Vanligt att känna sig olycklig?

Det är kanske vanligt att man har dessa tankar och känslor runt 40. Själv började jag att rannsaka mig själv när jag var 40, är nu 49. Jag kom fram till att jag är en loser på alla områden. Jag hade/har inget välbetalt jobb, jag är sjukpensionär på 50 procent, jag har ingen yrkesutbildning och just nu är jag arbetslös. Vet inte vart jag ska ta vägen. Vem vill ha någon som snart blir 50 och har dessa kompetensluckor? Jag är överviktig och deprimerad. Jag är dessutom oskuld och har små möjligheter att ändra på det. Dessutom skulle jag få en kraftigt ångest om jag skulle hamna i en sexuell situation. Jag klarar inte ett förhållande, men blir så ledsen när jag tänker på att jag kommer dö oskuld. Jag har aldrig varit populär bland tjejerna, jag var rädd för dem hela min ungdom. Det enda jag vill nu är att bli ung igen, slippa ångesten över ålderdomen som inte är så väldigt långt borta. De som växer upp idag har en helt annan uppväxt än den jag hade på 1980-talet. Jag finns på flera dejtingappar men ingen är intresserad. Sen bor jag i ett stort hus på landet och är inte flyttbar. Jag bor i samma hus jag alltid bott i, och det är ju också ett sänke enligt många. Då är man udda som aldrig har flyttat. Man är ett byoriginal.
Hoppas att du finner livsglädjen igen! Kanske en utlandssemester skulle vara av godo? Jag vet inte vad jag ska glädjas åt. Åldersångesten följer mig hela tiden. 50-årskris, har haft den så gott som hela 2021.
Om drygt en vecka, 14 oktober, fyller en av mina barndomskamrater 50. Vet ingenting om firandet än, det är knäpptyst. Verkar som om även han har en sorts ångest, han är barnlös som jag men bor med sambo på samma gård som alltid, han har heller inte flyttat. Ett manligt drag? Ja förmodligen.

Gör en förändring om du inte gillar ditt liv. Gå ner i tid så du får mer tid. Skaffa dig en hobby. Man måste inte sitta fast i ekorrhjulet.

Du är verkligen inte ensam om detta. Jag hamnade i samma situation för några år sen. Kände mig inte olycklig direkt men ändå inte lycklig. Den känslan är inte helt lätt att beskriva, kanske uttråkad och även besviken över livets gång trots att jag anses som väldigt framgångsrik på många plan. De där funderingarna började vid 40-års åldern, är 48 just nu. Jag började ?inventera? mitt liv och försökte skala bort allt som jag ansåg som en belastning. Jag älskar mitt jobb men insåg att bara jobba har ingen vidare mening för mig. Jag tog tjänstledig i sex månader och gjorde det som jag alltid ville göra. Resa, läsa, snickra, gå på konsert, träffa vänner, upptäcka nya saker, bara vara och komma fram till ett sätt att leva som ger mig tillfredställelse och känslan att livet har en mening.

Gav bort eller sålde massor med ägodelar och sålde bostan för att köpa ett mindre hus på landet. Gick ner i tid på jobbet och jobbar aktuellt bara tre veckor per månad.

Några år har gått sedan dess och jag tycker det var det bästa beslutet i mitt liv. Känner mig välbalanserad, inte uttråkad alls längre. Har massor med tid för mina barn och kan verkligen säga att jag är lycklig. Så här får livet fortsätta, gärna i många år till.

Har även barn och levde i ett samboförhållande som jag ansåg som destruktiv för mig. Lever själv nu med barnen varannan vecka.

Fundera hur du vill leva och ta bort allt som inte gör dig lycklig. Det kommer bli bra framöver. Lycka till!

Det kan räcka med att få loss lite extra tid. Vara ute en stund i naturen varje dag, skära ned på onyttigheter eller gå och lägga sig lite tidigare. Mindfulness är bra att lära sig, att vara i nuet. Barn är bra på det och vuxna dåliga. Anledningen till att tiden rusar på är att man alltid är i framtiden och funderar och planerar, i stället för här och nu.

