Är man helt själv så har man inget val om barn blir sjuka. Oavsett yrke så borde man ha förståelse för det.
Däremot är man 2 föräldrar boendes ihop och det bara är den ena som jämt vabbar ( oftast mamman) så är jag den som kan bli irriterad utav det då jag tycker man delar på det.
Nej, det är inte därför.
Som "äldre kvinna" själv, med vuxna barn, är jag en av dem som har tröttnat på att jobba över, jobba i superspeed och ha extremtajt schema för att en kollega (som ts) är hemma stup i kvarten och vabbar.
Tidigare var denna kollega sjuk ofta själv, men fick krav på förstadagsintyg när hon var hemma osedvanligt mycket. Då blev det en jäkla massa vab istället.
Det är inte roligt att jobba arslet av sig, är det så svårt att förstå?
Att man skulle "sakna spänning &lycka i livet" är bara en unken fördom. Varför skulle man helt plötsligt ha ett tråkigt liv bara för att man har vuxna barn? Tvärtom, kan jag säga att mitt liv är bra mycket mer harmoniskt när jag inte behöver springa skytteltrafik mellan barn som gastar efter mamma titt som tätt.
Inte att missförstås, tiden med barnens barndom var fin och jag älskade den. Men, jag älskar denna frihet som vuxna barn innebär också.
Så nej, din lilla gissning är totalt upp åt väggarna.
Det handlar helt och fullt om det jag skrivit här ovanför.
Jag arbetar också inom vården och jag upplever inte alls den stämningen på arbetet. Tvärtom är de flesta väldigt gulliga skickar meddelande när man är sjuk. Det enda jag märkt frustration kring är någon uttryckt att mannen i familjen aldrig vabbar. De flesta anser nog att det är rimligt att dela någorlunda lika