Vab som ger missnöje hos kollegor

Jag har gått igenom precis vad du har gått igenom, trots att det inte var en pandemi, men jag hade ett mycket sjukt barn. Det tärde på mig mycket, men till slut insåg jag bara att - nej, jag kan faktiskt inte rå för det här! Det blev bättre när jag började säga till mina kollegor att: "ÅÅÅH, vad det är härligt att vara tillbaka på jobbet! Det är SÅ jobbigt att vabba! Vad glad jag är att se er alla!" Helt överdrivet, faktiskt, men det hjälpte.

Däremot så hjälpte det inte när jag ett år senare ville söka nytt jobb. Cheferna gav (givetvis) helt ursla referenser... men det har jag lärt mig av det med.

Däremot kan jag tillägga att män oftast har det sämre. Pappan till vårt barn (som jag inte bodde ihop med i början) får hela tiden frågan: "Har du ingen fru som kan dela på vabben, eller?" trots att vår son bara har varit sjuk två gånger på ett år. Till slut svarade min man chefen: "Nästa gång du frågar det där, så kommer jag att kontakta facket." Då blev det tyst - i två år. Nu har han, sedan ett halvår tillbaka, startat upp en fackklubb på sin arbetsplats. Han arbetar i ett kvinnodominerat yrke också (enda mannen på jobbet) men han blev så less på frågan om han inte har någon fru. 

Chefer är dumma i huvudet helt enkelt. Folk utan barn förstår inte hur det är att ha barn. Folk som har utflugna barn kan komma med att: "Jag förstår preeeciiiis hur det är, men i mitt fall så varade det bara ett halvår." Bullshit, säger jag.

Jag arbetar själv inom det nu och har gjort några år. Har märkt att det är mycket falska människor och skitsnack bakom ryggen. Hur tycker du man ska hantera sånt? Jag försöker hålla mig undan såvida det inte verkligen finns anledning att snacka om någon/något. Tänker mer hur man ska hålla sig neutral på jobbet

Som du säger så menar TS inte "Vi borde stötta varandra" utan hon menar 'Alla andra borde stötta Mig".

De flesta har iallafall någon familj eller alternativ ibland, men TS ska naturligtvis utgöra ett av undantagen där papporna dött, alla far/morföräldrar är döda likaså, ingen annan familj finns heller och barnen kommer kanske svälta ihjäl i lägenheten om TS blir påkörd på gatan en dag. Kanske stödfamilj borde sökas?

Saken är det att du inte gör så gott du kan om du kör äver dina kollegor varje år på det sättet du beskriver.

Förstår du verkligen inte det?

När vi var unga och hade småbarn existerade inte detta illvilliga planerande, tro mig. Jag var liksom med då. Innan du troligtvis inte ens var född.

Saken är det att du inte gör så gott du kan om du kör äver dina kollegor varje år på det sättet du beskriver.

Förstår du verkligen inte det?

När vi var unga och hade småbarn existerade inte detta illvilliga planerande, tro mig. Jag var liksom med då. Innan du troligtvis inte ens var född.

Med äldsta barnet hjälpte min mamma till när hon kunde, pappan och jag var separerade och det gick inte riktigt att lita på honom. (Missbruk, periodare.) Annars stannade jag hemma själv. Jag hade ett enklare jobb då som inte var så pressat i tidsscheman. Detta var på 80-talet.

Med anra barnet skötte jag jobbet hemifrån när barnet sov, annars hade jag ändå telefonjour och betalt för det trots. Så det var inte så betungande för personalen.

Något som gör att man är less och irriterad må småbarnsföräldrar är också missbruket av föräldraledighet som de så gärna kör över sina äldre kollegor med, långsemester på sommaren ochöver jul t ex. Något som inte var vanligt förr, själv har jag aldrig, en enda gång, utnyttjat det.

En kollega blev nyligen nekad ledighet för att ansökan kom in EN dag för sent, så det blev ingen extra långledighet. Så kan det gå, ojoj som hon gnällde och pep. Utan en tanke på oss andra som hade drabbats av hennes ångvältstaktik.

Det är inte vårt problem att du valde att skaffa tre ungar med en man som inte tar sitt ansvar.

Här håller jag verkligen med.

Hur tråkigt och sorgligt det än är för ts att hennes man är borta så är det ändå så att det är, enligt ts själv, många år sedan han gick bort.

Då borde ändå rimligtvis något eller några av barnen kunna klara sig själva hemma om de inte är riktigt, riktigt sjuka.