Låter som att din vardag bara rullar på utan att du så att säga gör något. Identifiera varför du är uttråkad och låg. Behöver du byta jobb kanske? Känns jobbet roligt och lustfyllt, gillar du dina kollegor, chef och arbetsuppgifter? Hur ser din fritid ut, har du roliga fritidsintressen, hobbies?

Slentrian och uttråkning kan göra vem som helst låg, förändring är nyckelordet.

Hur gamla är barnen? Jag är också ca 40 och har två småbarn. Allt är jobb eller hushållsarbete eller barn. Lämna, jobba, hämta, leka med barnen, laga mat, hushållsarbete, nattning, jobba lite på kvällen, sova, repetera. Om och om igen.

Det har varit extra tungt under Corona när alla resor och allt roligt varit inställt.

Jag hoppas det blir bättre när barnen blir lite större?

Jag tror det är vanligt när man bara nöjer sig med det man har istället för att skaffa sig det man vill ha. Varför nöja sig med en halvdan relation istället för att jobba på den så den blir riktigt bra? Varför jobba så mycket när du kan gå ner i tid och få mer tid för dig själv ? Varför inte skaffa dig en hobby och planera något som du har att se framemot?

Jag har accepterat att jag aldrig kommer bli lycklig och nöjer mig med att bara vara...vanlig. Jag är van.

Det är nog ganska vanligt. Vet inte riktigt vad anledningen är, det finns nog flera.

Du fick ett schysst tips ovan angående mindfulness m.m. Inte dumt alls. Jag skulle faktiskt vilja gå så långt som att föreslå att du tar 3-4 dagar själv någonstans (helst en vecka egentligen), helt ensam. Hyr en stuga någonstans, vandra, campa, eller vad som helst. Klipp all social media och använd mobilen minimalt, stäng helst av den helt, eller åtminstone på ljudlöst, och inga samtal. Och reflektera.

Det kommer att hända något med dig, kanske redan under dag 2. Det kan bli läskigt. För om du inte har någon annan där, vem tvingas du då möta? Jepp... dig själv. Du kommer liksom inte undan. Det är därför majoriteten av människor inte klarar att vara ensamma, för de är inte beredda att möta det där..

Dina tankar kommer att vandra, låt dem. Saker du inte tagit tag i, hanterat, och frågor du inte ställt till dig själv kommer att komma upp till ytan.

Jösses vad flummig jag lät här, men det funkar, jag lovar. Du blir kanske inte lyckIig, men vägen dit kommer med all sannolikhet att synas tydligare. Ta det från en som gjort resan.

Det funkar säkert för många och låter som en god ide. Jag har stuga och far själv regelbundet. Ensam i 5-10 dar, oftast 5 men ofta en gång i månaden.  Det enda som händer är att jag vänder på dygnet, klär inte på mig och äter helt konstigt. 

Det är vanligt. Ledsen att höra att du mår dåligt <3 försök att boka in något spännande att se fram emot, så som någon häftig resa eller så långt bort.

Försök också sätta saker i perspektiv. Är själv en ensam ung mamma till tre barn och har knappt mat. Hade dödat för att få göra om vissa beslut. Förstår att det är frånkopplat ditt mående men ibland kan det vara skönt att sätta glädjas åt det man har.

Gå och prata med någon om du inte mår bättre tycker jag. Det kommer bli bättre sen <3

Också extra vanligt att känna såhär på hösten ska jag tillägga ... för mig är tiden på sommaren den värsta som finns (när juni börjar)

Sommarlovet knackar på dörren. Barnen ska ha sommarlov i tio veckor. Och jag har ingenstans att göra av dem. De ska ha roligt och uppleva saker men har inte råd så blir vi tar bussen till stranden själva eller går till parken eller spelar tv-spel.

Vi har inga släktingar eller familj. Vi har en nära vän man barn i samma ålder som vi brukar åka till. Dock får jag inte så lång semester och barnen behöver spendera mycket tid i skolan under sommarperioden i likhet med andra barn.

Sommaren känns som en enda lång plåga som aldrig tar slut.

Tacka dig själv att du valt ett liv som gett dig och dina barn stabilitet i tillvaron. Barnen kommer att tacka dig och sin pappa för en fin uppväxt sedan.

Glöm inte det.