• Anonym (Meles Meles)
    Sat 25 Sep 2021 17:25
    3301 visningar
    67 svar
    67
    3301

    Jag har hamnat i helvetet, ett sista rop på hjälp.

    Mitt liv har förvandlats till ett rent helvete. Jag är 31 år gammal och bor hemma, jag har inte längre kvar en endaste vän, jag har aldrig haft en flickvän, jag jobbar inte, jag lider av en psykisk sjukdom. 
    Problemen började efter gymnasiet. Gymnasiet var det sista jag lyckades slutföra, sedan dess har jag inte uträttat något av värde. Jag gick ut naturprogrammet på gymnasiet med höga betyg, jag tog körkort när jag var 18 år, jag hade sommarjobbat, allt var bra.

    Året efter gymnasiet drabbas jag av förföljelsetankar som har hållit på sedan dess fram tills idag. Jag har går och har gått hos psykologer, stoppat i mig flera olika antipsykotiska mediciner, men inget hjälper det minsta. Mina vanföreställningar består. Det uppkommer tankar som jag inte kan släppa och bli av med, som att någon är i mitt hem och mixtrar med saker. Tankarna gör att jag inte kan ta tag i mitt liv. Jag har sedan 7 år tillbaks gått på högskolan och jag borde varit färdigutbildad för 4 år sedan. Men jag har tvingats ta studieuppehåll på studieuppehåll eftersom mina psykbesvär kommit i vägen. Jag har även tappat ALLA mina vänner och är helt ensam sedan många år tillbaks. Jag har inte någon att ringa eller träffa, någon tjej är det inte tal om. Jag har aldrig haft en flickvän, jag har aldrig haft sex eller nått. Detta trots att jag är betraktad som "attraktiv". Blond, ganska lång, normalbyggd osv. Att se sina jämnåriga skaffa barnfamilj och avancera på sina arbeten samtidigt dom man inte kommit någonstans, det är jobbigt och skär i hjärtat. Att se hur andra gifter sig med sina livskärlekar samtidigt som man själv aldrig ens fått ligga, det är jobbigt. Ska tilläggas att jag även upplever olycklig kärlek då jag förälskat mig i en kvinna som jag aldrig kommer kunna bli ihop med.

    Känslan jag dagligen går med är en kombination av ångest, oro, hopplöshet. Jag känner mig otroligt ensam och det är verkligen tärande. Ingen bryr sig om mig, ingen älskar mig, jag betyder inte något för någon. Jag har hamnat i helvetet känns det som. Det har gått så långt att jag funderat på att konvertera till islam och kanske flytta till något islamistiskt land för att slippa västvärlden där jag helt misslyckats och utestängts från all gemenskap. 

    Hjälp någon. Jag orkar inte med detta mer. Jag står inte ut med detta.  
      

  • Svar på tråden Jag har hamnat i helvetet, ett sista rop på hjälp.
  • Anonym (Peter­)
    Sat 25 Sep 2021 18:10
    #1
    +1

    Beklagar verkligen.

    Har du stöd av din familj?

    Vad har psykologerna föreslagit för behandling mer än medicin?

  • Anonym (Hjälp­)
    Sat 25 Sep 2021 18:17
    #2
    +1

    Det var verkligen inte kul att läsa om hur du har det, jag beklagar.

    Du måste väl kunna få bättre hjälp med dina förföljelsetankar? Har du fått någon diagnos?

    Du skulle inte kunna arbetsträna, så du får komma ut och träffa människor som du kan skapa relationer till?

  • Anonym (Meles Meles) Trådstartaren
    Sat 25 Sep 2021 18:27
    #3
    Anonym (Peter) skrev 2021-09-25 18:10:57 följande:

    Beklagar verkligen.

    Har du stöd av din familj?

    Vad har psykologerna föreslagit för behandling mer än medicin?


    Tack. 
    Jag bor hos min mamma. Min pappa är död. Några syskon eller kusiner har jag inte. 

    Psykologen jag har nu tror på att jag måste försöka socialisera mig, typ komma ut i samhället och göra saker, träffa folk. Men det är ju så svårt att göra det. Sverige är ett isolerat land, när man väl har tappat sin umgängeskrets så är det jättesvårt att bygga en ny igen. Det tar även emot att göra som att plugga eller dejta eftersom man känner sig förföljd. Det är en komplicerad situation som är svår att förklara. För att kunna orka göra saker måste förföljelsetankarna försvinna, men de är så svåra att bli av med. Mediciner fungerar verkligen dåligt. Är verkligen besviken på mediciner. 
  • Anonym (Meles Meles) Trådstartaren
    Sat 25 Sep 2021 18:34
    #4
    Anonym (Hjälp) skrev 2021-09-25 18:17:27 följande:

    Det var verkligen inte kul att läsa om hur du har det, jag beklagar.

