Dåligt samvete av tanke på att skaffa syskon

Har inga barn men fick ett syskon vid ca 1,5. Du kommer säkert få prioritera den yngre först ibland men i slutändan är det inget som de kommer att komma ihåg eller påverkas av. Det är inget som brukar ärra barn. Jag hade nog hellre skaffat ett syskon nu än senare.

Jag hade samma tankar som dig, men eftersom vi så gärna ville ha två barn så skaffade vi ett syskon som föddes när sonen var 3 år. Vi tyckte att det var en bra ålder för ett syskon då sonen var mer självgående, men vi har varit och är fortfarande noga med att inkludera sonen i allt ifrån blöjbyte till matning och vi försöker avlägga tid enbart för sonen så att han inte ska känna sig åsidosatt.

Jag känner igen mig väldigt mycket.
Men det finns egentligen bara ett tips att ge och det är att vänta. NÄR eller OM du börjar känna längtan efter ett till barn så kommer detta att ge sig. Dvs du kommer att känna så starkt att du vill ha ett till barn/ett syskon så att alla andra känslor ger med sig. De kommer bli sekundära.

Sen är det ett faktum att två barn tar mer tid än ett. Det är två som ska ges omsorg (i olika faser dessutom), två som ska ges närhet, två som ska utmanas och utvecklas, två som kan bli sjuka och behöva tas om hand (mer vab = mindre jobb) osv. Men längtar man så tror i alla fall jag att man har bedömt att det ändå är värt det så att säga. 

Just nu känns det som att det är väldigt många normer, måsten och borden inblandat. Och jag undrar om människan helt tappat förmågan att lyssna till sig själv. Grannen som har en ettåring berättar att hon är gravid. Kul tänker jag. Men behöver jag ta den informationen och börja spegla den mot min egen situation? Behöver JAG skaffa ett till barn för att grannen gör det? Och so what om alla mammor utom jag är gravida inom två år? VILL jag (och min partner) ha fler barn just nu? Om svaret är nej så är det bara att släppa för det har ingen relevans för oss eller det liv som VI valt att leva.

Vi var 100% nöjda i massor av år efter att vi blivit föräldrar och den situationen hade ingen oss räknat med. Vi har båda syskon och innan vi fick barn så var vår "plan" att ha två barn hyfsat tätt. Men vi bestämde rätt så omgående att det var bra som det var, med ett barn. Sen började barnlängtan väckas hos mig efter 6-7 år och då var vi precis där, jag såg inga hinder eftersom jag verkligen börjat se oss två med fler än ett barn. Medan min man nästan bara såg hinder; vi hade flyttat och huset var inte barnsäkrat, vi var förbi förskoleåldern, vi hade inga småbarnsgrejer kvar, vi hade klarat oss igenom alla förskolesmittor och han var inte redo att börja om alls. Jag var totalt medveten om allt detta men jag var redan förbi det stadiet. Medan han behövde mer tid.

Idag har vi två barn, en i högstadiet och en som går på förskolan. Det är många som tycker det är märkligt att ha sån stor åldersskillnad när man inte har några fertilitetsproblem utan bara för att man "valt" att göra så. De frågar ofta mig om det är samma pappa tex. Men jag är ändå glad att vi valde att göra det som passade oss bäst och inte bara köra på för att det är så alla andra gör. Så här blev det för oss och i efterhand kan jag se att det var precis så det skulle bli.

Tusen tack för ditt utförliga och kloka svar!

Det är lite så jag känner, normen är att skaffa barn nr 2 tätt och det stressar mig lite trots att det egentligen inte är det jag själv vill just nu, känns som är så lättpåverkad kring hur andra väljer att göra

Varför så bråttom? Vi har drygt 3 år mellan våra, då är det äldre barnet mer självgående, kan leka, äta, klä på sig själv osv. Sedan blir det klart en omställning för första barnet, men i den åldern börjar de intressera sig för kompisar så allt kretsar inte kring mamma och pappa. 

Ingen orsak!. Det är tufft att vara den som går emot strömmen. Men ännu värre att göra som alla andra bara för att. Och kanske känna i efterhand att det blev fel, att man borde följt sin magkänsla.
Jag menar inte att ett barn är fel, jag tror inte att man ångrar de barn man får. Men jag är helt övertygad om att man kan känna att man ångrar själva situationen. Om de farhågor man hade besannas och man går emot sin egen instinkt. Då är det bättre att vänta och känna efter. En vacker dag vet man exakt hur man vill ha det!