Vab som ger missnöje hos kollegor

Ja,  vi byter arbetsplats allihop som inte stödjer all vab.

Dessvärre går arbetsplatsen i konkurs utan personal.

Du började tråden med att efterfråga mer gemenskap och stöttning, men så fort någon frågar hur du själv stöttar någon annan så börjar du genast på om dina rättigheter. Så vilket är det? Ska man stötta varandra eller är det var man för sig?

Tycker absolut att människor borde stötta varandra mer, men då gäller det dig också. Förstår att du har det svårt, men även dina kollegor har sina svårigheter i livet, de tampas också med sjukdomar, död, relationsproblem etc. Det är inte bara dina problem som räknas.

Eller var detta bara en fredagstråd? Du borde nog klara upp några saker annars, som t ex att din man gick bort i cancer för många år sedan men ni har en treåring tillsammans. Du verkar också komplett ensam, inga föräldrar, syskon, kusiner eller vänner, inga farföräldrar, fastrar, farbröder till barnen.

Till att dömma av alla inlägg , innehåller vissa en bitterhet mot småbarnsföräldrar vilket ger mig insikten om att jag aldrig helt kommer att komma ifrån de negativa attityderna. Jag får innerligt hoppas, som en av er skrev i ett inlägg, att jag minns mina år som småbarnsförälder och inte blir lika bitter i framtiden på yngre generationen med småbarn utan har en viss förståelse. Sen förstår jag att om föräldrar sätter i system att vara ledig de attraktiva veckorna/dagarna jämt så leder det till frustration. Jag hade också blivit arg. Men i mitt fall är jag flexibel med ledigheten. Sen förstår jag att det är tufft att arbeta med vikarier eller om de ens finns att tillgå, när en kollega är sjuk. Men vad ska en ensamstående förälder som jag göra åt det? Jag får inte lämna sjuka barn. Jag får tillräckligt dåligt samvete av att vara borta. Här måste i så fall chefen göra något. Ni bittra människor får vara bittra då, men pröva och sätt er i min situation eller någon annans ensamstående situation där den andre föräldern inte existerar. Sätt er in i att ro i föräldraskapet helt själv, att räcka till både som förälder och som kollega. Men det är svårt att göra förstår jag.

Du började tråden med att efterfråga mer gemenskap och stöttning, men så fort någon frågar hur du själv stöttar någon annan så börjar du genast på om dina rättigheter. Så vilket är det? Ska man stötta varandra eller är det var man för sig?

Tycker absolut att människor borde stötta varandra mer, men då gäller det dig också. Förstår att du har det svårt, men även dina kollegor har sina svårigheter i livet, de tampas också med sjukdomar, död, relationsproblem etc. Det är inte bara dina problem som räknas.

Eller var detta bara en fredagstråd? Du borde nog klara upp några saker annars, som t ex att din man gick bort i cancer för många år sedan men ni har en treåring tillsammans. Du verkar också komplett ensam, inga föräldrar, syskon, kusiner eller vänner, inga farföräldrar, fastrar, farbröder till barnen.

Och varför är det så konstigt? Jag liksom många andra har invandrat till Sverige och har absolut inga släktingar här. Skulle aldrig komma på att be mina vänner att vabba? Gör man så i Sverige?

Anledningen att män inte vabbar är inte så mycket att vi inte vill det, utan att vi får sparken rätt snart om vi gör det. (Sparken innebär även ofta även en påföljande skilsmässa rent statistiskt).

Det där obehaget kvinnor får av sina kollegor och chefer om de vabbar...gångra det med tio för män. Även om han har kvinnliga kollegor eller en kvinnlig chef.