    Du måste väl kunna få bättre hjälp med dina förföljelsetankar? Har du fått någon diagnos?

    Du skulle inte kunna arbetsträna, så du får komma ut och träffa människor som du kan skapa relationer till?


    Okej, tack. 

    Medicinerna fungerar inte. Jag har testa flera antipsykotiska mediciner. Sedan har vi psykologsamtal. Jag får 1 samtal per vecka, mer har de inte att erbjuda om man inte kan betala en egen och det har jag inte råd med. Så jag träffar en psykolog 60 minuter i veckan, det är för lite tror jag.

    När det gäller arbetsträning så har jag gått en del på en form av daglig verksamhet för folk med psykisk ohälsa. Men det är svårt att hitta vänner där. Många som går där är folk som jag inte kan tänka mig att hänga med av olika anledningar. Många som arbetar där, personalen är folk som jag verkligen känner att jag skulle kunna hänga med privat. Men de är ju "anställda" och jag är betraktad som ett sjukdomsfall, så de vill ju antagligen inte hänga med mig privat utan vill dra en gräns mellan arbetet och det privata. Jag förstår det, men samtidigt så känns det såklart i hjärtat att man är betraktad som en en sjuk och annorlunda individ. 
  • Anonym (A)
    Sat 25 Sep 2021 18:38
    #5

    Beklagar, hoppas att du får stöd av familjen.

  • Anonym (Meles Meles) Trådstartaren
    Sat 25 Sep 2021 18:39
    #6
    Anonym (A) skrev 2021-09-25 18:38:50 följande:

    Beklagar, hoppas att du får stöd av familjen.


    Har ingen. Bara min mor som givetvis själv är utsliten av min psykiska ohälsa och situation. Har inga syskon och min pappa är död. 
  • Anonym (Peter­)
    Sat 25 Sep 2021 18:47
    #7

    Nog måste vården kunna hjälpa till med mer än medicin?

    Rena samtal låter ju inte som det är tilltäckligt, vad annat har de testat?

    Tycker du du ska ?ut och socialicera? bara sådär, på egen hand?

    Jag tror det är viktigt att du får hjälp att hitta strategier och rimlig delmål där du inte misslyckas. Små saker du ska testa, och strategier för hur du kan hantera måendet om du får en episod medan du är ute. Har ni pratat om det?

  • Anonym (Meles Meles) Trådstartaren
    Sat 25 Sep 2021 18:56
    #8
    Anonym (Peter) skrev 2021-09-25 18:47:04 följande:

    Nog måste vården kunna hjälpa till med mer än medicin?

    Rena samtal låter ju inte som det är tilltäckligt, vad annat har de testat?

    Tycker du du ska ?ut och socialicera? bara sådär, på egen hand?

    Jag tror det är viktigt att du får hjälp att hitta strategier och rimlig delmål där du inte misslyckas. Små saker du ska testa, och strategier för hur du kan hantera måendet om du får en episod medan du är ute. Har ni pratat om det?


    Han jag har som psykolog tycker att jag ska vara ute på den arbetsaktiviteten jag är, den där dagliga verksamheten. Han säger att jag kan vara där tills jag är redo att plugga igen. Sedan har han gett mig nr till någon på nått som kallas peer support där man kan få någon kontaktperson att göra saker med, typ någon som själv haft psykiska problem. Det är så svårt att ta tag i saker också när man mår som man gör. 

    Grejen med mina problem är att de är lågintensiva. Jag har paranoida tankar om saker som kan ha inträffat för flera månader sedan, men som jag inte kan släppa, som jag hakar upp mig på. Som ligger kvar och får mitt välmående att gå ner. 

    Det känns som att jag misslyckats helt i det västerländska samhället. Jag vet aldrig om jag kommer kunna fungera normalt här, kunna uppleva välbefinnande. Det är så mycket krav, så mycket stress, så isolerat och kallt. Man blir ju självmordsbenägen tyvärr, går med sådana tankar. 
  • Anonym (Tjej)
    Sat 25 Sep 2021 18:56
    #9

    Hej, vi kan prata om du vill. Är i din ålder (90:a) och varit i en liknande sits med långvarigt dåligt mående men lever nu ett normalt liv. Säg till om du vill prata, vi kan prata anonymt på kik eller snap om du vill. Ingen förtjänar att må som du gör och vet hur det känns. Kram

  • Anonym (Peter­)
    Sat 25 Sep 2021 18:58
    #10
    Anonym (Meles Meles) skrev 2021-09-25 18:56:43 följande:

    Grejen med mina problem är att de är lågintensiva. Jag har paranoida tankar om saker som kan ha inträffat för flera månader sedan, men som jag inte kan släppa, som jag hakar upp mig på. Som ligger kvar och får mitt välmående att gå ner. 


    Hur jobbar ni med det här?
Svar på tråden Jag har hamnat i helvetet, ett sista rop på hjälp.