresse regelbundet, det är svårt att undvika. Det är hon som behöver vara trygg med sig själv, med dig och i er relation. Som ordspråket säger:

"Du kan inte göra något åt att fåglarna flyger runt ditt huvud - men du kan hindra dem att bygga bo i ditt huvud."

Nja, riktigt så enkelt är det nog inte. Innan man ens kan börja prata om eventuella problem i relationen som behöver lösas gemensam så måste man försonas kring själva otroheten. Och om TS fortfarande ältar det så har de absolut inte försonats kring det. Många verkar tyvärr tro att man kan skippa den biten och bara konstatera att den ene gjorde fel och så är det klart och man kan gå vidare till nästa steg... så enkelt är det inte. Med försonas menas försonas HELA vägen, både logiskt OCH känslomässigt.

Att ens sambo är attraktiv och kommer locka till sig andra mäns intresse är lätt att acceptera om förtroendet för sin partner är intakt, för då förlitar man sig på att personen är kapabel att säga ifrån själv. Det är en HELT annan sak att begära det av någon när förtroendet är krossat och personen precis bevisar att hon inte gick att lita på och inte alls var kapabel att säga ifrån själv. Det är lite som att begära att någon ska ge en laddad bössa till någon som precis skjutit personen. Det kan man inte begära av någon förrän förtroendet är återuppbyggt, och det hänger främst på henne, inte honom.

Det där med fåglar och bon låter fint, men ibland är det oxå värt att fundera över VARFÖR fåglarna flyger runt. Ibland flaxar ju fåglarna runt för att det ligger ett lejon och lurar i buskarna 

Om du "ältar" betyder ju det att du inte kan sluta tänka på det, om du inte kan sluta tänka på det är det ju så att det inte är över för dig.

Det finns som jag vet inget sätt att överlista sig själv. alltså du kan inte komma förbi att din tjej var otrogen hur mycket du än vill, du drar bara ut på det som är oundvikligt, du måste gå vidare. Inte det du ville höra, men så är det, du har ju själv svaret.

Lämna henne, innan du driver dig själv till vansinne.

Nu vet inte jag hur man bär sig åt för att försona sig med otrohet. Den otrogne har ju bevisat att under vissa omständigheter går det inte att lita på hen. Det enda är tid, och den är olika för alla.