Mår dåligt över vårat distansförhållande

Japp det är vanligt och en stor anledning varför distansförhållanden sällan håller över tid.
De flesta vänjer sig aldrig, inklusive mig själv och min man. Men det finns undantag vet jag men jag begriper mig inte på hur de står ut.

Vi flyttade ihop efter drygt 1 år. Hade vi inte flyttat ihop då hade vi gått skilda vägar, slitningarna mellan hopp och förtvivlan blev för stor.

Jag kan gissa att jag är likadan som du och inte kommer vänja mig med distansen.

Att bara träffas varannan helg eller ännu mer sällan känns inte som ett förhållande för mig. Jag vill såklart ha den fysiska kontakten.

Jag är rädd att vi kommer tappa gnistan, fastän det går att använda sig mycket av tekniken som finns idag.

För mig är det en gåta de som klarar av att ha distans i flera år. Mycket starkt jobbat måste jag säga.

Hade ett distansförhållande med min nuvarande sambo i 1 år innan vi flyttade ihop. Innan distansen bodde vi samman i 6 månader. Vi sågs kanske var femte vecka pga olika EU länder, han är ifrån Slovakien. Det var en annorlunda period men vi lyckades att göra den till något romantiskt och den perioden har idag stärkt vårt förhållande och är oerhört värdefull för oss. En påminnelse att inte ta varandra för givit och att prioritera vårt förhållande.

Vill ni så klarar ett förhållande en period av distans men du måste försöka att bli en bättre distanspartner! Skicka brev och presenter då och då, dela med dig av småsaker, artiklar och små uppdateringar om vad du gör. Peppa honom att ha roligt och ha roligt själv. Ordna en överraskningsvisit. Försök alltid att ha nästa träff planerad när ni skiljs åt. Lycka till!

Fast problemet här är ju inte att ni har distans utan att du inte har nåt liv utan klänger dig fast vid honom. Gör nåt annat istället med din tid, istället för att älta vad han har för sig. Det där låter inte alls sunt.

Tack för svaren.

Det är inte riktigt så att jag ältar vad han har för sig och vem han är med osv. Jag pysslar på med mina saker och intressen men det hjälper inte ett dugg.

Jag talade med en professionell om detta, inget att förlora på det liksom, men det har inte hjälpt alls än så länge. Känslorna är kvar som det hela började med dag 1 för 7 veckor sedan. (Inga psykiska problem tidigare)

Jag kanske bara är den som inte fixar ett distansförhållande. Min ork till det här börjar ta slut, jag kan inte gå omkring och må dåligt på det här sättet.

Jag är just nu inne på att jag ska ge det några veckor till och ha ett samtal med honom och besluta vad vi ska göra, för det här fungerar inte.

Vad hade ni själva gjort? Tycker ni att jag är för otålig?

Jag kan själv tycka det ibland, men samtidigt kan jag inte rå för att jag mår dåligt, jag försöker göra allt för att inte göra det.

Jag hade gjort slut. När man är 28 ska man fundera på att bli sambo, skaffa barn och leva ihop. Inte flytta till en studenstad och studera i 3 år. Skulle se det som bortkastad tid att gå runt och må dåligt varje dag.

Om du inte har barn vv eller något annat som låser dig (?) så flytta då? Plugga något - utbudet i Uppsala är ju enormt- eller byt jobb. Uppsala är en bra stad, det kan vara en bra erfarenhet. Det är också bekvämt pendlingsavstånd till Stockholm om du skulle få hugg på jobb där. Så kan ni flytta tillbaka sen. Tids nog kan du vara låst av barn, hus mm så passa på.