Vab som ger missnöje hos kollegor

Nej, det är inte därför.

Som "äldre kvinna" själv, med vuxna barn, är jag en av dem som har tröttnat på att jobba över, jobba i superspeed och ha extremtajt schema för att en kollega (som ts) är hemma stup i kvarten och vabbar.

Tidigare var denna kollega sjuk ofta själv, men fick krav på förstadagsintyg när hon var hemma osedvanligt mycket. Då blev det en jäkla massa vab istället.

Det är inte roligt att jobba arslet av sig, är det så svårt att förstå?

Att man skulle "sakna spänning &lycka i livet" är bara en unken fördom. Varför skulle man helt plötsligt ha ett tråkigt liv bara för att man har vuxna barn? Tvärtom, kan jag säga att mitt liv är bra mycket mer harmoniskt när jag inte behöver springa skytteltrafik mellan barn som gastar efter mamma titt som tätt.

Inte att missförstås, tiden med barnens barndom var fin och jag älskade den. Men, jag älskar denna frihet som vuxna barn innebär också.

Så nej, din lilla gissning är totalt upp åt väggarna.

Det handlar helt och fullt om det jag skrivit här ovanför.

Jag håller med dig till fullo. Arbetade i hemtjänsten och många av de äldre kvinnorna var de som gjorde att jag inte längre stod ut. Bitterheten var skyhög och de var så elaka mot de yngre. Jag försökte stå upp och emot, vara en motpol, men det kändes som att min livsglädje sögs ut ur kroppen. Älskade arbetet i sig och kontakten med de äldre, men det gick inte.

Min lilla teori är att de äldre kvinnorna jobbat i åratal utan att någon chef visat uppskattning eller brytt sig om att lösa arbetsmiljöproblem. Detta i sin tur leder till denna förbittring där den äldre arbetskåren möts av den naiva livsglädjen hos yngre damer. I grund & botten är det chefens ansvar & strukturen hos många sociala instutioner som är problemet. Jag tror att om man valde att lyfta Berit 55, som jobbat i 20 års tid genom att erbjuda mentorskap eller dylikt åt novisar inom yrket så skulle man kunna råda bot på problemet. Tycker det är synd att situationen är som den är idag. Är ju man så det blir lite annorlunda. Jag kan vifta bort surgummors pikar med enkelhet. För mina yngre kvinnliga kollegor är det svårare. Har slutat räkna gångerna när en yngre kvinnlig kollega anförtrot sig till mig om hur den äldre kollegan X fått henne att känna. Kort därefter slutar hon. Brukaren frågar vad den unga tösen är & jag kan inte hålla emot sorgen jag ser i pensionärens ögon. Det är fanimej fördjävligt att det ska behöva vara såhär.

Jag jobbar också på en kvinnodominerad arbetsplats. I min yrkeskategori kan man inte ersätta någon med vikarie rakt av (en riktigt bra vikarie kanske kan göra 40% av vad en ordinarie kan) så en kollegas vab eller sjukdom drabbar mig och min arbetsbörda. Chefen kan inte ändra på det, man behöver god kunskap om verksamheten, ha deltagit i våra planeringsmöten och ingående känna till individerna vi arbetar med för att kunna ersätta fullt ut. Enda sättet att få vab att inte påverka kollegorna negativt är att grundbemanna betydligt högre och det är en omöjlighet med tanke på de medel verksamheten får (från politiskt håll).

Därför är det jobbigt när någon vabbar. Det är däremot inte personen som är jobbig och självklart förstår alla att man måste vara hemma med sjuka barn och lika självklart håller man god ton mot varandra. Men det gör det inte mindre jobbigt att själv få en riktigt jobbig arbetsdag och betydligt mer att göra. 

Nej, det är inte därför.

Som "äldre kvinna" själv, med vuxna barn, är jag en av dem som har tröttnat på att jobba över, jobba i superspeed och ha extremtajt schema för att en kollega (som ts) är hemma stup i kvarten och vabbar.

Tidigare var denna kollega sjuk ofta själv, men fick krav på förstadagsintyg när hon var hemma osedvanligt mycket. Då blev det en jäkla massa vab istället.

Det är inte roligt att jobba arslet av sig, är det så svårt att förstå?

Att man skulle "sakna spänning &lycka i livet" är bara en unken fördom. Varför skulle man helt plötsligt ha ett tråkigt liv bara för att man har vuxna barn? Tvärtom, kan jag säga att mitt liv är bra mycket mer harmoniskt när jag inte behöver springa skytteltrafik mellan barn som gastar efter mamma titt som tätt.

Inte att missförstås, tiden med barnens barndom var fin och jag älskade den. Men, jag älskar denna frihet som vuxna barn innebär också.

Så nej, din lilla gissning är totalt upp åt väggarna.

Det handlar helt och fullt om det jag skrivit här ovanför.

Jag arbetar också inom vården och jag upplever inte alls den stämningen på arbetet. Tvärtom är de flesta väldigt gulliga skickar meddelande när man är sjuk. Det enda jag märkt frustration kring är någon uttryckt att mannen i familjen aldrig vabbar. De flesta anser nog att det är rimligt att dela någorlunda lika

Jag arbetar också inom vården och jag upplever inte alls den stämningen på arbetet. Tvärtom är de flesta väldigt gulliga skickar meddelande när man är sjuk. Det enda jag märkt frustration kring är någon uttryckt att mannen i familjen aldrig vabbar. De flesta anser nog att det är rimligt att dela någorlunda lika