Snälla ge mig kraft att lämna!!

Har skrivit tidigare!

Efter något bråk för exakt en vecka sedan så sa han att jag ska lämna huset...vilket jag gjorde, men visste inte vart jag skulle ta vägen. Sen hämtade jag kläder etc för en månad framåt och bor hos min mamma. Han var iskall när jag dagen efter hämtade mina saker. Han hade tagit bort alla bilder och saker från mig. Ledsen packade jag mina saker medan han var borta. 

2 dagar senare ringer han och gråter att jag ska komma till honom, att han måste ljuga för alla att det inte är slut...vi kan väl snälla sköta det snyggt, bla bla....jag åkte ut och vi hade den bästa dagen ever. Vi bestämde att vi skulle gå till en psykolog, skriva papper med jurist att han inte kan slänga ut mig etc. Men så började vi återigen prata om hans bortskämda barn och jag fick dra.

Jag bor sedan förra veckan i min mammas lägenhet och får min egen lägenhet i slutet av månaden. Varje dag är som en stor klump i magen och jag bara gråter. Jag klarar inte av hans bortskämda barn och han skyddar dem i vått och torrt emot mig.

Vet inte hur jag ska vara stark och stå emot. Blockade honom på fb och insta, men då fick han panik och ringde vänner som fick ringa upp mig och säga att jag måste blocka upp, annars slänger han ut resten av mina saker på gatan.

Älskar denne sjuke man, och är besatt av honom. Varför?? Han är ju så elak.

Fattar absolut ingenting. 

Erbjuder honom särbolivet där vi ses på helgerna så jag slipper se hur han skämmer bort sina barn etc, men då säger han att det är 100% slut. Då måste jag ta det.

Enligt honom har han absolut inte gjort slut. Jag vill inte att det är slut, utan att vi skall vara särbos och testa det, så jag slipper problemen med att känna mig som inneboende och bli utslängd, samt irritera mig på hans barn.

Han vill sambo o inget annat.

Känns som att vi har allt det jag önskar av en man när inte barnen är inblandade. Han är omtänksam, generös, omhändertagande, snygg, attraktiv, lojal, stabil....

Vi skrattar och har roligt.

Men så fort det kommer upp barn (18,5 år och 16 år) så blir han helt förändrad. Han har förlorat alla sina kvinnor pga barnen, som han inte vet hur man uppfostrar. Jag vill att han ska inse och förstå att han inte ska göra samma misstag igen!! Men han skyller allt på mig och kallar mig barnhatare för att jag inte tolererar att barnen inte vill plocka undan efter sig, äter upp all mat, stökar ner och sitter i vardagsrummet hela kvällar och kollar youtube när de har ett eget vardagsrum. Så vi måste gå in i sovrummet och kolla där.

Jag hade tyckt att allt var perfekt om han bara kunde förstå att barnen måste lära sig ta hänsyn till vuxna. Han säger att det är vuxna som ska ta hänsyn till barnen. Vi tänker så olika och kommer ingenstans.

Jag vet! När jag tänker på hur han är och får distans så mår jag illa! Han är en fd sverige mästare i en sport så han är van vid att vinna och få sin vilja igenom, kosta vad kosta vill! Han är envis och bryr sig inte om personen aldrig mer vill prata med honom. Han har gjort så mot sin bror, syster och många nära vänner. Han är för stolt helt enkelt.

Jag har gått för långt med att klaga på barnen, att de är ouppfostrade och lata. Tror ingen förälder vill höra det, även om det är sant. Han stod upp för mig under de första 2 åren som sambo och sade åt dem, men ett tag efter att sonen flyttat till mamman och när även dottern hotade med att göra samma sak, så vände han tvärt. Han sa att nu får det vara nog med mitt barnmobbande. Och sedan dess har det varit barnens vilja och de har på något sätt kört över mig nu. Dottern vet att vad hon än gör så håller numera pappan med henne och inte mig. så jag är definitivt förloraren i det hela. Min tanke var att vi skulle skapa regler tillsammans så att alla skulle anpassa sig, visa hänsyn och må bra. Men sonen var smart som drog, för iom detta så blev jag den stora boven i det hela.

Jag misstänker dock att sonen trodde att han skulle lyckas få iväg mig, att flytta ut, eftersom han gjorde samma sak med sambons ex. Men denna gången ville inte sambon låta barnen vinna igen! 

