Leva med hypokondriker?

Av min sambos psykdoktor under anhörigsamtal har jag fått höra att en hypokondrikers inbillade sjukdomar ofta ger större problem och kobsekvenser i vardagen än att ha sjukdomen på riktigt. Tex. att en hypokondrikers inbillade rheumatism ofta påverkar henne mer än en rheumatiker påverkas av sin riktiga rheumatism och att hypokondri på dätt och vis är en av de värsta åkommor man kan ha.

Så jag är införstådd med att hennes hypokondri är något riktigt och något allvarligt. Min sambo brukar kopiera åkommor jag har. Har jag tex. ont i ryggen så blir min sambo extremt smärtpåverkad och kan gråta av ryggsmärtor. Är jag förkyld blir sambon sängliggande i covid19 (negativ på test), influensa och lunginflammation. Så en liten åkomma hos mig blir allvarlig hos sambon vilket innebär att jag har blivit riktigt rädd för att bli sjuk själv. Jag vågar inte heller säga något och jag är rent livrädd för att drabbas av något allvarligt.

Eller ännu värre, att sambon drabbas av en riktig sjukdom. Minsta lilla riktiga(?) blir ju en stor sak. Lite lös avföring och hon misstänker cancer så en faktisk riktig sjukdom vet jag inte om sambon skulle klara av.

Eller för den delen få hjälp för. Vårdcentral och olika läkarmottagningar är väldigt trötta på oss...det märks i bemötandet.

Kan hypokondri botas?