Hursomhelst så tycker jag som ni; det kan inte vara kärlek om man inte låter den andre bo i egen lägenhet när det inte fungerar med barnen. Vi har ju försökt och det har inte fungerat, så då borde man testa något annat för att se om det fungerar bättre.

Tack!
Han slänger inte ut mina saker och inte mig heller egentligen. Utan han mobbar ut mig och hotar. Jag har som tur är min mammas lägenhet i väntan på min egen som blir ledig 1 november. Så glad att jag inte lät mig manipuleras av honom att ta bort min lägenhet.

Vi träffades i helgen och hade det underbart...sista chansen! Men han ger sig inte. Det enda han vill är att min lägenhet skall sägas upp och att jag bor hos honom och barnen och aldrig får säga något negativt igen om dem. Det är hans regler som gäller. Jag bad och bönade och bad honom att förstå att jag måste ha min trygghet ifall detta händer igen. Så att jag slipper bo kvar om det någon gång skulle ta slut.
Han vägrar lyssna eller förstå! Har aldrig träffat ett sådan ego. Hur kan man vara så fruktansvärt elak mot någon man tycker om!? Jag vill inte ha något av honom, vill inte ha hans möbler, hus eller något. Det enda jag ber om är en trygghet ifall jag skulle bli utslängd.

Han vill inte köpa något med mig, han vill inte förstå mig eller min vilja. Det är fruktansvärt att jag har spenderat över 5 år på en sådan person. Är så besviken på alltihop.

Jag har alltid följt hans vilja, att flytta in till honom och hans barn i deras hus, i deras stad, jag har tagit bort vissa vänner och tom familjemedlemmar för att han bett om det och sagt att de påverkar oss dåligt...jag har försökt och försökt, men någonstans har jag känt att detta är ju inte rätt. Jag kan inte bli helt undergiven och inte våga säga eller göra det jag vill. Han kallar mig psykfall, alkoholist, ego, mytoman och barn....det tar aldrig slut med fula ord.

Nu släpper jag honom fri med sina barn. Jag försökte in i det sista, men han tog inte emot min hand.

Det känns befriande, samtidigt som det är en stor förlust. Vi har ju det så otroligt fint och bra när det är bra. Tex i lördags då vi bara gick och kramades och pussades, var på hockey och bio och allt bara flöt på som i en romantisk film.

HUR kan allt bara vända på 5 sekunder? Jag sa bara att jag måste in till min mammas lägenhet och hämta några saker. Då exploderar han och säger att jag är mytoman som har anledning att dra ifrån honom. Jag ber honom följa med, men det är redan försent. Han börjar återigen kalla mig för mytoman och ego. Sen går han ifrån och ber mig låta honom vara. Jag gråter och ber om att vi ska lösa det, men han är i sin egen värld redan. Han har vant sig vid att han kan göra hur han vill med mig sista tiden. De första 3 åren var det han som ständigt sprang efter mig och bad och bönade. Det har verkligen vänt. Jag har förnedrat mig sista tiden, kanske pga dåligt samvete för vad jag gjorde tidigare i förhållandet. Men det har blivit så infekterat att han reagerar på minsta lilla ord. Om jag ska till min mamma så förknippar han det med min lägenhet och att jag vill bort. Om jag inte kommer hem direkt efter jobb på barnveckan så är jag en barnhatare etc etc....

Eftersom jag är väldigt snygg så är detta det minsta problemet. Män hittar jag inom 5 minuter om jag vill, dessutom väldigt bra män. Men jag har extremt svårt att släppa taget om något jag älskar och fäst mig vid. Jag har svårt att bli kär och är svår att fånga. Men har man väl fångat mig så hänger jag mig kvar in i det sista och männen får övertaget. Jag blir nästan pinsam!!! Förstår inte varför detta sker !

Du har så rätt. Denne man misshandlade mig i över 2 år, tills jag sprang ut på vägen i morgonrock då en bil stannade och körde mig till polisstationen. En anmälan gjordes då automatiskt, men naturligtvis så manipulerade han mig till att ta bort den och även manipulera mina vänner till att säga att det inte har hänt. Efter det har han inte rört mig, men hans psykiska misshandel däremot har eskalerat. Tidigare sprang han efter mig och bad och bönade. Nu har han blivit tvärtom.

Denna gången känns det mer definitivt slut. Jag flyttar verkligen ifrån. Har talat med psykolog, jourhjälp, vänner, familj och verkligen ältat och fått ur mig allt. Det är redan dödsdömt, eftersom alla vet. Han däremot har inte berättat för någon.